majika

På vissa ställen kan jag  finnas, vara, leva i lugn och ro, utan stress. Här blir allting så mycket mer påtagligt. Jag har återvänt till staden, där jag delvis växt upp. Hela mitt liv har varit ett evigt flackande fram och tillbaka. Rastlöshet flykt och lerverne. Stan ger mig hjärtklappning. Jag känner mig utstirrad, som en apa i en bur. Det finns dom som känner igen mig, jag kan läsa det i deras uppsyn. Jag börjar svettas kopiösa mängder nervositet, rädsla, ångest, ilska och dra-åt-helvete. Jag skulle vilja veta hurdan jag vore om jag inte haft alla andra. Om jag alltid varit ensam och inte blivit formad av allt runtomkring, alla runtomkring. Jag skulle vilja se mig själv i en sån där film som utspelas på en öde ö. Eller kanske i en av alla dom där filmerna där livet tar olika vägar beroende på val. Det vore häftigt att uppleva mitt liv i olika versioner, i tusentals olika episoder. Där inget avsnitt är det andra likt.