I love jesus
Idag undrar jag om man kan fuska sig genom livet? På radion pratar dom om fusk, dåligt samvete, vad som är tillåtet eller inte. Fusk är faktiskt behövligt i vissa samanhang. Men vad är det som avgör om det är fusk eller inte. Handlar det om regler igen? Att vissa bestämmer vad som är rätt och fel, och vi andra helt enkelt rättar oss efter detta. Eller avgör vi själva vad som är tillåtet eller otillåtet? Idag tycker jag att allt som gör livet lättare att leva är okej. Så länge andra inte blir lidande. Jag tror att gränsen finns inom oss. Så länge vi kan leva med oss själva utan att ångesten tar kål på det som är vi, så är det tillåtet. Ingen annan kan bestämma vad som är rätt och fel när det är mina handlingar som präglar mig och den jag är. Min moral och etik avgörs bara av mig.
Jag fuskade otroligt mycket i skolan. Hade anteckningar längs med hela armarna, på suddgummin, små lappar instoppade i pennfodralet. Och min bästa kompis och jag hjälptes åt genom de tuffaste proven. Jag fuskade inte för att jag inte kunde svaren. Nej, mer bara för att det var så jäkla spännande. Jag tror nästan att jag ville bli påkommen. Jag ville få kvarsittning, få skäll, få argumentera för min rätt till fuskandet. Nu är det för sent. Men jag tror ändå att fuskandet hjälpt mig att bli den jag idag är. Och jösses vad jag är värdelös på geografi, historia och naturkunskap. Men jag skyller det på lärarna. Behöver vi inte alltid, jämt och ständigt någon att skuldbelägga för att det går dåligt. Det är så mycket lättare att lägga över orsaken till allt som ter sig mindre bra och lyckat på andra. Min naturkunskapslärare var fransk och uttalade mitt namn med mer brytning än vad som egentligen var nödvändigt. Hon avskydde mig för att jag ett par gånger råkade prata lite för högt under hennes lektioner. Sedan den dagen torterade hon mig genom att ställa alla obesvarliga frågor till mig, som jag såklart inte kunde svaret på. På datalektionerna sov jag mest, förstod ingenting över huvud taget. Min bästa kompis kopierade över alla uppgifter hon färdigställt på en diskett åt mig. Jag skrev dit mitt namn, lämnade in den och fick datakörkort. Jag förstår fortfarande inget av datorer. Det fanns ingen spänning alls med mina datalektioner. Jag passade mest på att läsa igenom hotmailen.
Är fusket mer utbrett hos män än hos kvinnor, hos fattiga än hos rika, hos lågutbildade än hos högutbildade...eller helt enkelt hos uttråkade än hos välstimulerade varelser?
Jag tror på det sistnämnda.
Jag har alltid sökt spänning. Jag har snattat mer än de flesta jag känner. Det började med smågodis, pennor och badkulor. Det var spännande, men inte tillräckligt. Jag övergick till kläder och jesusgrejer. Egentligen är hela jesusgrejen ganska absurd. I staden som jag växte upp finns en kristen affär, där dom säljer religösa skrifter, skivor, skrivmaterial och dyligt. Vi snattade ballonger och pennor med budskapet "I love jesus". Inget har gett mig så dåligt samvete som jesusgrejerna. Även om jag alltid hävdat att jag inte tror på nån jesus eller gud så finns det ändå ett litet tvivel där inne. Om dom nu finns, är jag då för alltid dömd? Jag har snattat jesus budskap. Jag vill tro på godhet, högre makter och en fin himmel där jag får träffa alla mina förebilder, far- och morföräldrar, familj och vänner. En ställe där det bara finns kärlek och godhet, choklad och katter.
I helgen som nyss varit packades hela familjen in i lilla minibussen, för att besöka farfars grav. Han fyllde 100! Jag tog med serpentiner och kamera. Vi hade delade meningar om hur hans 100-års jubileum skulle firas. Dom andra tyckte att det skulle vara mindre festligt och stal min festutrustning. Pappa såg tårögd ut, och jag fick dåligt samvete. Som vanligt när hela hälften av min familj är återförenad så väcker vi dom döda till liv. Tystnad är en dygd. En läxa vi måste lära oss.
Jag har två farmödrar. Jag har inte träffat någon av dom. Dom vilar i samma grav. Tillsammans med min farfar. Det är lite underligt. Men väldigt talande för min familj.
Okej! Tillbaka till fuskandet igen. Jobbansökningar och alla lögner dom innehåller. Är det inte snarare en regel än ett undantag. Förväntar sig inte arbetsgivarna att ansökningarna till 90% består av lögner? Den som lyckas bäst, har klokast fantasi och bäst urskiljningsförmåga vinner. Räknas det som fusk? Och i slutändan är det ju ändå den med dom rätta kontaketrna som får jobbet.
När jag besökte min vän i Göteborg för ett par veckor sedan så åkte jag tåg i tre timmar utan att betala. Jag måste medge att jag var relativt nervös. Och det var inte så att jag inte tänkt betala. Det bara hände. Fick mitt hjärta att slå lite snabbare och gav mig den där härliga obestående känslan av frihet och makt. Jag fick ta emot konstiga skuldgivande blickar från mina medpassagerare och tvingades lämna min plats åtskilliga gånger till dom som faktiskt hade biljett, platsbiljett dessutom! Räknas det som fusk, eller stöld eller rentav som en oskriven regel när man är fattig. Efteråt fick jag höra att jag skulle fått dyra böter om jag blivit påkommen. Och jag som trodde att det värsta som kunnat ske vore att bli avslängd nånstans ute i ingenstans. Tvingas ta itu med mina tanlar och framtida planer, i brist på annat.
Vad fusk än är så är min slutsats att det blir svårare ju äldre man blir. Är inte åldrande också feghet. Modet försvinner och tryggheten hävdar sin rätt till att ta plats, att växa och bli till ett stort träd med enorma röttet som suktar efter mer näring.
Talking about my generation med Patti Smith spelas just nu väldigt högt på min stereo.
