långtradare
Min storebror ringde mig tidigare idag. Jag berättade för honom att jag äntligen har kommit fram till en plan hur jag ska få mitt liv att fungera. Ordna någon slags struktur. Han berättade det tydligen för mamma, för hon ringde genast upp mig och undrade över planen. Min storebror hade sagt att den var hemlig. Det är den. Storebror var under vårt samtal hemma hos mamma och lillebror. Tydligen stänger lillebror in sig på sitt rum när han hör att det är jag. Undra vad jag gjort för att förtjäna det. Min storebror tycker att det är himelskt lustigt. Jag vill ju bara ha en bra relation till min lillebror. Därför försöker jag föra vuxenkonversationer med honom. Han svarar mig aldrig. Då förvandlas jag till en tjatkärring. Jag avskyr svarslösa samtal.
Mitt hår har haft många olika nyanser. Lila, rött, orange, svart, blont, koppar och brunt. Jag har permenentat det ett antal gånger. Det har varit kortklippt och väldigt långt. När jag var lite hade jag snaggat hår. Jag såg fruktansvärd ut. Mamma tyckte att det var bekvämt. Jag älskar hår. Jag älskar experiment. Allra mest älskar jag att det alltid växer ut igen.
Jag funderar ganska ofta på händelser och företeelser. Det mest spännande, roligaste och annorlunda museét jag besökt är till exempel erotikmuseét i Barcelona. Så många nakna könsdelar har jag aldrig tidigare skådat.
Och ta ryska posten. Är det en lek som härstammar från Ryssland? Har barn i alla tider lekt den, eller är det en relativt ny uppfinning? Handtag, famntag, klapp eller kyss...eller den där långtradaren. Varför långtradare. Det för inte över huvud taget mina tankar till saliv utbyte och slemmiga kyssar, snarare associerar jag långtradare med sunkiga korvkioskshak och lortiga avgassystem. Jag minns hur jag satt där instängd i en mörk garderob och hoppades att det skulle vara han som kom in och gav mig den där förbannade kyssen. Det var aldrig han. Dom där första fumliga försöken att närma sig det motsatta könet har snarare lett till mardrömmar än mersmak.
Jag och min bästis var under vår barndom alttid kära i samma pojkar.Vi frågade chans på dom minst tio gånger om dagen. Dom tackade alltid nej. Det ångrar dom säkert idag dom små krypen. Vår favoritkille var riktigt ointresserad av oss, och min bästis spöade honom på skolgården. Jag är fortfarande stolt över henne. Det var girlpower på hög nivå. Sedan fanns två riktiga godingar i parallellklassen. Vi döpte om dom till Piff och Puff. Och pratade helt obehindrat om hur snygga dom var. Ganska snabbt visade det sig att ALLA synat våra smeknamn, Piff och Puff inräknade. Inte heller dom ville ha oss. Men vilka är dom idag?
Varför har vi den underliga midsommarstången? Varifrån härstammar små grodorna? Är det bara vi som dansar runt stången. Fallossymbol som den är.
Och julgran. Varför i hela fridens namn sågar vi ner stora träd varje jul, och klär dom med lustiga dekorationer. Det är något som står över min förståelse. Men jag älskar julgranar. Speciellt doften av barr och allt härligt glitter. Men jag kommer antagligen aldrig förstå deras syfte. Det är absurt.
När jag var i tonåren var det på modet att sluta äta godis ett helt år. Jag gjorde det aldrig, men min bästa kompis var döduktig och stod emot sötsuget i ett år. Hon fann någon slags njutning i att se andra proppa i sig godis. Jag trodde att det var något som skulle gå över. Men tydligen finns sluta-äta-godis fenomenet fortfarande. Min lillasyster har precis börjat.
Från att ha varit en tjej som alltid burit byxor har jag stegvis övergått till klänningar och kjolar. Nu bär jag nästan aldrig byxor. Jag har blivit bekväm av mig. Och jag älskar mönster. Randigt, prickigt, rutigt, blommigt. En kompis sambo tycker att jag ser ut som hans farmor. Min yngsta lillebror tycker att jag ser ut som hans mormor. Kanske ligger det något i det.
Jag vet att mina småsyskon ser upp till mig. Jag är en förebild och borde handla därefter. Men mitt beteende ser dom som jämnåriga. Åh vad jag längtar till den dag då dom alla är fullvuxna och likvärdiga. När jag pratar svarar dom inte. Dom är hemlighetsfulla som få.
Min mamma är den vackraste som finns. Hon ser det inte själv. Hon förnekar sin skönhet. Kommer alla mammor till en period då dom ifrågasätter sig själv och uppfostrandet av sina barn. Hon skuldbelägger sig själv. Hon förstår inte att hon är undebar, och vore jag bara det minsta lik henne är jag stormande glad. Att kärlek tar slut är ingens fel. Om den aldrig ens funnits är uppvaknandet bättre sent än aldrig en lättnad.
Mitt hår har haft många olika nyanser. Lila, rött, orange, svart, blont, koppar och brunt. Jag har permenentat det ett antal gånger. Det har varit kortklippt och väldigt långt. När jag var lite hade jag snaggat hår. Jag såg fruktansvärd ut. Mamma tyckte att det var bekvämt. Jag älskar hår. Jag älskar experiment. Allra mest älskar jag att det alltid växer ut igen.
Jag funderar ganska ofta på händelser och företeelser. Det mest spännande, roligaste och annorlunda museét jag besökt är till exempel erotikmuseét i Barcelona. Så många nakna könsdelar har jag aldrig tidigare skådat.
Och ta ryska posten. Är det en lek som härstammar från Ryssland? Har barn i alla tider lekt den, eller är det en relativt ny uppfinning? Handtag, famntag, klapp eller kyss...eller den där långtradaren. Varför långtradare. Det för inte över huvud taget mina tankar till saliv utbyte och slemmiga kyssar, snarare associerar jag långtradare med sunkiga korvkioskshak och lortiga avgassystem. Jag minns hur jag satt där instängd i en mörk garderob och hoppades att det skulle vara han som kom in och gav mig den där förbannade kyssen. Det var aldrig han. Dom där första fumliga försöken att närma sig det motsatta könet har snarare lett till mardrömmar än mersmak.
Jag och min bästis var under vår barndom alttid kära i samma pojkar.Vi frågade chans på dom minst tio gånger om dagen. Dom tackade alltid nej. Det ångrar dom säkert idag dom små krypen. Vår favoritkille var riktigt ointresserad av oss, och min bästis spöade honom på skolgården. Jag är fortfarande stolt över henne. Det var girlpower på hög nivå. Sedan fanns två riktiga godingar i parallellklassen. Vi döpte om dom till Piff och Puff. Och pratade helt obehindrat om hur snygga dom var. Ganska snabbt visade det sig att ALLA synat våra smeknamn, Piff och Puff inräknade. