avgjort
28 dagar. Tjugoåtta dagar tills jag lämnar allt igen. Vissa tycker att jag flyr, andra gläds med mig och tycker att jag gör helt rätt. En del är kanske till och med riktigt glada över att bli av med mig. Vad vet jag. Har inte berättat det för speciellt många dock. Men I Will! Dom som fnyser på näsan är ändå inte värda min närvaro. Inte heller min frånvaro förtjänar dom. Nej det är inte längre så lätt att bli en del av mitt liv. Jag kräver något i gengäld.
Det finns dom som vill kväva mig. Jag tackar nej. Jag gör det på mitt sätt. Det är svårast så. Men jag får åtminstone leva. Mina kinder är rosiga och min blick glöder.
Jag ska åka till värmen. Min kära vän ska följa med. Vi har bråkat mycket. Vi har skrattat oss gula och blå, men framförallt har vi levt tillsammans. Vi vet hur det är. Vi har lärt av våra misstag. Den här gången kommer det bli annorlunda. Bättre. Vuxnare. Vi vet båda två var vi har varandra. Hur långt våra löften sträcker sig, vad våra ord är värda. Allt är värdefullt för mig just i skrivande stund. Jag har lärt mig att tala är silver men tiga är guld. Jag behöver pengar. Jag reser för pengarnas skull. För arbetets skull. För ombytets. Mötena. Enkelheten. Solglasögonen som åter döljer mina ögon och det jag gör.
Där är jag ingen. Där är jag allt. Där är jag vem som helst. Hela världen skrattar åt min naivitet. Det skiter jag i. Jag är tillräckligt gammal för att känna mig själv. Det jag vill är också den jag är. Så försök hindra mig igen, och jag är ingen.
Gömstället där ingen finner mig. Där kommer jag befinna mig. Skicka gärna ett vykort.
Kanske är det här ett slut. Jag hoppas på en början. En ny era. Ett nytt mig. Åter igen ska jag laga exotiska fattigmansrätter som smakar bättre än allt annat. Smaker jag aldrig mer kommer återfå. Just därför njuter jag så innerligt.
I går var jag i stan. På bio. Vi höll hand, kysstes, sov. Kanske hände annat. Jag är grå och trött, och orkar inte uppmärksamma regndropparna som faller på min krage. Jag bar en hatt. Kanske blev jag någon annan.
I dag på tåget återsåg jag en gammal kärlek. Han är vacker. Han är speciell. Det finns något outsagt mellan oss. Han höjde sin blick efter min. Jag sänkte min blick och sjönk ner i närmsta säte. Långt ner. Jag tror nästan att jag försvann ner i djupet. Men han såg mig. Känner han som jag. Han skrämmer mig. Jag ångrar min rädsla. Jag borde gått vidare. Mött hans blick. Men jag var för svag. Jag utsöndrade bara rädsla och osäkerhet. Han läste mig som en öppen bok. Så trött. Jag är så trött på det andra könet. Allra mest svär jag över min egen oförmåga att helt och hållet strunta i dom. Det är beroendeframkallande. Det andra könet. Bara stundvis. Sen får jag nog. Då söker jag min ensamhet. Då är jag stark och vacker. Det är tiden som skänker mig denna självsäkerhet. När jag inte är liten och ihopkrympt.
Det finns dom som vill kväva mig. Jag tackar nej. Jag gör det på mitt sätt. Det är svårast så. Men jag får åtminstone leva. Mina kinder är rosiga och min blick glöder.
Jag ska åka till värmen. Min kära vän ska följa med. Vi har bråkat mycket. Vi har skrattat oss gula och blå, men framförallt har vi levt tillsammans. Vi vet hur det är. Vi har lärt av våra misstag. Den här gången kommer det bli annorlunda. Bättre. Vuxnare. Vi vet båda två var vi har varandra. Hur långt våra löften sträcker sig, vad våra ord är värda. Allt är värdefullt för mig just i skrivande stund. Jag har lärt mig att tala är silver men tiga är guld. Jag behöver pengar. Jag reser för pengarnas skull. För arbetets skull. För ombytets. Mötena. Enkelheten. Solglasögonen som åter döljer mina ögon och det jag gör.
Där är jag ingen. Där är jag allt. Där är jag vem som helst. Hela världen skrattar åt min naivitet. Det skiter jag i. Jag är tillräckligt gammal för att känna mig själv. Det jag vill är också den jag är. Så försök hindra mig igen, och jag är ingen.
Gömstället där ingen finner mig. Där kommer jag befinna mig. Skicka gärna ett vykort.
Kanske är det här ett slut. Jag hoppas på en början. En ny era. Ett nytt mig. Åter igen ska jag laga exotiska fattigmansrätter som smakar bättre än allt annat. Smaker jag aldrig mer kommer återfå. Just därför njuter jag så innerligt.
I går var jag i stan. På bio. Vi höll hand, kysstes, sov. Kanske hände annat. Jag är grå och trött, och orkar inte uppmärksamma regndropparna som faller på min krage. Jag bar en hatt. Kanske blev jag någon annan.
I dag på tåget återsåg jag en gammal kärlek. Han är vacker. Han är speciell. Det finns något outsagt mellan oss. Han höjde sin blick efter min. Jag sänkte min blick och sjönk ner i närmsta säte. Långt ner. Jag tror nästan att jag försvann ner i djupet. Men han såg mig. Känner han som jag. Han skrämmer mig. Jag ångrar min rädsla. Jag borde gått vidare. Mött hans blick. Men jag var för svag. Jag utsöndrade bara rädsla och osäkerhet. Han läste mig som en öppen bok. Så trött. Jag är så trött på det andra könet. Allra mest svär jag över min egen oförmåga att helt och hållet strunta i dom. Det är beroendeframkallande. Det andra könet. Bara stundvis. Sen får jag nog. Då söker jag min ensamhet. Då är jag stark och vacker. Det är tiden som skänker mig denna självsäkerhet. När jag inte är liten och ihopkrympt.
Kommentarer
Trackback
