majika

Vad är det vi försöker fylla våra liv med? Är det minnen? Eller strävar vi bara efter att bli ihågkomna. Är det vad alla artister, författare, musiker och konstnärer försöker uppnå. Att bli ihågkomna. Att skapa något som blir beundrat och synat. Att leva genom det man åstadkommer. Är det meningen med det hela? Att producera sådant som går att ta på, som sprids, som finns och bevaras. Ligger människans mening i att föra saker vidare. Texter som blir lästa, musik som spelas, målningar som blir sålda och upphängda.

Gör det då någon skillnad att nå den status och berömmelse som hela världen strävar efter. Är ni lyckligare? Känns era liv meningsfullare? Jag är inte fullt övertygad om detta. Glöms vi inte alla bort till slut. Vissa snabbare än andra. Det är något som står helt klart.

Och alla specialister som vi utser i livets spel. Alla dom som vi väljer att se upp till, som vi tycker vet bättre än oss själv. Vad är det som gör vissa mer utmärkande än andra? Varför märks en del, ett helt rum tystnar så snart dom träder in. Respekt. Medan andra helt osynliggörs och glöms bort. Deras åsikter räknas inte. Kanske har dom inte ens åsikter längre. Eftersom att dom alltid glömts och helt medvetet fått tyna bort.

Ger det mer att fylla sitt liv med resor, möten, skilda kulturer och minnen. Nyfikenhet på omvärld och medmänniskor. Upplevelser och seende. Mod. Eller är det i slutändan bättre att välja utbildning, karriär och pengar. Eller familj och barn kanske. En husvagn, betald semester, banklån och trygghet. Jag vet inte. Det är därför jag undrar. Jag tror inte på en kombination. Inte om man brinner. Jag vill helt förlora mig i kunskapens värld.  Leva i en annan verklighet. Litteraturens. Förlora mig i drömmar och påhitt. Inget elände, fattigdom, orättvisor eller laptops.

Men någon måste kanske fortsätta att skaffa barn. Om någon hinner innan alla is hunnit smälta. Det går tydligen med en ryslig fart. Jag minns mina simlektioner som barn. Vi låg i sanden och gjorde arm och benrörelser. Funkade rent teoretiskt. Men i praktiken var jag nära att drunka. Kanske lyckas någon bättre med sina barn.

Kommer jag någonsin säga:

-jag älskar dig

Och riktigt mena det. Då menar jag till en man. Inte för att det är något fel på att älska kvinnor. Det har jag full förståelse för. Jag vill inte nöja mig med något som jag inte vill ha. Jag söker inte efter sådant längre. Nu vill jag ha på riktigt.

Vad betyder ord när man redan använt dom. Hur ofta kan dom återanvändas? Om man redan glömt dom. Räknas dom då fortfarande. Är inte dom flest ord lögner. Något som försvinner och begravs så fort dom yttrats. Men om dom skriv då? Det som skrivs här, är det något jag måste stå för när det redan är skrivet? Är inte ord endast en ifyllnad. Om jag inte längre minns mina ord, räknas dom ändå? Jag är föränderlig. Inte den jag var innan.

Vad heter min fina blomma?

Vad heter din fina slingerväxt?

Det finns alla dessa olika aspekter av livet. Men ingen manual som berättar vilken väg jag ska ta. Ska jag se livet genom mina nyinköpta blommiga solglasögon. Dom är mörka och jag ser inte så mycket. Det är den egenskap jag högst värdesätter hos mina nya fina solglasögon. Ska jag införskaffa linser. Då är allt klart som korvspad. Eller ska jag fortsättningsvis låta min egen blick styra mitt seende. Det är gansk grummligt, suddigt och jäkligt föränderligt.

Att orka, att tro, att välja sig själv före allt det andra. Att kunna lyssna till sin egen röst utan att tvivla på att det verkligen är den som leder mig rätt och tar mina beslut. Jag vet att jag styrs och påverkas av allt. Av er. Miljö, reklam, tv, media, familj, vänner, politik. Formar det mig till den jag är? Eller förstör det den jag var?

Jag gillar lampor och belysning. Neonskyltar tillhör mina favoriter. Gärna stora och färgglada.

Jag trivs även med mina feberdrömmar.