majika

Min impulsivitet leder mig dit där jag minst av allt vill hamna...Allt det jag gör, sker utan vidare eftertanke. Jag har sagt dessa ord som sårar så förfärligt. Igen. Gång på gång gör jag det. Jag spyr på min egen oförmåga att helt enkelt vara snäll. Detta lilla lilla ord. Inte ens ett vackert ord, men det innehåller så mycket. Egentligen innehåller det inte ett dyft. Men vi använder det för att förklara allt. Snällhet. Vilken jäkla uppfinning. Förklara det den som kan. Jag sårar alla dom jag inte vill såra. Ord som skär rakt igenom deras sorgsna blickar. Alla leende kan jag utan vidare sudda bort. Jag ber om ursäkt. Jag har lärt mig att säga förlåt. Mina förlåt betyder inget just nu. Jag skrämmer mig själv i min strävan efter att allt jag säger och gör helt ska sakna innehåll, essens, mening. Jag leder mig själv i den riktning som jag allra mest föraktar.