majika

Min impulsivitet leder mig dit där jag minst av allt vill hamna...Allt det jag gör, sker utan vidare eftertanke. Jag har sagt dessa ord som sårar så förfärligt. Igen. Gång på gång gör jag det. Jag spyr på min egen oförmåga att helt enkelt vara snäll. Detta lilla lilla ord. Inte ens ett vackert ord, men det innehåller så mycket. Egentligen innehåller det inte ett dyft. Men vi använder det för att förklara allt. Snällhet. Vilken jäkla uppfinning. Förklara det den som kan. Jag sårar alla dom jag inte vill såra. Ord som skär rakt igenom deras sorgsna blickar. Alla leende kan jag utan vidare sudda bort. Jag ber om ursäkt. Jag har lärt mig att säga förlåt. Mina förlåt betyder inget just nu. Jag skrämmer mig själv i min strävan efter att allt jag säger och gör helt ska sakna innehåll, essens, mening. Jag leder mig själv i den riktning som jag allra mest föraktar.

28 dagar. Tjugoåtta dagar tills jag lämnar allt igen. Vissa tycker att jag flyr, andra gläds med mig och tycker att jag gör helt rätt. En del är kanske till och med riktigt glada över att bli av med mig. Vad vet jag. Har inte berättat det för speciellt många dock. Men I Will! Dom som fnyser på näsan är ändå inte värda min närvaro. Inte heller min frånvaro förtjänar dom. Nej det är inte längre så lätt att bli en del av mitt liv. Jag kräver något i gengäld.

Det finns dom som vill kväva mig. Jag tackar nej. Jag gör det på mitt sätt. Det är svårast så. Men jag får åtminstone leva. Mina kinder är rosiga och min blick glöder.

Jag ska åka till värmen. Min kära vän ska följa med. Vi har bråkat mycket. Vi har skrattat oss gula och blå, men framförallt har vi levt tillsammans. Vi vet hur det är. Vi har lärt av våra misstag. Den här gången kommer det bli annorlunda. Bättre. Vuxnare. Vi vet båda två var vi har varandra. Hur långt våra löften sträcker sig, vad våra ord är värda. Allt är värdefullt för mig just i skrivande stund. Jag har lärt mig att tala är silver men tiga är guld. Jag behöver pengar. Jag reser för pengarnas skull. För arbetets skull. För ombytets. Mötena. Enkelheten. Solglasögonen som åter döljer mina ögon och det jag gör.

Där är jag ingen. Där är jag allt. Där är jag vem som helst. Hela världen skrattar åt min naivitet. Det skiter jag i. Jag är tillräckligt gammal för att känna mig själv. Det jag vill är också den jag är. Så försök hindra mig igen, och jag är ingen.

Gömstället där ingen finner mig. Där kommer jag befinna mig. Skicka gärna ett vykort.

Kanske är det här ett slut. Jag hoppas på en början. En ny era. Ett nytt mig. Åter igen ska jag laga exotiska fattigmansrätter som smakar bättre än allt annat. Smaker jag aldrig mer kommer återfå. Just därför njuter jag så innerligt.

I går var jag i stan. På bio. Vi höll hand, kysstes, sov. Kanske hände annat. Jag är grå och trött, och orkar inte uppmärksamma regndropparna som faller på min krage. Jag bar en hatt. Kanske blev jag någon annan.

I dag på tåget återsåg jag en gammal kärlek. Han är vacker. Han är speciell. Det finns något outsagt mellan oss. Han höjde sin blick efter min. Jag sänkte min blick och sjönk ner i närmsta säte. Långt ner. Jag tror nästan att jag försvann ner i djupet. Men han såg mig. Känner han som jag. Han skrämmer mig. Jag ångrar min rädsla. Jag borde gått vidare. Mött hans blick. Men jag var för svag. Jag utsöndrade bara rädsla och osäkerhet. Han läste mig som en öppen bok. Så trött. Jag är så trött på det andra könet. Allra mest svär jag över min egen oförmåga att helt och hållet strunta i dom. Det är beroendeframkallande. Det andra könet. Bara stundvis. Sen får jag nog. Då söker jag min ensamhet. Då är jag stark och vacker. Det är tiden som skänker mig denna självsäkerhet. När jag inte är liten och ihopkrympt.

Har besökt ett stort och välkänt affärscentrum. Handlat byxor. Jag frös och behövde byxor. Annars använder jag mest kjolar och klänningar nu för tiden. Rean pågår fortfarande. Antingen kan man hitta fynd i storlek xs eller xl. Jag gjorde inga fynd idag heller. Jag behöver se representabel ut. Mina småsyskon ser mig som en förebild. Det är jag inte. Jag har inte ens råd att åka tåg. Folk tycker i allra största allmänhet att det är tråkigt att jag ska åka härifrån. Jag undrar varför. Kommer dom sakna mig förfärligt mycket? Eller är det på det viset att dom är avundsjuka, och helst också vill lämna det här stället. Fast den här gången kommer jag tillbaka. Jag planerar till och med att återvända. Det är det första jag någon gång planerat. Kanske har jag bestämt saker som kommer ske samma dag, men aldrig så långt in i framtiden. Jag vet inte ens när tidpunkten jag pratar om kommer inträffa. Men jag tänker på det. Går det att överlägga sin framtid? Går det att förutse hur man kommer må nästkommande dag. Nej, precis. Just därför måste jag göra det som är roligt och betydelsefullt idag just i dag. Inte i morgon, och defintivt inte om en vecka. Att veta vad jag tycker är viktigt på torsdag är en omöjlighet. Därför kan jag såklart inte bestämma en måndag vad jag ska göra en torsdag. Det kommer i allra högsta grad vara något som jag inte vill göra just nu i alla fall. Ombytligheten är underbar.

En ny vecka. Nya tag. Helst vill jag bara sova. Vila. Gå i ide, precis som björnarna gör. Det regnar ute. Duggregn är det som faller på mitt nyfärgade hår. Undrar om det är förorenat. Regnet alltså. Mitt nyfärgade hår är det såklart. Jag ska låsa min dörr och tända alla lampor jag har. Ställa dom alla på samma ställe. Sen ska jag gå i ljusterapi. Jag behöver en energikick. Men först ska jag gå till Ica och köpa starkare glödlampor. Kanske 60 watt. Eller 90. Nu har jag 40 i alla mina lampor. Jag tycker inte om starkt ljus. Det får mig att känna mig som ett genomskinnligt lakan. Och mina ögon värker. Hur mycket jag än gnuggar mig i dom tycks jag inte vakna till liv. Allt går så långsamt. I morgon är en avgörande dag. I morgon avgörs om jag kommer åka iväg. Jag kommer åka iväg. Det står redan klart. Frågan är bara hur avgörande imorgon är för min avfärd. Hur seriöst och äkta mitt farväl kommer te sig.

