varför inte...
Jag är rädd. Rädd för att jag i själva verket inte lever. Kanske uthärdar jag bara. Det känns ofta så. Hur vet man? Varje dag är en väntan. När kvällen nalkas andas jag ut, då sprids lättjan i min kropp. Glädjeskutt. Då är jag i hamn. Ännu en dag är till enda. Kvällarna står jag ut med. På nätterna finns sånt som befriar. Det är dagarna jag väljer bort. Förnekar dess ljuvliga vikt.
I själva verket vill jag leva mig igenom varje tusendels sekund. Varje soluppgång. Jag vill uppleva morgonrusningen på hållplatsen närmast mitt fönster. Jag vill njuta av lunchmöten. Inte bara uthärda. Hur vet man?
Varför? Varför inte? Vad ska jag välja. Varför inte! Jag har alltid gillat det bättre. Det har alltid varit en bättre fråga. Men framför allt ett bättre svar. Ett exceptionellt bra svar. Mer än så krävs inte.
När jag skriver använder jag en böjbar penna. Orden ändras beroende på pennans lutning. I toppen sitter en krumelur med gigantiska öron. Det tyder nästan på att min penna hör allt. Som tur är ser den inte. Det skrivna är att föredra framför talet. Jag har tröttnat på allt oåterkalleligt. Låt mig ta tillbaka det jag sagt och gjort. Allt det som jag under resterande tid kommer skämmas för. Det som är helt avgörande för hur utdragen denna epok kommer bli.
Om jag fick välja en superhjälte-egenskap så vore det att kunna återkalla. Som nummer två skulle jag vilja kunna flyga. Eller kanske få vara osynlig. Men det är en självklar och därför också trivial och tråkig superhjälte-egenskap. Så den raderar vi.
Att mina öron kliar och drunknar i vatten hindrar dom inte från att höra. Jag hör alldeles för mycket och alldeles för utmärkt. Sådant som gör mig sömnlös. Jag säger på tok för mycket. Ord som efteråt fyller mig av skam. Dom tar ett rejält tag om mina vader och släpar mig till botten. Fyller mig med tyngder som ska hindra mig från att nå ytan, andningen och tyngdlösheten.
Ser gör jag inte alls speciellt ofta. Jag bär mina mörka glasögon. Dom är fastväxta nu för tiden.
Jag gav bort ett helt paket cigaretter till ett fyllo på tåget, trots att han bara bad om en. Jag kände för honom. Han hade trasiga jeans och en ica-kasse fylld med kläder. Han fick mig att må dåligt. Han visste inte hur han hamnat där. Han vill bara prata. Dom slängde av honom från tåget.
Han hade i alla fall cigaretter.
I själva verket vill jag leva mig igenom varje tusendels sekund. Varje soluppgång. Jag vill uppleva morgonrusningen på hållplatsen närmast mitt fönster. Jag vill njuta av lunchmöten. Inte bara uthärda. Hur vet man?
Varför? Varför inte? Vad ska jag välja. Varför inte! Jag har alltid gillat det bättre. Det har alltid varit en bättre fråga. Men framför allt ett bättre svar. Ett exceptionellt bra svar. Mer än så krävs inte.
När jag skriver använder jag en böjbar penna. Orden ändras beroende på pennans lutning. I toppen sitter en krumelur med gigantiska öron. Det tyder nästan på att min penna hör allt. Som tur är ser den inte. Det skrivna är att föredra framför talet. Jag har tröttnat på allt oåterkalleligt. Låt mig ta tillbaka det jag sagt och gjort. Allt det som jag under resterande tid kommer skämmas för. Det som är helt avgörande för hur utdragen denna epok kommer bli.
Om jag fick välja en superhjälte-egenskap så vore det att kunna återkalla. Som nummer två skulle jag vilja kunna flyga. Eller kanske få vara osynlig. Men det är en självklar och därför också trivial och tråkig superhjälte-egenskap. Så den raderar vi.
Att mina öron kliar och drunknar i vatten hindrar dom inte från att höra. Jag hör alldeles för mycket och alldeles för utmärkt. Sådant som gör mig sömnlös. Jag säger på tok för mycket. Ord som efteråt fyller mig av skam. Dom tar ett rejält tag om mina vader och släpar mig till botten. Fyller mig med tyngder som ska hindra mig från att nå ytan, andningen och tyngdlösheten.
Ser gör jag inte alls speciellt ofta. Jag bär mina mörka glasögon. Dom är fastväxta nu för tiden.
Jag gav bort ett helt paket cigaretter till ett fyllo på tåget, trots att han bara bad om en. Jag kände för honom. Han hade trasiga jeans och en ica-kasse fylld med kläder. Han fick mig att må dåligt. Han visste inte hur han hamnat där. Han vill bara prata. Dom slängde av honom från tåget.
Han hade i alla fall cigaretter.
Kommentarer
Trackback
