dialoger
Jag tycker allra mest om att dricka mitt kaffe ur små små nätta koppar, a la tantservis. Beroende på om det finns påfyllning såklart. Kaffedrickande utan möjlighet till påfyllning är en pest. Varje kopp rymmer si så där tre klunkar, sedan måste jag ha mer. På cafeér avskyr jag små koppar. Nej, där höjer jag en näven för stora rejäla muggar, som rymmer precis så där mycket kaffe att min mage börjar svida, innan sista klunk. Muggarna måste matcha mega muffinsarna.
Varför heter det människor, och inte kvinniskor?
I helgen ska jag ha återförening med mina gamla klasskamrater från mina mer eller mindre seriösa konststudier. Jätteroligt ska det bli att se dom. En av mina kompisar ska dessutom ha utflyttningsfest. Hon ska flytta härifrån. Snyft! Under vår konstnärliga epok brukade vi varje dag sitta i skolans cafeteria och skratta högljutt. Så mycket att våra tårar rann nerför kinderna. Vi var glada av oss. Och blev fasligt utstirrade. Men inte brydde vi oss om det. Alla dom andra var ju ändå skittråkiga. När jag cyklade till skolan under vintern kom jag alltid fram som en snögubbe. Istapparna hann knappt smälta bort från mitt hår, innan det var dags att cykla hem igen. Det var en mycket kall vinter. Men dom lååånga kvällarna i ateljeerna kombinerat med underbara klasskamrater var värda all kyla. Krokiläraren var underbar, och pratade i mun på sig själv, annars fanns där ganska många udda lärarinnor.
Min storebror har fått ett nytt jobb. Jag är stolt över honom. Han är rädd. Är inte alla det när en ny era ska påbörjas. Han kommer klara det. Han tröttnar väldigt snabbt på saker och ting. Där är vi enormt lika. Önskar att mitt tålamod rymde fler chanser.
Jag för monologer. Nästan jämt och ständigt. Jag trivs med det. Kanske är dialogen ännu ett beroende jag nu klarar mig utan.
Jag funderar på massörer. Tjänar dom bra med pengar? Är det inte obehagligt att ta på nakna främmande kroppar? En vän till mig får på sitt jobb fri massage. En gång i veckan kommer en kvinna dit och masserar honom och hans arbetskamrater. Hon tjänar antagligen storkovan på det. Men det är också på en reklambyrå. Får inte massörer själva ont i sina kroppar av allt arbete dom utför. Går dom då till andra massörer? Har massörer emellan sig en hemlig uppgörelse och kanske rentav ger varandra fri massage? Ja, jag bara undrar. När jag var i Chiang Mai gick jag och fick helkroppsmassage under tre timmar. Något av det skönaste jag upplevt. Det var fötter, armar, ben, händer, axlar, rygg, bröst, ansikte och huvud. Och nu har jag troligen ändå glömt någon kroppsdel. Dom använde varma örtpåläggningar. Doften som spreds var magnifik. Jag älskar massörer. Jag avgudar dom. Jag vill ha en egen.
Dialogens tid är ännu inte passerad. Jag är säker.
Varför heter det människor, och inte kvinniskor?
I helgen ska jag ha återförening med mina gamla klasskamrater från mina mer eller mindre seriösa konststudier. Jätteroligt ska det bli att se dom. En av mina kompisar ska dessutom ha utflyttningsfest. Hon ska flytta härifrån. Snyft! Under vår konstnärliga epok brukade vi varje dag sitta i skolans cafeteria och skratta högljutt. Så mycket att våra tårar rann nerför kinderna. Vi var glada av oss. Och blev fasligt utstirrade. Men inte brydde vi oss om det. Alla dom andra var ju ändå skittråkiga. När jag cyklade till skolan under vintern kom jag alltid fram som en snögubbe. Istapparna hann knappt smälta bort från mitt hår, innan det var dags att cykla hem igen. Det var en mycket kall vinter. Men dom lååånga kvällarna i ateljeerna kombinerat med underbara klasskamrater var värda all kyla. Krokiläraren var underbar, och pratade i mun på sig själv, annars fanns där ganska många udda lärarinnor.
Min storebror har fått ett nytt jobb. Jag är stolt över honom. Han är rädd. Är inte alla det när en ny era ska påbörjas. Han kommer klara det. Han tröttnar väldigt snabbt på saker och ting. Där är vi enormt lika. Önskar att mitt tålamod rymde fler chanser.
Jag för monologer. Nästan jämt och ständigt. Jag trivs med det. Kanske är dialogen ännu ett beroende jag nu klarar mig utan.
Jag funderar på massörer. Tjänar dom bra med pengar? Är det inte obehagligt att ta på nakna främmande kroppar? En vän till mig får på sitt jobb fri massage. En gång i veckan kommer en kvinna dit och masserar honom och hans arbetskamrater. Hon tjänar antagligen storkovan på det. Men det är också på en reklambyrå. Får inte massörer själva ont i sina kroppar av allt arbete dom utför. Går dom då till andra massörer? Har massörer emellan sig en hemlig uppgörelse och kanske rentav ger varandra fri massage? Ja, jag bara undrar. När jag var i Chiang Mai gick jag och fick helkroppsmassage under tre timmar. Något av det skönaste jag upplevt. Det var fötter, armar, ben, händer, axlar, rygg, bröst, ansikte och huvud. Och nu har jag troligen ändå glömt någon kroppsdel. Dom använde varma örtpåläggningar. Doften som spreds var magnifik. Jag älskar massörer. Jag avgudar dom. Jag vill ha en egen.
Dialogens tid är ännu inte passerad. Jag är säker.
Kommentarer
Trackback