Helgen var dyr. Alla pengar jag hade är nu borta. Det var dumt. Jag drack för mycket vin. Det var därför. Jag rökte för mycket. Dansade, frös, kysstes, pratade om svamp. Jag träffade en kock. Vi bytte svamprecept. Jag träffade en jätte. Vi höll varandra i hand. Jag träffade en kille med lockigt hår. Jag kände på det. Vi pratade om balsam. Jag sov hos någon annan. Jag vet inte om det är bra. Vi tycker om varandra. Jag vet inte vad det betyder.

Jag vill åka till mitt ide idag. Nu ska jag dricka kaffe. Det hjälper.

Jag förmodar att jag är en helt vanlig ung kvinna som kämpar med sådana problem och frågeställningar som unga kvinnor i allmänhet tampas med. Kanske lite mer än massan, kanske något mindre. Vad vet jag. Jag är bara mig. Ibland inte ens det. Oftast är jag en enkel isglass, med päronsmak. Emellanåt förvandlas jag till en stor strut, fylld med hasselnötter, mint, choklad, nougat, kola, sylt och kex. Men absolut utan tandförstörande strössel, som fastnar överallt. Som missfärgar tunga och läppar. Det är aldrig jag.

Dom andra kan inte vara likadana som jag. Jag är inte bara en kvinna i mängden. Jag kan inte ens kalla mig själv för kvinna. Finns det inte vissa kriterier för att få kalla sig själv kvinna. Det är inte ett ord för vem som helst. Man måste kunna bära upp det. På en kvinnas sätt.

Är inte jag speciell? Är inte dom speciella? Fast väldigt olika.Mår alla som jag. Går dom andra igenom mina faser. Finns mina tankar även i dom. Hjälp mig då. Berätta hur man gör.

Är jag den enda. Är ni annorlunda. Är jag avvikande. Är jag inte bara en ung kvinna som tröstäter chokladbiskvier. Många många biskvier. Sen mår jag illa. Jag vill kräkas. Så många biskvier äter jag. Mättnad och magont får allt annat att försvinna. Helt plötsligt kretsar jag och hela min uppenbarelse kring min mättnad. En lättnad. En tegelsten som lämnar mitt bröst.

Ibland fastnar jag framför teven. Det är också skönt, precis som mättnaden. Jag vet vad som väntar. Jag måste trycka på av-knappen. Den är stor och röd. Är jag då, precis som dom, bara en ung kvinna.

Jag tycker att blåmärken är vackra. Och jag får dom så lätt. Jag tittar på dom i spegeln. Dom har alla olika former. Jag går alltid in i grejer. Då kommer dom genast, tornar upp sig på min kropp. Sen bleknar dom, gulnar och försvinner. Det är inte lika vackert. Jag njuter av alla märken på min kropp. Dom är säregna och präglar min kropp. Kanske även hela min personlighet. Ibland gör jag nya blåmärken. Då när dom gamla bleknat bort. Det är lätt gjort. Men dom försvinner så snabbt.

Det blåser ute. Det stormar. Vädret är mäktigt. Ingen kan styra över det. Jag gillar det. Vädret och klimatet gör precis som det vill. Det tar ingen hänsyn till något annat. Eller någon annan heller för den delen. Det är helt igenom brutalt och skoningslöst. Som havet. Jag lyssnar på radio från olika delar av världen. Jag gillar det jag hör. Dialekter och musik. Jag kan resa inom mig. Speciellt i de radioprogram då människor ringer in till programledaren. Då känner jag mig delaktig. Dom har blivit mina vänner. När andra inte har tid.

I morse när jag satt vi frukostgröten och allting var dött, grått och stormigt då kom en liten liten fågel, kanske en stare, och satte sig på fönsterblecket och tittade storögt in på mig. Genast började världen leva igen. Jag öppnade mina ögon för skönheten i de nakna vajande grenarna i den stormiga regntunga atmosfären. Det varade endast en tiondels sekund. Sen flög han sin kos. Och allt var åter livlöst. Lika snabbt som den varmt efterlängtade glasstruten smältet bort en riktigt het sommardag försvann livet upp i skyn. Ungefär.

Min kompis lilla lilla bebis har blivit så stor. Var gång jag återser henne har hon vuxit flera decimeter. Så känns det åtminstone. Vet att det inte är rimligt eftersom att hon i sådana fall skulle vara sisådär fem meter hög vid det här laget. Men hon är en bamsebebis. Hon står upp, alldeles av sig själv. Hon klappar händerna till klappa händerna när du är riktigt glad. Hon vinkar när jag går därifrån. Hon är den vackraste bebis som finns. Hennes pappa är en apa. Hennes mamma är en tiger. Undrar hur det kommer sluta. Dom är en fin familj. Ibland är jag avundsjuk. Fast jag kan vara med när jag vill. Men bajsblöjor byter jag inte. Det gör inte pappa apan heller.

Nu måste jag skynda mig iväg till biblioteket innan det stänger. Där trivs jag. Där blir jag lugn. Där lånar jag böcker. Böckernas värld kan vara världens räddning.

Jag ska läsa böcker om dvärgar och clowner.

Glad och stark. GLAD OCH STARK. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark.

Uppmuntran, en klapp på ryggen, ett vänligt ord, bara någon som gläds för min skull. Men inget. Bara motvind. Tänk att ständigt slippa försvara mig, att hela tiden behöva förklara mig och mina behov. Att rättfärdiga min existens. Att få finnas till för min egen skull. Ett vänligt ord räcker så långt. Just nu är det allt jag behöver för att orka fortsätta. Men inget. Jag uthärdar inte längre. Att vara ensam på botten, kippa efter luft, se ytan långt där uppe, och veta att jag aldrig kommer hinna dit i tid. Allt är i motvind. Jag går mot alla er jag älskar. Det är för krävande. Det finns inte längre något kvar av den jag en gång var. Jag räcker inte längre till. Mina tankar räcker inte längre än mina knäskålar. Jag når inte upp till mina vrister. Jag kan inte heller böja mig för att nå. Min rygg värker, min mage skriker. Allt gör helt plötsligt så förbannat ont. För var dag som passerar krymper jag. Långsamt långsamt har ni tvingat ner mig till avgrunden. Snart snart har ni mig där ni vill. Nu kan ni göra vad ni vill med mig. Behandla mig hur som helst. Det är inte längre jag. Jag är er. Själv vet jag ingenting. Varken ut eller in. Det finns inget jag kan säga. Ni har passerat mig. Grattis ni har tagit över. Hoppas ni är nöjda. Bara ett vänligt ord...

