bilar
En vän som bor på Malta skickade precis en jobbannons till mig. Det verkar helt underbart. Jag tror att jag åker. Jag vill! Jag gillar medelhavet. Gör jag inte? Jag måste först söka jobbet såklart. Men hur svårt kan det vara. Jag känner dragningen till solen. Den är stark!
Jag har svårigheter att umgås med folk som saknar distans till sig själva. Speciellt om dom inte har någon distans till mig, eller det dom sysslar med. Distans till livet är nödvändigt för en hanterbar vardag. Dom som tar sig själv eller mig på för stort allvar kväver mig.
Jag älskar att köra bil. Jättesnabbt och spela rock ´n´roll på högsta volym. Det känns som att jag flyger. Friheten är total. Att vara på väg ingenstans är det bästa målet. Trots snö, is och halka kör jag på tok för snabbt. Jag förlitar mig helt på min skyddsängel. Jag förhåller mig till henne så som ett litet nyfött barn förhåller sig till sin mamma. Mitt förnuft finns inom mig, men realismen tar död på allt som borde gnistra kristallklart. Var har alla med stjärnögon tagit vägen? Jag brukade känna sådana typer, som lyste som eldflammor. Nu är det bara mörkt. Varför?
Jag är barnsligt förtjust i att köra snabbt. En hastigt mötande bil får mitt hjärta att koka utan liknelse. Gasen i botten är oundvikligt. Spänningen i halsgropen under omkörningar av långtradare är outsagd och hemlig. Den är bara min. Det är ingen som känner till mina bilturer. Jag har inte ens en egen bil. Formellt sätt är jag en dålig bilförare. Men dom känner inte till mitt hemliga liv.
En gång krockade jag med en älg. Den var jätteenorm. Och mitt chocktillstånd varade i dagar. Jag avskyr jägare. Trots mitt ogillande var jag tvungen att ringa dom. Älgen var skadad. Jag har hans liv på mitt samvete.
Annars har jag aldrig varit med om någon bilolycka. Eller jo förresten, under en semester i barndomen. Vi var hela familjen någonstans i östsverige. Under ett stopp vid rödljus körde en ung kille rakt in i oss. Det blev en buckla, inte mer än så. Vi stannade och snackade med killen. Pappa skulle följa med honom och skriva på försäkringspapper. Han stack. Rivstartade rakt framför våra ögon. Det var tur. Vem vet vad han hade kunnat göra med pappa. Smart som jag är hade jag antecknat hans registreringsnummer på handen. Vi besökte ett poliskontor någonstans i östsverige.
Sen har jag i och för sig kört in i andra bilar och träd. Både med mammas och pappas bil. Det var precis när jag fått körkort. Vid ena tillfället var jag chaufför åt alla mina tjejkompisar. Vi skulle köra hem, och jag backade in i en annan bil. Alla var skitberusade och skrattade högljutt. Det vimmlade av vittnen. Alla var fulla som tur var. Jag stack därifrån. Dagen efter mådde jag fruktansvärt. Idag vet jag bättre.
Vid en annan tidpunkt körde jag och en kompis och alla mina småsyskon förbi ett stort pingstläger ute vid vägen. Vi beslöt oss för att närmare undersöka det. Vi smög in i tält och lyssnade på besvärjelser. Var relativt tafatt, men läskigt. När vi skulle köra därifrån tvingades jag stanna i en uppförsbacke och släppa förbi passerande bilar. Bilen bakom mig la sig jättenära och när jag släppte backen för att gasa mig därifrån rullade jag självfallet in i bilen bakom. Idiot! Vem ställer sig så tätt inpå en bil i uppförsbacke. Jag fick använda mina skisskunskaper, och rita upp hela händelseförloppet. Fylla i papper efter papper. Dryga jäklar dom där pingstvännerna.
Men annars har jag inte råkat ut för några bilolyckor. Inga allvarliga. Tack min skyddsängel!
Jag har svårigheter att umgås med folk som saknar distans till sig själva. Speciellt om dom inte har någon distans till mig, eller det dom sysslar med. Distans till livet är nödvändigt för en hanterbar vardag. Dom som tar sig själv eller mig på för stort allvar kväver mig.
Jag älskar att köra bil. Jättesnabbt och spela rock ´n´roll på högsta volym. Det känns som att jag flyger. Friheten är total. Att vara på väg ingenstans är det bästa målet. Trots snö, is och halka kör jag på tok för snabbt. Jag förlitar mig helt på min skyddsängel. Jag förhåller mig till henne så som ett litet nyfött barn förhåller sig till sin mamma. Mitt förnuft finns inom mig, men realismen tar död på allt som borde gnistra kristallklart. Var har alla med stjärnögon tagit vägen? Jag brukade känna sådana typer, som lyste som eldflammor. Nu är det bara mörkt. Varför?
Jag är barnsligt förtjust i att köra snabbt. En hastigt mötande bil får mitt hjärta att koka utan liknelse. Gasen i botten är oundvikligt. Spänningen i halsgropen under omkörningar av långtradare är outsagd och hemlig. Den är bara min. Det är ingen som känner till mina bilturer. Jag har inte ens en egen bil. Formellt sätt är jag en dålig bilförare. Men dom känner inte till mitt hemliga liv.
En gång krockade jag med en älg. Den var jätteenorm. Och mitt chocktillstånd varade i dagar. Jag avskyr jägare. Trots mitt ogillande var jag tvungen att ringa dom. Älgen var skadad. Jag har hans liv på mitt samvete.
Annars har jag aldrig varit med om någon bilolycka. Eller jo förresten, under en semester i barndomen. Vi var hela familjen någonstans i östsverige. Under ett stopp vid rödljus körde en ung kille rakt in i oss. Det blev en buckla, inte mer än så. Vi stannade och snackade med killen. Pappa skulle följa med honom och skriva på försäkringspapper. Han stack. Rivstartade rakt framför våra ögon. Det var tur. Vem vet vad han hade kunnat göra med pappa. Smart som jag är hade jag antecknat hans registreringsnummer på handen. Vi besökte ett poliskontor någonstans i östsverige.
Sen har jag i och för sig kört in i andra bilar och träd. Både med mammas och pappas bil. Det var precis när jag fått körkort. Vid ena tillfället var jag chaufför åt alla mina tjejkompisar. Vi skulle köra hem, och jag backade in i en annan bil. Alla var skitberusade och skrattade högljutt. Det vimmlade av vittnen. Alla var fulla som tur var. Jag stack därifrån. Dagen efter mådde jag fruktansvärt. Idag vet jag bättre.
Vid en annan tidpunkt körde jag och en kompis och alla mina småsyskon förbi ett stort pingstläger ute vid vägen. Vi beslöt oss för att närmare undersöka det. Vi smög in i tält och lyssnade på besvärjelser. Var relativt tafatt, men läskigt. När vi skulle köra därifrån tvingades jag stanna i en uppförsbacke och släppa förbi passerande bilar. Bilen bakom mig la sig jättenära och när jag släppte backen för att gasa mig därifrån rullade jag självfallet in i bilen bakom. Idiot! Vem ställer sig så tätt inpå en bil i uppförsbacke. Jag fick använda mina skisskunskaper, och rita upp hela händelseförloppet. Fylla i papper efter papper. Dryga jäklar dom där pingstvännerna.
Men annars har jag inte råkat ut för några bilolyckor. Inga allvarliga. Tack min skyddsängel!
Kommentarer
Trackback
