majika

Uppmuntran, en klapp på ryggen, ett vänligt ord, bara någon som gläds för min skull. Men inget. Bara motvind. Tänk att ständigt slippa försvara mig, att hela tiden behöva förklara mig och mina behov. Att rättfärdiga min existens. Att få finnas till för min egen skull. Ett vänligt ord räcker så långt. Just nu är det allt jag behöver för att orka fortsätta. Men inget. Jag uthärdar inte längre. Att vara ensam på botten, kippa efter luft, se ytan långt där uppe, och veta att jag aldrig kommer hinna dit i tid. Allt är i motvind. Jag går mot alla er jag älskar. Det är för krävande. Det finns inte längre något kvar av den jag en gång var. Jag räcker inte längre till. Mina tankar räcker inte längre än mina knäskålar. Jag når inte upp till mina vrister. Jag kan inte heller böja mig för att nå. Min rygg värker, min mage skriker. Allt gör helt plötsligt så förbannat ont. För var dag som passerar krymper jag. Långsamt långsamt har ni tvingat ner mig till avgrunden. Snart snart har ni mig där ni vill. Nu kan ni göra vad ni vill med mig. Behandla mig hur som helst. Det är inte längre jag. Jag är er. Själv vet jag ingenting. Varken ut eller in. Det finns inget jag kan säga. Ni har passerat mig. Grattis ni har tagit över. Hoppas ni är nöjda. Bara ett vänligt ord...