På vissa ställen kan jag  finnas, vara, leva i lugn och ro, utan stress. Här blir allting så mycket mer påtagligt. Jag har återvänt till staden, där jag delvis växt upp. Hela mitt liv har varit ett evigt flackande fram och tillbaka. Rastlöshet flykt och lerverne. Stan ger mig hjärtklappning. Jag känner mig utstirrad, som en apa i en bur. Det finns dom som känner igen mig, jag kan läsa det i deras uppsyn. Jag börjar svettas kopiösa mängder nervositet, rädsla, ångest, ilska och dra-åt-helvete. Jag skulle vilja veta hurdan jag vore om jag inte haft alla andra. Om jag alltid varit ensam och inte blivit formad av allt runtomkring, alla runtomkring. Jag skulle vilja se mig själv i en sån där film som utspelas på en öde ö. Eller kanske i en av alla dom där filmerna där livet tar olika vägar beroende på val. Det vore häftigt att uppleva mitt liv i olika versioner, i tusentals olika episoder. Där inget avsnitt är det andra likt.

Vikthysterin breder ut sig. Vilken storlek är size zero i svenska mått mätt. Kan det bli sådär storlek 30, eller finns ännu mindre? Ja jag vet inte. Men tydligen är det en trend att vara pinnsmal och helt sakna former. Samtidigt som fetman och dom extraextrastora hamburgarna och 2 liters läskedryckerna blir allt vanligare. Barnfetman ökar, kändisanorexian ökar. Det måste tydligen vara antingen eller. Vad har hänt med det gamla hederliga lagom. Finns husmanskosten förresten fortfarande? Hemlagat? Familjemiddagar? Eller äter alla micromat frmför teven eller datan? Ja inte vet jag. Jag äter fortfarande vegetariskt, gröt och massvis av nötter! Vid köksbordet. Ibland i sängen. Någon gång framför teven...

Tydligen så blir vi enligt en artikel i tidningen åtminstone lyckligare och lever längre för var år som går. Förstår inte hur det går ihop. Teori 1-dom har intervjuat fel personer. Teori 2-klyftorna mellan dom fattiga och rika ökar, dom har intervjuat dom rika. Teori 3- det är alldels sant, vi lever längre fattiga som rika. Undrar dock om alla hemlösa, knarkare och utslagna är inräknade.

Ett vänligt ord tar precis lika lång tid att yttra som ett ovänligt. Hur kommer det sig då att vi inte tar oss den där tiden att yttra ett vänligt ord till någon som behöver. Ett litet hej till den där ensamma personen, ett leende, kanske tilloch med ett hur-mår-du? Förstår ni hur många tråkiga trista bedrövliga vardagsliv man kunnat förgylla, genom denna lilla gest. Varför har vi då inte tiden, modet eller samvetet att handla?

Vad är det som krävs för att göra oss lyckliga. För att inse att vi har det jäkligt bra. Hur ofta vaknar vi till exempel och hurrar över att vi är friska, och kan resa oss ur sängen alldeles själva. Att vi kan göra precis vad vi vill, om vi inte låter småsaker stå i vägen. Dom flesta av oss är älskade av någon, hur ofta tackar vi för det. Istället är vi giriga och ska ständigt ha mer. Mer makt, mer pengar, mer kärlek, mer tid, mer spänning. Varför???

Jag blir lycklig av musik, sol, blommor, djur, människor, skratt, kärlek, familjen, choklad, kaffe, mat, resor, min säng. Jag kan nog bli glad över det mesta. Om jag bara tar mig tiden. Jag blir lycklig av tid!

I grund och botten bottnar ändå allting i egoismen. Vi strävar efter att hjälpa andra eftersom att det skänker oss själva ett välbefinnande. Det känns bra att hjälpa andra. Det känns bra att få ett leende och ett hej från en främling. Därför borde vi alla ge ett leende till alla främlingar. Åtminstone ibland. Var egoist och hjälp andra!

Jag är på väg att göra något drastiskt. Sådant som jag alltid gör när jag mår så här. Ibland blir det bra, ibland mindre bra, ibland leder det till heltokigt resultat. Vem vet vad som är rätt och fel. Jag orkar inte tänka över det. Väga nackdelar mot fördelar, min egen lycka mot andras välbefinnande. Grejen är den att jag bryr mig så jäkla mycket om alla andra. Och när jag gör något för min egen skull, finns det alltid någon som hamnar i kläm. Jag vet inte hur jag ska handla.

Men jag måste göra det här för min egen skull. Det är mitt eget liv. Jag förstår det mer och mer för var dag som passerar. Jag kan bara inte leva för andras skull. Jag ruttnar inombords. Jag är så rädd för att förlora er. Göra er illa. Tänk om det är för sent en vacker dag. För sent för vad? För er eller mig. Jag kan inte avgöra vad som är rätt. Allting handlar om acceptens. Jag vill bli accepterad för den jag är. Men när det kommer till alla dom jag älskar, avgudar, beundrar så krymper jag till storlek xxxxxsmall...det finns snart inget kvar av den jag var. Vad är jag nu då. Jag är vilsen. Jag vill göra rätt. Jag vill skapa lycka. Jag vill finnas till för min egen skull. Jag vill sova på nätterna. Vill att mitt hjärta slutar slå, så att jag åter kan andas.

Jag hinner inte med mitt liv. Det känns som att det rusar ifrån mig. Allting går för snabbt. I ilfart springer jag efter expresståget och försöker hinna med. Men det passerar alltid min hållplats, trots att den finns utsatt i tidtabellen.

Jag är trött på alla dessa mallar och mönster som man ska passa in i. Jag har formats, omformats, formaterats. Ändå passar jag inte in. Så låt mig vara. Jag har gjort mitt bästa. Jag har åtminstone försökt. Mer än så kan jag inte göra. Snart är alla fragment av mig friterade, krympta, borta. Så sluta genast. Jag ska accepteras trots min mönsterlöshet. Jag kommer hädanefter ta kontrollen. Jag kommer låta ödet avgöra, och följa med de tåg som kommer. Jag kommer ta mina chanser. Nu är det slut på att paketera allt som är mitt. Inget mer kommer jag lika lätt skänka er.

