andfåddhet
Nu i efterhand vet jag att jag kan älska. Jag har varit förälskad och kär. Jag har sparat på kärleksbrev, låtar och gåvor. Foton och minnen som fortfarande genomsyrar mitt liv. Dom är alla olika epoker ur mitt liv. Var man äger en plats inom mig. Dom viktigaste har jag skissat av i mitt block. Det gjorde ont och pennan värkte i min hand. Jag har tvingats till färdigställanden utan avslut. Först nu erkänner jag det för mig själv. Det är en förlorad era.
Överallt dit jag går möts jag av stress. Jag blir andfådd. Hur orkar dom? Jag hakar hellre på konsumera-mindre-trenden. Dom flåsar inte ens.
Min nyfikenhet är omättlig. Åtminstone när jag är hungrig. Inte ens då vill jag flåsa. Mitt liv är en ständig uppgörelse med mig själv. När alla delar som utgör mig passar samman då är jag hel och förenad. Då vet jag vad jag vill. Stolthet är själens högsta, för att inte tala om vassaste, stängsel.
Häromveckan var jag och tittade på Magic numbers. Vid ingången var jag tvungen att vissa mitt legg. Vilket skämt. Jag är bra mycket äldre än så. Jag får till och med visa legg när jag köper ciggaretter. Jag förstod sekunden senare leggkontrollen. Alla var praktiskt taget minderåriga. Vilken chock. Jag kände mig gammal. Men jag vägrar ge upp min rätt till nöjen på grund av min ålder. När jag var liten tyckte jag att dom som var i min nuvarande ålderskategori var gamla och dömda till ett liv i tevesoffan framför Ingvar Oldsberg varje helg. Min åsikt är nu utbytt.
På spelningen fanns ett gäng berusade killar. Helt klart universitetsstuderande. Dom hoppade vilt omkring och skrek. Störde bandet och alla oss i publiken. Halva musikupplevelsen försvann upp i det grå. Dom slängde sig på mig. Jag blev förbannad och trampade på deras fötter. Dom ignorerade mig. Ignorans måste vara världens främsta vapen för jag kände mig totalt avväpnad.
En av mina tidigaste konsertupplevelser var på den lokal rockklubben. Det var Backyard babies som stod för underhållningen. Och jag var sanslöst förälskad i Dregen. Jag och min kompis stod nästan längst fram. På den tiden hoppade vi också. Det var trångt. Två äckliga gamlingar, i min nuvarande ålder skulle jag tro, tog varsitt fast grepp kring våra kroppar och vi kunde omöjligtvis komma loss i trängseln. Dom var äckliga, bar skinnbyxor och var som sagt gamla.
Dagens fina tanke är att George Bush inte kan vinna nästa val.
Jag är helt förtrollad av kedjebrev och kedjemail. Dom skrämmer mig. Jag vill egentligen inte tro på alla besvärjelser. Men tänk om. Jag måste skicka dom vidare. En av mina bästa vänner skickade ett mail tillbaka till mig "dö subba". Dagen efter när jag vidarebefodrat nästa kedjebrev, gav han mig en sista varning. Den skrämde mig. Jag ska sluta. Alla kedjesms ruinerar mig ändå.
Att skriva är som en drog, ett kall, ett beroende. För den sakens skull betyder det inte att det är bra, intressant eller ens läsvärt. Kanske för en del. För andra inte. Tankegångar som korsas och åsikter som möts. Jag gör det inte för att jag nödvändigtvis vill. Snarare har det blivit till ett måste. Den som fäller avgörandet är ingen. Det är alla.
Världen styrs av åsikter. Era åsikter. Våra åsikter. Därför måste dom betyda något. Alla har vi rätten att gilla och ogilla. Rätt till sanningar och lögner. Den som syns mest, skriker högst och tycker klokast är dagens vinnare. Men kom i håg att det är en bergochdalbana med toppar och dalar. I morgon är det någon annans tur.
I mitt kylskåp finns för tillfället hemmagjord kattmat. Jag avskyr doften av dom köpta kleggiga kattmatsburkarna. Den ger mig klökningar. Pepparrot på tub. Och vitkål. Smör och marmelad. Mitt kylskåp är sorgligt. Intorkad läsk och ruttna tomater på nedersta hyllan. Innan bodde jag tillsammans med en vän. Hon tycker om att städa och diska. Det fungerar som terapi för henne. Jag älskar att laga mat, hon avskyr det. Vi kom väl överens. Dagens middag blir alltså vitkål med pepparrotspasta.
När jag var riktigt liten och gick på lekis var min vardag präglad av enkelhet. Min dåvarande bästa kompis och jag åkte buss till lekis. Tillsammans med Pär och Ulf. Dom var våra stora kärlekar, åtminstone våra första. Vi bytte partners med varandra ungefär varje dag. Jag och min kompis delade allt. Familj och pojkvänner, kläder och åsikter. Det bästa jag visste var att göra grytunderlägg av mosaik. Min största förebild var min lekisfröken, tillika gymnastikinstruktör. Jag har dagboksanteckningar från denna tid som bekräftar enkelheten och lyckan i mitt liv.
Nu är min barndomsvän gravid och gifter sig om ganska exakt ett år.
"The morning sun touched lightly on the eyes of lucy jordan
In a white suburban bedroom in a white suburban town
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers
Till the world turned to orange and the room went spinning round.
At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing
Little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.
Her husband, he's off to work and the kids are off to school,
And there are, oh, so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers
Or run naked through the shady street screaming all the way.
At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through paris in a sports car with the warm wind in her hair
So she let the phone keep ringing as she sat there softly singing
Pretty nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.
The evening sun touched gently on the eyes of lucy jordan
On the roof top where she climbed when all the laughter grew too loud
And she bowed and curtsied to the man who reached and offered her his hand,
And he led her down to the long white car that waited past the crowd.
At the age of thirty-seven she knew she'd found forever
As she rode along through paris with the warm wind in her hair ..."
