majika

Om jag inte orkar leva längre vad händer då? Om jag måste ta farväl här och  nu. Om jag vill försvinna. Varför måste jag då stanna? Det är alla ni som är anledningen, alla ni andra. Aldrig jag. För eran skull. Det är bråk, kyla, rastlöshet, sorg, tristess och falskhet. För mycket. Jag minns inte anledningarna till varför jag skulle vilja stanna. Bara för er. Ni är underbara, jag älskar er. Är det tillräckligt? Jag gör allt för er. Tröttheten och ledan hindrar mig från att jämt och ständigt leva för er. Nu är jag matt och vill sova. För min egen skull. Spelar min vilja någon roll? En del av er ger mig den värdelösas egenskaper. För er är jag redan borta. Men jag tror er. Bara inte mig själv. För mig är allt svårt. Jag har nått en gräns. En mur som till slut byggts på tok för hög. Varför är alla mina drömmar någon annanstans? Dom är långt bort, på andra sidan klotet. Kanske inte ens där. Det är varmt där. Allt som inträffar är under min påverkan. Det säger dom åtminstone. Alltet är elände. Även jag vill ha beröm. Jag är inte den jag ser ut att vara. Jag ser ut som den jag vill vara. Men det är inte jag. Tyvärr. Jag vill inte bli advokat eller läkare, jag vill inte bli rik och fångad i ett äktenskap. Inte uttråkad. Jag vill få vara den jag är. Se ut som den jag är. Allra helst vill jag bli omtyckt för att jag är mig. Ni är alldeles för många som älskar mig. En annan mig. Den version jag är tillsammans med er existerar endast med er. Annars är det inte jag. Ni är för många att lämna. Jag vill bort. Min mage värker, mitt hjärta hotar att lämna min kropp, ångest och panik. Jag kan inte sova. Inte andas. Jag är värdelös. Jag erkänner. Ni har det skrivet framför er. Vad mer begär ni? Finns inget annat jag kan ge. Låt mig få försvinna nu. Snabbt och smärtfritt. Jag gör allt för er. Jag vill bort. Jag vill vara bortglömd. Släpp mig. Spela "lord can you hear me" för mig. Glöm mig sen.

Livet kan vara vackert och storslaget. Jag har sett det. Jag har upplevt det. Det försvinner kvicket. En bergochdalbana mellan gott och ont, glatt och lessamt, kärlek och hat, öde och desperation. Livet är en blandning av ödet och desperationen. Mitt öde vill mig inte väl. Desperationen har snart tagit över allt.

Jag älskar er. Därför stannar jag tills ni släpper mig fri. Även ni vet att jag inte hör hemma här. Någonstans vet ni.

Jag väntar.

Lord, help me out
I'd take my life, but I'm in doubt
Just where my soul will lie
Dep in the earth or way up in the sky

Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, hear me at all?

All my life has left my side
Can't get enough out of life to keep me satisfied
I'm lost about everything
Lord look what state I'm in

Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, hear me at all?

Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, hear me at all?