I helgen träffade jag mina gamla klasskamrater. Det var underbart roligt. Dom var sig alla lika, och det kändes som att det var igår vi gick i skolan tillsammans. Herregud vad vi åt. Alla tog med sig snacks. Och det bjöds på allt. Det var likson ett helt smörgåsbord. Snacksälskarens våtaste dröm ungefär. Chips, popcorn, gurka, morötter, sojabönor, solrosfrön, lösgodis, tortillas, röka och sanning och konka. Hihi, gick sådär bra. Men det var ett trevligt återseende. Jag var helberusad och ramlade i sängs sådär runt tre fyratiden nån gång. Men jag klarade mig bättre än dom flesta, som somnade rakt upp och ner på festen.

I morse gick jag upp klockan sex. Det var fruktansvärt, mörkt och regnigt. Jag är så trött att det svartnar för ögonen och huvudet bara snurrar. Jag körde bil mellan klockan sex och nio, kämpade hårt med att hålla ögonen öppna. Underhållde mig med att blinka till lastbilar. Dom flesta blinkade tillbaka. Sen har jag hälsat på min vän och hennes underbara bebis, som växer som en svamp. Hon är som en helt ny liten varelse varje gång jag ser henne. Hon står alldeles av sig själv  nu.

Jag är uttråkad och måste göra något. Jag känner mig själv väldigt bra, och vet att det kommer bli drastiskt. Jag kräver ständig förändring, från mig själv. Jag vet att jag är skyldig mig själv den ansträngningen. Men först måste jag sova...sova...sova...

Min trötthet leder nästan alltid till dumheter. Sånt jag ångrar. Som den där hunden jag köpte, och sen förstod att jag aldrig skulle kunna ta hand om. Den kärlek som krävs finns inte inom mig just nu. Skulle endast ha hindrat mig från allt det jag är skyldig mig själv.

Hämnden är trots allt ganska ljuv.

Godnatt!

Jag tycker allra mest om att dricka mitt kaffe ur små små nätta koppar, a la tantservis. Beroende på om det finns påfyllning såklart. Kaffedrickande utan möjlighet till påfyllning är en pest. Varje kopp rymmer si så där tre klunkar, sedan måste jag ha mer. På cafeér avskyr jag små koppar. Nej, där höjer jag en näven för stora rejäla muggar, som rymmer precis så där mycket kaffe att min mage börjar svida, innan sista klunk. Muggarna måste matcha mega muffinsarna.

Varför heter det människor, och inte kvinniskor?

I helgen ska jag ha återförening med mina gamla klasskamrater från mina mer eller mindre seriösa konststudier. Jätteroligt ska det bli att se dom. En av mina kompisar ska dessutom ha utflyttningsfest. Hon ska flytta härifrån. Snyft! Under vår konstnärliga epok brukade vi varje dag sitta i skolans cafeteria och skratta högljutt. Så mycket att våra tårar rann nerför kinderna. Vi var glada av oss. Och blev fasligt utstirrade. Men inte brydde vi oss om det. Alla dom andra var ju ändå skittråkiga. När jag cyklade till skolan under vintern kom jag alltid fram som en snögubbe. Istapparna hann knappt smälta bort från mitt hår, innan det var dags att cykla hem igen. Det var en mycket kall vinter. Men dom lååånga kvällarna i ateljeerna kombinerat med underbara klasskamrater var värda all kyla. Krokiläraren var underbar, och pratade i mun på sig själv, annars fanns där ganska många udda lärarinnor.

Min storebror har fått ett nytt jobb. Jag är stolt över honom. Han är rädd. Är inte alla det när en ny era ska påbörjas. Han kommer klara det. Han tröttnar väldigt snabbt på saker och ting. Där är vi enormt lika. Önskar att mitt tålamod rymde fler chanser.

Jag för monologer. Nästan jämt och ständigt. Jag trivs med det. Kanske är dialogen ännu ett beroende jag nu klarar mig utan.

Jag funderar på massörer. Tjänar dom bra med pengar? Är det inte obehagligt att ta på nakna främmande kroppar? En vän till mig får på sitt jobb fri massage. En gång i veckan kommer en kvinna dit och masserar honom och hans arbetskamrater. Hon tjänar antagligen storkovan på det. Men det är också på en reklambyrå. Får inte massörer själva ont i sina kroppar av allt arbete dom utför. Går dom då till andra massörer? Har massörer emellan sig en hemlig uppgörelse och kanske rentav ger varandra fri massage? Ja, jag bara undrar. När jag var i Chiang Mai gick jag och fick helkroppsmassage under tre timmar. Något av det skönaste jag upplevt. Det var fötter, armar, ben, händer, axlar, rygg, bröst, ansikte och huvud. Och nu har jag troligen ändå glömt någon kroppsdel. Dom använde varma örtpåläggningar. Doften som spreds var magnifik. Jag älskar massörer. Jag avgudar dom. Jag vill ha en egen.

Dialogens tid är ännu inte passerad. Jag är säker.

I går ringde en man hem till mig tre gånger. Fattade han inte att han slagit fel nummer. Han var oerhört trevlig och berättade att han har massa telefonnummer uppskrivan som han inte har en aning om var dom går. Jag sa åt honom att ringa och kolla. Den idén gillade han. Nästa tillfälle han ringde berättade han att han skulle åka hem från sitt kontor. Sen ringde han inte mer. Det var en lättnad. Samtalen var något skrämmande, trots trevlighetsfaktorn.

Jag vill gärna åka skridskor. Alla mina vänner har bra ursäkter för att slippa. Kanske kan det vara roligt att åka ensam. Men jag vill dela min varma choklad med någon. Varför är det skillnad på skridskorna tjejer och killar använder. Det är helt absurt att stackars små flickor måste sätta på sig vita, på tok för tighta skridskor, som dessutom har livsfarliga piggar där fram. Man står ju på huvudet redan innan man hunnit ut på isen.

När jag var yngre åkte jag alltid skidor på vintern. Runt mitt hus. Och varje helg fick jag stava mig fram i riktiga spår. Det var roligt. Jag åkte även slalom vid några tillfällen. Min bästa kompis var en hejare på det. Själv fastnade jag i liften, en okänd man räddade mig. Jag var livrädd, och pappa såg inte ens vad som hände. Sedan den händelsen fastnar jag alltid i liftar, släpas skrikande uppför backen hängandes uppochner.Jag har provat på snowboard. Jag kunde inte gå på en vecka efteråt. Kanske ska jag ge det en ny chans.

