majika

Röster som hörs i ekon. Dom är sammanlänkade och hör ihop. Dubbla och fylliga. Hesa och starka. Min stämma är ensam, klen och falsk. Ingen sjunger med i min stämma. Varför? Att bli varse sin egen oduglighet är ingen lättsam uppgift. Inget som sker över en natt. Det är en transformation som kräver sin tid och plats. Det är inte en stämningsfull pardans. Snarare trycker den sig lätt rykande tätt inpå, berusar, förvandlar och förstör sin omgivning. En eld som inte brinner. Endast pyser gör den. Lämnar allt i aska.

Min lillasyster är hos mig. Vi har bakat tigerkaka. Den står i ugnen och blir hel, hög, fulländad. Hon slickar ur skålen, med slickepott. Varje rest vill hon ha. Det äcklar mig. Jag är tvungen att påpeka det faktum att hon gluffsar i sig råa ägg. Mer eller mindre. Jag kan inte ens äta kokta ägg. Nej mina ägg måste vara rensade och välstekta. Gärna brända. Alla äckliga slemmiga klumpar måste bort, äggtrådarna och övriga frågetecken måste förgöras. På hög värme. Detta har lett till att det i mitt hushåll går åt minst dubbelt antal ägg jämfört med andra hem.

Paketet jag väntat på har anlänt. Jag har längtat så. Men jag har trots allt klarat mig utan allt det jag saknat. Utan innehållet. Det har inte funnits något behov innan det kom tillbaka. Inte förrän nu. För nu är det här. Och jag har saknat det. Bortglömd längtan har åter vaknat till liv. Nu behöver jag det igen. Jag tvivlar på dess riktighet och min egen förmåga att tänka klart. Jag vill fortfarande klara mig utan det jag inte behöver. Det borde jag kunna.

Mitt mål är mitt medel. Mitt medel är mitt mål. Det sätt jag väljer att transportera mig själv på är avgörande för var jag hamnar. Hallelujah för min klarsynthet.