Visibly clear...
Julen är då äntligen över. Eller kanske borde jag inte låtsas som att det är ett slut jag längtat efter. I år har jag faktiskt njutit av julen, myst, spelat spel och stoppat i mig alldeles för mycket onyttigheter, trots att jag inte ens tycker att det är gott. Undrar vad det beror på, min karaktär är måhända inte den allra bästa. Jag tycker inte om sötsaker, inte mandelkakor med massa grädde och definitivt inte gröt. Den enda gröt jag gillar är havregrynsgröt med banan och på tok för mycket kanel. Men det är traditioner, allra mest tror jag att det är för att göra mamma glad och tillfredställd. Den där mandelmusslan är dödligt viktig för henne. Hennes mamma bjöd på dom varje jul och självklart kommer detta arv föras vidare genom mig och mina syskon. Allt åt vi, efter högljudda protester.
Tydligen pratar jag för mycket...tack gode gud att jag kan skriva emellanåt! Mina bröder får huvudvärk av mig, och skulle mer än gärna sålt mig till första bästa giftasdugliga man om jag haft oturen att vara född i ett land som utför sådana tortyrer. Jag brukar vara arg över jämställdheten i Sverige. Men är fruktansvärt lycklig lottad som är född i detta land där jag har rätt att säga vad jag vill, klä mig hur jag vill och kunna gå ut precis när jag vill. Fast mamma ringer och kollar mig så fort jag går ut efter klockan fem. Då är det mörkt, jag är dumdristig och kan bli våldtagen. Men aldrig att jag kommer att acceptera det synsätt som skrämmer kvinnor till att inte klara sig själv. Jag ska kunna gå ut precis när jag vill utan att bli våldtagen.
Anledningen till allt mitt pladder under julhelgen är min satans förkylning som aldrig vill lämna min kropp. Jag blir snart tokig, har inte kunnat sova och andas som en levande person på en vecka nu. Jag vill ha tillbaka mitt luktsinne, mina smaklökar och mina andningshål. Jag har gett mig fan på att inte gå ut och röja förrän jag är helt återställd. Den här gången ska jag vila tills jag blir frisk, annars får jag dras med lunginflammation resten av vintern. Jag tror att jag är allergisk mot kylan. Det är fuktigt och grått. Jag behöver torra skor och en klarblå himmel. Iallafall så är jag uttråkad och eftersom att jag inte träffat någon annan än min familj så tvingas dom lyssna på allt jag har att säga. Mamma är orolig för miljön, klimatförändringarna och människans nonchalans. Lillebror skiter i det, totalt. Han släcker inga lampor, stänger aldrig datan, låter vattnet rinna i all evinnerlighet. Jag vill rädda hela världen!
Min vän ringer mig varje natt när jag ligger i sängen. Jag är dåsig, ibland sover jag tillochmed. Jag vill prata med honom. Han bor i Australien. Saknar honom så mycket att det värker i minnet. Klockan är åtta timmar mer där nere. Jag vill svara när han ringer, men då på nätterna vill jag bara sova. Allt som är en bra idé på dagtid har helt förtvinat när jag sover. Visibly clear.
Jag har kunnat vila pågrundav min sjukdom. Mina vänner har accepterat det, och jag har inte behövt stressa iväg för att träffa dom alla. Soffan är mitt palats. Jag har gjort hur många par örhängen som helst. Måste snart börja skänka bort all skit jag gör. Jag borde skaffa ett riktigt jobb, ett eget hem och en laptop.
Jag har firat julen nere i skåne, i ett av alla mina hem. Men egentligen så är inga av dom mina hem. Jag har sovplatser lite här och där. Jag blodigeln, som måste suga mig fast vid allt och alla. Jag behöver er för att hämta kraft. Alla ställen bär på fragment av mig. Dom kommer aldrig bli återsamlade på ett och samma ställe. Jag är inte hel. Jag är föränderlig. Allra mest är jag ett sånt där pussel där det alltid är ett par bitar som inte passar in hur man än vrider och vänder på dom. Ofta slutar det med att bitarna helt enkelt anmäls försvunna. Det tar på psyket att alltid förflytta sig, men jag måste vara fri.