Jag tyckte om vintern när jag var barn. Jag och mina kompisar klättrade uppför den höga stegen till vårt garagetak. Sedan hoppade vi ner i fluffiga snöhögar. Minibungyjump, utan säkerhetslina! Jag tyckte om att äta snö, som dom flesta barn. Jag slickade på allt. Min tunga fastnade på den iskalla stegen. Pappa fick klättra upp och rycka loss mig. Det sprutade blod från min sårade tunga.

Jag vet att det vimlar av viktiga budskap i livet, om kärlek, vänskap, trohet och inte allra minst om godhet. Men allt går förlorat i den vardagliga hysterin det innebär att vara en del av vårt samhälle. Är det ens någon som har tid att reflektera

Mitt hem doftar av nybakat. Doften sprider sig in i var vrå. Det är en underbar doft. Jag vill bara fortsätta äta, trots att min magsäck inte rymmer mer. Jag kräks snart. Det jäser i magen. Känns som att det är en stor deg av jäsningsmedel inom mig. Mig mage putar nåt enormt. Jag hade till och med kunnat lura mamma att jag var gravid nu. Kattkissodören är som bortblåst. Jag tror att katterna har urinvägsinfektion. Överst på min måste-göra lista står nu ett samtal till herr veterinär.

Jag hade behövt en veterinär i min familj. Och en läkare, jösses har snart frikort igen. Efter bara två veckor utan. En tandläkare behöver jag troligtvis allra mest. Annars får jag väl emigrera till Polen eller nåt annat land med rimliga tandläkarkostnader. Tanddläkarvården kunde ju åtminstone ingå i ett högkostnadsskydd!!! Jag försöker övertyga min yngsta lillasyster om att utbilda sig till frisör. Dels för att hon själv vill, men påstar sig ha för låga betyg. Men det viktigaste själet är mitt behov av en privat hårfrisörska. Jag måste sluta klippa mig själv.

Idag har det varit strömavbrott här hemma, i flera timmar. Gud vad beroende man är av den där strömmen egenligen. Kände mig helt handikappad utan. Jag kunde inte duscha, koka gröt eller tända lampan när jag kissade och frysen började droppa. Jag avskyr beroenden, speciellt när jag tänker på alla beroenden jag har, utan att riktigt förstå hur många dom verkligen är.

Jag har en favoritkofta. Den är blå och pappas gamla. Den var först ungefär tio gånger för stor för mig. Jag har sytt om den. Nu sitter den som handsken på handen. Det blir ständigt nya hål i den, igår natt sydde jag ihop den ännu en gång. Den stinker. Jag lider av seperationsångest till den. Därför tvättas plagget väldigt sällan. Jag använder den alltid. Den är täckt av målarfärg och ser ganska förfärlig ut. Men det är riktig kärlek, då spelar sånt som utseende mindre roll. Jag tycker inte ens om blått. Men jag har börjat lära mig, eller kanske snarare vänja mig. Jag tycker att midnattsblått är ganska vackert faktiskt. Jag fick ett blått halsband, och ett par blå örhängen i julklapp. Men absolut inte ljusblått. Det gillar jag inte. Där kommer jag aldrig ge med mig. Det får gärna dra åt det gröna hållet. Turkost är underbart. Grönt, orange, rött och guld är favoriter. Jag utesluter dock inga alternativ.

I natt sov jag jättebra. Jag känner mig utvilad och återhämtad. Att slippa vakna till en alarnmklocka måste vara det mest njutningsfulla som finns. Jag drömmer jättekonstiga drömmar, och jättemånga. Jag minns inte längre vad dom kretsade kring. Men det var underligt. Jag tror att mitt undermedvetna har ett budskap till mig. Antagligen något kryptiskt och svårtytt. Men jag ska försöka förstå.

Jag har aldrig lyssnat på Led Zeppelin. Men Robert Plant, vilken kille! Jag avgudar coverskivan han spelat in tillsammans med Alison Krauss. Den strömmar ur mina högtalare minst två gånger om dagen. Fortfarande!

Vilken dag. Jag är helt slut. Behöver sömn. Hela dagen har jag suttit framför dataskärmen. Vilken pina. Är djupt tacksam att jag växte upp på det ljuva åttiotalet innan datorer blev ett nödvändigt ont. Idag har alla mina småsyskon varsin laptop, som dom hänger framför dom hela dagarna. Så fort de har lite tid över är det datorerna som gäller. All deras kommunikation sker genom dataskärmarna, små svarta kryptiska ord. Dom behöver aldrig prata med varandra längre.

Hur mycket information kan man egentligen läsa ut av en person genom deras sätt att klä sig, musiken dom lyssnar på, filmerna dom ser och intressena dom väljer?

Påverkas våra personligheter helt av det som fungerar som vår drivkraft.  Är det som driver oss framåt också det som skänker oss störst njutning? Eller är det kanske det vi allra mest fruktar som leder oss till handling? Vad beror våra val på. Varför väljer vi bort vissa fenomen, och skänker oss helt åt andra. Jag drivs av mitt öde, men oftare av min desperation. Den leder mig till dom mörkaste, krångligaste och mest privata stigarna. Vägar som öppnar sig i den mörkaste urskog. Är det kanske det som är tjusningen med allt. Och efter regn kommer solsken. Efter mörker kommer ljus. Efter fall kommer uppgång. Nerförsbackar leder till uppförsbackar och sen går det ner igen.

Jag vårdar mina blommor och växter med ödmjukhet i sinnet. Dom får extra näring. Var torsdag duschas dom alla i badkaret. Dom visar varje vår sin tacksamhet genom att låta härligt färgglada blommor knoppa fram ur kvistarna. Varje höst får dom ny jord. Jag tar på dom åtminstone en gång om dagen. Smeker deras gröna lena blad. Jag för samtal med mina krukväxter. Dom är tillsammans med katterna mina trevligaste och mest trogna samtalspartners.

Förvirringen är total i min skalle. Jag vet inte vad som försigår. Jag glömde mina nycklar bland frukten på ica. Jag sprang ifrån telefonkortet jag köpt. Ibland glömmer jag till och med att klä på mig.

