hjärtslag
Jag är på väg att göra något drastiskt. Sådant som jag alltid gör när jag mår så här. Ibland blir det bra, ibland mindre bra, ibland leder det till heltokigt resultat. Vem vet vad som är rätt och fel. Jag orkar inte tänka över det. Väga nackdelar mot fördelar, min egen lycka mot andras välbefinnande. Grejen är den att jag bryr mig så jäkla mycket om alla andra. Och när jag gör något för min egen skull, finns det alltid någon som hamnar i kläm. Jag vet inte hur jag ska handla.
Men jag måste göra det här för min egen skull. Det är mitt eget liv. Jag förstår det mer och mer för var dag som passerar. Jag kan bara inte leva för andras skull. Jag ruttnar inombords. Jag är så rädd för att förlora er. Göra er illa. Tänk om det är för sent en vacker dag. För sent för vad? För er eller mig. Jag kan inte avgöra vad som är rätt. Allting handlar om acceptens. Jag vill bli accepterad för den jag är. Men när det kommer till alla dom jag älskar, avgudar, beundrar så krymper jag till storlek xxxxxsmall...det finns snart inget kvar av den jag var. Vad är jag nu då. Jag är vilsen. Jag vill göra rätt. Jag vill skapa lycka. Jag vill finnas till för min egen skull. Jag vill sova på nätterna. Vill att mitt hjärta slutar slå, så att jag åter kan andas.
Jag hinner inte med mitt liv. Det känns som att det rusar ifrån mig. Allting går för snabbt. I ilfart springer jag efter expresståget och försöker hinna med. Men det passerar alltid min hållplats, trots att den finns utsatt i tidtabellen.
Jag är trött på alla dessa mallar och mönster som man ska passa in i. Jag har formats, omformats, formaterats. Ändå passar jag inte in. Så låt mig vara. Jag har gjort mitt bästa. Jag har åtminstone försökt. Mer än så kan jag inte göra. Snart är alla fragment av mig friterade, krympta, borta. Så sluta genast. Jag ska accepteras trots min mönsterlöshet. Jag kommer hädanefter ta kontrollen. Jag kommer låta ödet avgöra, och följa med de tåg som kommer. Jag kommer ta mina chanser. Nu är det slut på att paketera allt som är mitt. Inget mer kommer jag lika lätt skänka er.
Men jag måste göra det här för min egen skull. Det är mitt eget liv. Jag förstår det mer och mer för var dag som passerar. Jag kan bara inte leva för andras skull. Jag ruttnar inombords. Jag är så rädd för att förlora er. Göra er illa. Tänk om det är för sent en vacker dag. För sent för vad? För er eller mig. Jag kan inte avgöra vad som är rätt. Allting handlar om acceptens. Jag vill bli accepterad för den jag är. Men när det kommer till alla dom jag älskar, avgudar, beundrar så krymper jag till storlek xxxxxsmall...det finns snart inget kvar av den jag var. Vad är jag nu då. Jag är vilsen. Jag vill göra rätt. Jag vill skapa lycka. Jag vill finnas till för min egen skull. Jag vill sova på nätterna. Vill att mitt hjärta slutar slå, så att jag åter kan andas.
Jag hinner inte med mitt liv. Det känns som att det rusar ifrån mig. Allting går för snabbt. I ilfart springer jag efter expresståget och försöker hinna med. Men det passerar alltid min hållplats, trots att den finns utsatt i tidtabellen.
Jag är trött på alla dessa mallar och mönster som man ska passa in i. Jag har formats, omformats, formaterats. Ändå passar jag inte in. Så låt mig vara. Jag har gjort mitt bästa. Jag har åtminstone försökt. Mer än så kan jag inte göra. Snart är alla fragment av mig friterade, krympta, borta. Så sluta genast. Jag ska accepteras trots min mönsterlöshet. Jag kommer hädanefter ta kontrollen. Jag kommer låta ödet avgöra, och följa med de tåg som kommer. Jag kommer ta mina chanser. Nu är det slut på att paketera allt som är mitt. Inget mer kommer jag lika lätt skänka er.
Kommentarer
Trackback