Killen jag träffar skickar sms som skrämmer mig. Han vill hålla om mig på nätterna. Han är en sån kille som varje klok kvinna skulle hålla stenhårt i. En som bryr sig om hur jag mår, vad jag tycker och tänker. Som sätter mig främst, en vän som aldrig gör en illa, kör över dig och dina behov. Han dricker inte för mycket, vaknar inte i andra flickors soffor och bryr sig inte om sin musik mer än mej. Han skulle kunna vara perfekt. Men det funkar inte för mig. För det första avskyr jag sms. Jag vill att mannen ifråga ringer upp mig, visar sig modig och vet vad han vill. Att jag sen inte vågar svara är en helt annan femma...Fast jag tycker om honom. Räcker det?
Jag är själv min största fiende, allt det där vet jag. Vad hjälper det. Hur besegrar man sig själv, när man utan och innan kan alla sina strategier för att leva kvar i en ifrågasättande tillvaro? Jag har upplevt för mycket. Jag kan aldrig återvända till det som jag hade innan jag blev rik på erfarenhet. Jag har valt att veta. Det är för sent. Jag vill leva enkelt, men har redan tagit på tok för många bett av äpplet. Är en mask som krälar mig igenom det ena äpplet efter det andra. Men växer jag i allt mitt krälande? Det är frågan mina vänner.
Jag trivs i badkaret. Jag vill dö i badkaret. Förstår inte varför denna tanke hemsöker mig var gång jag lägger mig i karet. Men det är något innerligt vackert och oskuldsfullt över att ligga i badet. Min kropp ter sig plötsligt så fullbordad och färdig, redo att ge sig av...
Jag fick en digitalkamera i julklapp. Jag förstår inte så mycket och har svårt för att intressera mig i hur tekniska prylar fungerar. Men den tar fina bilder, tydligen ska jag även kunna filma. Det ska bli mitt nästa uppdrag. Filmmakerskan jag! Nu är jag lika modern som resten av världen...fattas bara en ipod, laptop, dvd, brödrost och självfallet en sodastreamer. Fast överst på nästa års önskelista står en grön cykel. Begagnad går alldeles utmärkt.
När mitt förnuft lämnar min kropp får jag panikångestattacker, ligger på golvet och skriker, måste ut, kan inte andas, måste springa, hjärtat hotar med att dunka sönder mitt bröst, måste slå mig själv, huvudet snurrar, måste hitta hem. Kanske är det därför jag nu är sjuk, jag hittade inte hem i tid. Jag har inget hem...
Tydligen pratar jag för mycket...tack gode gud att jag kan skriva emellanåt! Mina bröder får huvudvärk av mig, och skulle mer än gärna sålt mig till första bästa giftasdugliga man om jag haft oturen att vara född i ett land som utför sådana tortyrer. Jag brukar vara arg över jämställdheten i Sverige. Men är fruktansvärt lycklig lottad som är född i detta land där jag har rätt att säga vad jag vill, klä mig hur jag vill och kunna gå ut precis när jag vill. Fast mamma ringer och kollar mig så fort jag går ut efter klockan fem. Då är det mörkt, jag är dumdristig och kan bli våldtagen. Men aldrig att jag kommer att acceptera det synsätt som skrämmer kvinnor till att inte klara sig själv. Jag ska kunna gå ut precis när jag vill utan att bli våldtagen.
Anledningen till allt mitt pladder under julhelgen är min satans förkylning som aldrig vill lämna min kropp. Jag blir snart tokig, har inte kunnat sova och andas som en levande person på en vecka nu. Jag vill ha tillbaka mitt luktsinne, mina smaklökar och mina andningshål. Jag har gett mig fan på att inte gå ut och röja förrän jag är helt återställd. Den här gången ska jag vila tills jag blir frisk, annars får jag dras med lunginflammation resten av vintern. Jag tror att jag är allergisk mot kylan. Det är fuktigt och grått. Jag behöver torra skor och en klarblå himmel. Iallafall så är jag uttråkad och eftersom att jag inte träffat någon annan än min familj så tvingas dom lyssna på allt jag har att säga. Mamma är orolig för miljön, klimatförändringarna och människans nonchalans. Lillebror skiter i det, totalt. Han släcker inga lampor, stänger aldrig datan, låter vattnet rinna i all evinnerlighet. Jag vill rädda hela världen!
