Han
Mitt liv är inte längre lika dramatiskt. Rollerna är ombytta. Jag har lärt mig. Jag känner inte lika mycket. Oftast ingenting. Ingenting genomsyrar mig lika starkt. Men det gör fortfarande ont i mig.
Jag avskydde blotta åsynen av honom. Jag hade under så lång tid försökt gå vidare. Han han han. Alltid han. Alltid där. Han visste att jag skulle vara där. Därför var han tvungen att också vara där. Han var ute efter hämnd. För vad vet jag inte. Jag ville se honom försvinna. Jag kunde inte försvinna. Han var den som skulle behöva gå. Men han ville visa sig tillsammans med alla dom andra. Kvinnorna jag hatade. Deras urringningar var mer utmärkande än deras personlighet. Jag förstod det inte då.
Då bar jag aldrig klänning. Jag älskade mina slitna, bekväma, svarta jeans. Nu har jag gjort mig av med dom. Det känns bra. Jag kände mig naken och blottad iklädd klänning. Även det har förändrats. Ett tag var jag övertygad om att han för alltid skulle bo i mina tankar.
Han vann. Jag var den som gav mig av. Han hade gått vidare och njöt av mitt torterande. Han glömde och drevs vidare av sin drift. Han drevs av andra krafter än mig. Han älskade aldrig. Inte så som jag. Hans viktigaste uppgift var att tömma sin säd.
Därför lämnade jag det där. Då. Jag åkte långt. Jag har fortsatt att lämna allt som blir för påtagligt och verkligt. Det är en rätt jag har. Att styra över mitt eget handlande. Fast makten ligger inte hos mig. Hos alla er finns det som väger tyngst.
Jag avskydde blotta åsynen av honom. Jag hade under så lång tid försökt gå vidare. Han han han. Alltid han. Alltid där. Han visste att jag skulle vara där. Därför var han tvungen att också vara där. Han var ute efter hämnd. För vad vet jag inte. Jag ville se honom försvinna. Jag kunde inte försvinna. Han var den som skulle behöva gå. Men han ville visa sig tillsammans med alla dom andra. Kvinnorna jag hatade. Deras urringningar var mer utmärkande än deras personlighet. Jag förstod det inte då.
Då bar jag aldrig klänning. Jag älskade mina slitna, bekväma, svarta jeans. Nu har jag gjort mig av med dom. Det känns bra. Jag kände mig naken och blottad iklädd klänning. Även det har förändrats. Ett tag var jag övertygad om att han för alltid skulle bo i mina tankar.
Han vann. Jag var den som gav mig av. Han hade gått vidare och njöt av mitt torterande. Han glömde och drevs vidare av sin drift. Han drevs av andra krafter än mig. Han älskade aldrig. Inte så som jag. Hans viktigaste uppgift var att tömma sin säd.
Därför lämnade jag det där. Då. Jag åkte långt. Jag har fortsatt att lämna allt som blir för påtagligt och verkligt. Det är en rätt jag har. Att styra över mitt eget handlande. Fast makten ligger inte hos mig. Hos alla er finns det som väger tyngst.
Kommentarer
Trackback