Vid ett tillfälle, när jag gick i mellanstadiet skulle jag tro, glömde jag att sätta på mig min baddräkt. Jag hade duschat av mig och traskade helt bekymmerslöst rakt ut i simhallen. Spritt språngande naken. Ja ni ser. Redan då hade förfallet startat. Som tur var kom jag inte speciellt långt innan jag upptäckte mitt förödande misstag.

Jag gillade aldrig simlektionerna och alla märken som skulle tas. Tror inte att jag klarade mer än simborgarmärket, och det efter många om och men. Jag har alltid varit dålig på idrott, trots trovärdiga och ihärdiga försök. Dom har alla lämnat mig utan större resultat. Jag älskar att simma i havet dock. Och jag älskade att dyka från femmans trampolin. Det vågar jag inte idag. Vart tar modet vägen? Övergår det i åldrandets pärs till rädsla? Sker det helt automatiskt, utan minsta hjälp från andra instanser.

När jag var liten och blyg började jag i en ny skola. Jättelångt bort från det välkända. Folk pratade konstigt och var uppnosiga. En kille nöp mig i stjärten. Undrar vad han gör idag. Min lillebror såg upp till mig. Jag var hans största förebild och han satt utanför min dörr och tjöt så fort han inte fick vara med och leka med barbiedockor. Den första skrämmande dagen i den nya skolan följde mamma och lillebror med mig. Jag hade en tofs i håret. Lillebror ville vara precis som mig. Han hade också en tofs i håret. Alla trodde att han var en flicka.

Jag ska skriva en jobbansökan på engelska, och jag har ingen aning om hur man gör. Visst har jag arbetat utomlands innan. Men då har jag sökt jobben på plats, och mer eller mindre tjatat mig till dom. Men att skriva en formell, spännande och intressant ansökan är skitsvårt. Vad förväntar dom sig av mig. Eller frågan är kanske snarare vad jag förväntar mig av mig själv.

Jag älskar att skriva. Ibland gör jag det med avsky. När mina konturer är suddiga och jag varken vet ut eller in då skriver jag. Genast känns allt mer strukturerat i kaoset. Jag kapitulerar inför min vilja. Jag måste helt enkelt skriva. Jag gör det hela tiden. Jag måste rensa upp. Om jag haft mer tid hade jag blivit författare. Då hade jag berättat om havet, om dofter, vågor och sand mellan tårna. Nu skriver jag annat. Jag tvivlar på att det kommer läsas av någon annan än mig själv. Jag hetsäter för att hinna skriva. När allt är färdigskrivet ska det bli en stor brasa. Ett hemligt och alldeles privat majbål. Finns majbål i andra länder, eller bara här? Varför gör vi dessa stora brasor.

För en person som provat på nästan alla sporter som finns står jag idag totalt ointresserad inför dom alla. Jag har spelat fotboll, innebandy, handboll, basket, vollyboll. Jag har simmat, ridit, gått på karate och självförsvar. Dans är det enda jag fortfarande gillar. Av ridlektionerna lärde jag mig ingenting eftersom att jag vid första lektionen var millimeter från att bli sparkad i huvudet. Pappa slet undan mig i sista sekund, och sedan dess var jag förbjuden att återvända till ridskolan. Kan även berätta att jag hängt i en hästs mun. Mina föräldrar skulle köpa potatis av en bonde, någonstans ute på landet. När dom vände sig om för att se var jag tagit vägen dinglade jag alltså i hästens käke. Det var raka vägen till farbror doktorn och stelkrampsspruta. Jag minns det inte själv. Slutsatsen är att hästar ogillar mig.
 
Allra mest har jag avskytt handbollen. Så fort jag hann över till den sida där bollen befann sig var det genast dags att springa till andra sidan igen. Det var ett evigt springande. Och springande är något av det värst jag vet. Vi fick dessutom t-shirts som var i storlek XL, när vi egentligen inte ens fyllde ut S-tröjorna. På karaten var alla tjejer förälskad i en av dom äldre killarna. Der var antagligen därför vi gick på just karate.  Efteråt satt man och fikade i cafeterian och spanade på killar. Vi tjuvringde till denna specifika kille, åtskilliga gånger. Det var under samma period som nummerpresentatörer infördes, vilket vi inte hade en susning om. En dag ringde denna killes arga pappa upp min kompis pappa. Och i slutändan var alla väldigt arga. Och vi var väldigt bortgjorda. Det gjorde inte saken bättre att killen ifråga var klasskamrat med min kompis storasyster.

En av mina vänner är väldigt sjuk. Hon har feber och ett inflammerat ben. Hon säger att hon kanske måste amputera benet om inte inflammationen går över. Hon är en sån där söt, oskyldig liten sak som förtjänar allt gott.

Idag har jag varit ute och handlat. Målargrejer och lite rea-fynd. Köpte en dart-tavla för tio kronor. Vet bara inte var jag ska hänga upp den. Jag har även fyllt på min mobil, bakat havreflarn delux, köpt sytråd och sytt om en klänning. Jag drömmer mig till värmen genom att bära sommarkläder. Jag avskyr egentligen att gå i affärer och gör det aldrig frivilligt. Men idag gick det gansk smärtfritt. Kan bero på att det är innan löning, och alla är luspanka. Jag köper alltid kläder, skor och dyligt utan att prova. Vilket medfört att 90 procent av allt jag handlar går direkt till insamlingen.

Jag slänger annars väldigt få saker. Jag älskar att göra om allt gammalt, så att det åter blir brukbart. För det mesta samlas allting dock i min väldiga höga hög av framtida projekt.

Sånt jag däremot slänger är kläder som blivit för små. Byxor jag inte längre kan åla mig in i. Miniplagg är bara ångestframkallande och bättrar säkert på anorexia-statestiken.

Förra året stickade jag minst 30 halsdukar. Dom var menade som julklappar till nära och kära. Tyvärr är dom fast nånstans ute på dom stora haven i ett väldigt paket som skickats från andra sidan jordklotet. Snyft!

Jag har svårt att koncentrera mig. På sistone har allt jag gjort varit ofokuserat och hastigt. Jag måste skaffa en koncentrationsförmåga. Jag bråkar med mig själv om att få ta plats i mig. Det finns på tok för många jag just nu. Jag måste förenas och samarbeta. Enligt mitt horoskop är det här året då jag ska börja bruka allvar.