Min vän ringer mig varje natt när jag ligger i sängen. Jag är dåsig, ibland sover jag tillochmed. Jag vill prata med honom. Han bor i Australien. Saknar honom så mycket att det värker i minnet. Klockan är åtta timmar mer där nere. Jag vill svara när han ringer, men då på nätterna vill jag bara sova. Allt som är en bra idé på dagtid har helt förtvinat när jag sover. Visibly clear.
Jag har kunnat vila pågrundav min sjukdom. Mina vänner har accepterat det, och jag har inte behövt stressa iväg för att träffa dom alla. Soffan är mitt palats. Jag har gjort hur många par örhängen som helst. Måste snart börja skänka bort all skit jag gör. Jag borde skaffa ett riktigt jobb, ett eget hem och en laptop.
Jag har firat julen nere i skåne, i ett av alla mina hem. Men egentligen så är inga av dom mina hem. Jag har sovplatser lite här och där. Jag blodigeln, som måste suga mig fast vid allt och alla. Jag behöver er för att hämta kraft. Alla ställen bär på fragment av mig. Dom kommer aldrig bli återsamlade på ett och samma ställe. Jag är inte hel. Jag är föränderlig. Allra mest är jag ett sånt där pussel där det alltid är ett par bitar som inte passar in hur man än vrider och vänder på dom. Ofta slutar det med att bitarna helt enkelt anmäls försvunna. Det tar på psyket att alltid förflytta sig, men jag måste vara fri.
Killen jag träffar skickar sms som skrämmer mig. Han vill hålla om mig på nätterna. Han är en sån kille som varje klok kvinna skulle hålla stenhårt i. En som bryr sig om hur jag mår, vad jag tycker och tänker. Som sätter mig främst, en vän som aldrig gör en illa, kör över dig och dina behov. Han dricker inte för mycket, vaknar inte i andra flickors soffor och bryr sig inte om sin musik mer än mej. Han skulle kunna vara perfekt. Men det funkar inte för mig. För det första avskyr jag sms. Jag vill att mannen ifråga ringer upp mig, visar sig modig och vet vad han vill. Att jag sen inte vågar svara är en helt annan femma...Fast jag tycker om honom. Räcker det?
Jag är själv min största fiende, allt det där vet jag. Vad hjälper det. Hur besegrar man sig själv, när man utan och innan kan alla sina strategier för att leva kvar i en ifrågasättande tillvaro? Jag har upplevt för mycket. Jag kan aldrig återvända till det som jag hade innan jag blev rik på erfarenhet. Jag har valt att veta. Det är för sent. Jag vill leva enkelt, men har redan tagit på tok för många bett av äpplet. Är en mask som krälar mig igenom det ena äpplet efter det andra. Men växer jag i allt mitt krälande? Det är frågan mina vänner.
Jag trivs i badkaret. Jag vill dö i badkaret. Förstår inte varför denna tanke hemsöker mig var gång jag lägger mig i karet. Men det är något innerligt vackert och oskuldsfullt över att ligga i badet. Min kropp ter sig plötsligt så fullbordad och färdig, redo att ge sig av...
Jag fick en digitalkamera i julklapp. Jag förstår inte så mycket och har svårt för att intressera mig i hur tekniska prylar fungerar. Men den tar fina bilder, tydligen ska jag även kunna filma. Det ska bli mitt nästa uppdrag. Filmmakerskan jag! Nu är jag lika modern som resten av världen...fattas bara en ipod, laptop, dvd, brödrost och självfallet en sodastreamer. Fast överst på nästa års önskelista står en grön cykel. Begagnad går alldeles utmärkt.
När mitt förnuft lämnar min kropp får jag panikångestattacker, ligger på golvet och skriker, måste ut, kan inte andas, måste springa, hjärtat hotar med att dunka sönder mitt bröst, måste slå mig själv, huvudet snurrar, måste hitta hem. Kanske är det därför jag nu är sjuk, jag hittade inte hem i tid. Jag har inget hem...
Kommentarer
Trackback