En vän som bor på Malta skickade precis en jobbannons till mig. Det verkar helt underbart. Jag tror att jag åker. Jag vill! Jag gillar medelhavet. Gör jag inte? Jag måste först söka jobbet såklart. Men hur svårt kan det vara. Jag känner dragningen till solen. Den är stark!

Jag har svårigheter att umgås med folk som saknar distans till sig själva. Speciellt om dom inte har någon distans till mig, eller det dom sysslar med. Distans till livet är nödvändigt för en hanterbar vardag. Dom som tar sig själv eller mig på för stort allvar kväver mig.

Jag älskar att köra bil. Jättesnabbt och spela rock ´n´roll på högsta volym. Det känns som att jag flyger. Friheten är total. Att vara på väg ingenstans är det bästa målet. Trots snö, is och halka kör jag på tok för snabbt. Jag förlitar mig helt på min skyddsängel. Jag förhåller mig till henne så som ett litet nyfött barn förhåller sig till sin mamma. Mitt förnuft finns inom mig, men realismen tar död på allt som borde gnistra kristallklart. Var har alla med stjärnögon tagit vägen? Jag brukade känna sådana typer, som lyste som eldflammor. Nu är det bara mörkt. Varför?

Jag är barnsligt förtjust i att köra snabbt. En hastigt mötande bil får mitt hjärta att koka utan liknelse. Gasen i botten är oundvikligt. Spänningen i halsgropen under omkörningar av långtradare är outsagd och hemlig. Den är bara min. Det är ingen som känner till mina bilturer. Jag har inte ens en egen bil. Formellt sätt är jag en dålig bilförare. Men dom känner inte till mitt hemliga liv.

En gång krockade jag med en älg. Den var jätteenorm. Och mitt chocktillstånd varade i dagar. Jag avskyr jägare. Trots mitt ogillande var jag tvungen att ringa dom. Älgen var skadad. Jag har hans liv på mitt samvete.

Annars har jag aldrig varit med om någon bilolycka. Eller jo förresten, under en semester i barndomen. Vi var hela familjen någonstans i östsverige. Under ett stopp vid rödljus körde en ung kille rakt in i oss. Det blev en buckla, inte mer än så. Vi stannade och snackade med killen. Pappa skulle följa med honom och skriva på försäkringspapper. Han stack. Rivstartade rakt framför våra ögon. Det var tur. Vem vet vad han hade kunnat göra med pappa. Smart som jag är hade jag antecknat hans registreringsnummer på handen. Vi besökte ett poliskontor någonstans i östsverige.

Sen har jag i och för sig kört in i andra bilar och träd. Både med mammas och pappas bil. Det var precis när jag fått körkort. Vid ena tillfället var jag chaufför åt alla mina tjejkompisar. Vi skulle köra hem, och jag backade in i en annan bil. Alla var skitberusade och skrattade högljutt. Det vimmlade av vittnen. Alla var fulla som tur var. Jag stack därifrån. Dagen efter mådde jag fruktansvärt. Idag vet jag bättre.

Vid en annan tidpunkt körde jag och en kompis och alla mina småsyskon förbi ett stort pingstläger ute vid vägen. Vi beslöt oss för att närmare undersöka det. Vi smög in i tält och lyssnade på besvärjelser. Var relativt tafatt, men läskigt. När vi skulle köra därifrån tvingades jag stanna i en uppförsbacke och släppa förbi passerande bilar. Bilen bakom mig la sig jättenära och när jag släppte backen för att gasa mig därifrån rullade jag självfallet in i bilen bakom. Idiot! Vem ställer sig så tätt inpå en bil i uppförsbacke. Jag fick använda mina skisskunskaper, och rita upp hela händelseförloppet. Fylla i papper efter papper. Dryga jäklar dom där pingstvännerna.

Men annars har jag inte råkat ut för några bilolyckor. Inga allvarliga. Tack min skyddsängel!

Min storebror ringde mig tidigare idag. Jag berättade för honom att jag äntligen har kommit fram till en plan hur jag ska få mitt liv att fungera. Ordna någon slags struktur. Han berättade det tydligen för mamma, för hon ringde genast upp mig och undrade över planen. Min storebror hade sagt att den var hemlig. Det är den. Storebror var under vårt samtal hemma hos mamma och lillebror. Tydligen stänger lillebror in sig på sitt rum när han hör att det är jag. Undra vad jag gjort för att förtjäna det. Min storebror tycker att det är himelskt lustigt. Jag vill ju bara ha en bra relation till min lillebror. Därför försöker jag föra vuxenkonversationer med honom. Han svarar mig aldrig. Då förvandlas jag till en tjatkärring. Jag avskyr svarslösa samtal.

Mitt hår har haft många olika nyanser. Lila, rött, orange, svart, blont, koppar och brunt. Jag har permenentat det ett antal gånger. Det har varit kortklippt och väldigt långt. När jag var lite hade jag snaggat hår. Jag såg fruktansvärd ut. Mamma tyckte att det var bekvämt. Jag älskar hår. Jag älskar experiment. Allra mest älskar jag att det alltid växer ut igen.

Jag funderar ganska ofta på händelser och företeelser. Det mest spännande, roligaste och annorlunda museét jag besökt är till exempel erotikmuseét i Barcelona. Så många nakna könsdelar har jag aldrig tidigare skådat.

Och ta ryska posten. Är det en lek som härstammar från Ryssland? Har barn i alla tider lekt den, eller är det en relativt ny uppfinning? Handtag, famntag, klapp eller kyss...eller den där långtradaren. Varför långtradare. Det för inte över huvud taget mina tankar till saliv utbyte och slemmiga kyssar, snarare associerar jag långtradare med sunkiga korvkioskshak och lortiga avgassystem. Jag minns hur jag satt där instängd i en mörk garderob och hoppades att det skulle vara han som kom in och gav mig den där förbannade kyssen. Det var aldrig han. Dom där första fumliga försöken att närma sig det motsatta könet har snarare lett till mardrömmar än mersmak.

Jag och min bästis var under vår barndom alttid kära i samma pojkar.Vi frågade chans på dom minst tio gånger om dagen. Dom tackade alltid nej. Det ångrar dom säkert idag dom små krypen. Vår favoritkille var riktigt ointresserad av oss, och min bästis spöade honom på skolgården. Jag är fortfarande stolt över henne. Det var girlpower på hög nivå. Sedan fanns två riktiga godingar i parallellklassen. Vi döpte om dom till Piff och Puff. Och pratade helt obehindrat om hur snygga dom var. Ganska snabbt visade det sig att ALLA synat våra smeknamn, Piff och Puff inräknade. Inte heller dom ville ha oss. Men vilka är dom idag?

Varför har vi den underliga midsommarstången? Varifrån härstammar små grodorna? Är det bara vi som dansar runt stången. Fallossymbol som den är.

Och julgran. Varför i hela fridens namn sågar vi ner stora träd varje jul, och klär dom med lustiga dekorationer. Det är något som står över min förståelse. Men jag älskar julgranar. Speciellt doften av barr och allt härligt glitter. Men jag kommer antagligen aldrig förstå deras syfte. Det är absurt.

När jag var i tonåren var det på modet att sluta äta godis ett helt år. Jag gjorde det aldrig, men min bästa kompis var döduktig och stod emot sötsuget i ett år. Hon fann någon slags njutning i att se andra proppa i sig godis. Jag trodde att det var något som skulle gå över. Men tydligen finns sluta-äta-godis fenomenet fortfarande. Min lillasyster har precis börjat.

Från att ha varit en tjej som alltid burit byxor har jag stegvis övergått till klänningar och kjolar. Nu bär jag nästan aldrig byxor. Jag har blivit bekväm av mig. Och jag älskar mönster. Randigt, prickigt, rutigt, blommigt. En kompis sambo tycker att jag ser ut som hans farmor. Min yngsta lillebror tycker att jag ser ut som hans mormor. Kanske ligger det något i det.

Jag vet att mina småsyskon ser upp till mig. Jag är en förebild och borde handla därefter. Men mitt beteende ser dom som jämnåriga. Åh vad jag längtar till den dag då dom alla är fullvuxna och likvärdiga. När jag pratar svarar dom inte. Dom är hemlighetsfulla som få.

Min mamma är den vackraste som finns. Hon ser det inte själv. Hon förnekar sin skönhet. Kommer alla mammor till en period då dom ifrågasätter sig själv och uppfostrandet av sina barn. Hon skuldbelägger sig själv. Hon förstår inte att hon är undebar, och vore jag bara det minsta lik henne är jag stormande glad. Att kärlek tar slut är ingens fel. Om den aldrig ens funnits är uppvaknandet bättre sent än aldrig en lättnad.

Jag önskar att jag hade en alldeles egen näckrosdamm. Den ska innehålla fiskar och ankor. Jag ska mata dom, och skänka omvådnad. Mina katter kommer vakta dom från all ohyra. Den ska vara stor och rengöra sig själv. Gröna slingerväxter och alger ska föröka sig. Och näckrosor såklart. En gång i månaden kommer näcken och spelar fiol. Sedan försvinner han snabbt och tyst igen. Dyker inte upp förrän månaden efter. Den ska vara formad som en snäcka. Och dofta som havet. Ett endaste dopp räcker för att ge kraft och skönhet åt hela dagen.

I går var min lillebror här och demonstrerade luftrensaren han säljer. Den ser precis ut som en dammsugare. Men är helt magisk. Jösses vad mycket skit den sög upp. Och när sängmadrassen dammsögs kräktes jag nästan. Han använde svarta filter för att visa alla hudavlagringar, svett och andra vätskor som sögs upp från madrassen. Och det var vidrigt. Jag fick använda min vanliga dammsugare, han dömmsög efter mig och visade på hur mycket skit som fanns kvar efter min dammsugning. Det var hur svinigt som helst. Lyckligtvis tillhör jag en av dom som tror på att lite skit (i mitt fall ganska mycket) i hörnen bara är hälsosamt och nödvändigt. Vem mår bra av att komma hem till någon som har det skinande rent. Nåt mer ångestfyllt finns inte för många av oss (inte för mig dock). Då måste man genast hem och städa. Jag tycker att det där med hetsstädning bara för att man får besök är enormt löjligt. Alla har skit i hörnen. Fine!Lev med det. Och sopborsten är fortfarande den bästa uppfinningen som finns inom städmaterial. Dammsugare är överreklamerade, när man kan sopa upp skiten på en tiondels sekund, för bara halva ansträngningen som en dammsugning kräver. Och leder inte för mycket renhet bara till utvecklande av allergier? Jag tror på immunitet. Utsätt er för mer skit!

Jag har spelat monopol. Och för först gången i världshistorien spöade jag skiten ur alla. Det var underbart. Jag älskar sällskapsspel. Inte när jag förlorar. Vem vill bli miljonär, galenpanna, scotland yard, yatzy och tp tillhör favoriterna, efter monopol såklart. Jag flyttar pjäserna i graciösa och långsamma drag. Jag vill verka säker i det jag genomför. Min säkerhet är ett triumfkort som skrämmer skiten ur dom andra. Under ytan är jag bara ett darrande asplöv. Riktigt dåliga förlorare är en nedslående syn. Det är trots allt inte på riktigt. Vad är egentligen på riktigt?

Jag vandrar omkring i mitt hem på nätterna. Sömnlösheten har åter drabbat mig. Jag förbannar den. Min sömn bedrar mig gång på gång. Jag värdesätter den så högt. Allt jag önskar är att den vore mig trogen. Jag undrar om sömnlöshet kan driva mig till vansinne. Går det att bli tokig i brist på sömn, i längtan efter sömn och återuppbyggnad. Jag förbarmar min maktlöshet.

Mina sömntabletter sinar. Två är antalet som finns kvar. Jag måste vara sparsam. Jag måste stå emot. Njutning förvandlar oss till undersåtar. Jag står över min egen lättsinnighet. Det är jag som bestämmer. Precis som i schackspelet är det mina drag som för spelet i rätt riktning. Det är för tidigt att ringa om fler. Hon kommer undra, ställa frågor, tvinga mig till tal. Jag är stum, det finns ingen förklaring. Jag vill bara sova.

Livet kan liknas vid en soptipp. Vi fyller det med massa skit. Proppar det fullt med prylar, den ena sopsäcken efter den andra. Vi fuskar med sorteringen. Tror att vi kan dölja allt i den svarta sopsäcken. Knyter den samman och slänger bort. Som på ett löpande band passerar den ena säcken efter den andra. Dom rymmer inte tillräckligt. Vi skaffar större säckar. Olika säckar till olika ändamål. Sorteringen gör hanteringen mer komplicerad. Jag vet inte var jag ska placera dom olika komponenterna. Kan det bero på tidsbrist. Eller sömlöshet. Jag ska foga samman alla knubbiga beståndsdelar till ett enda sopberg, och behålla det i mitt vardagsrum.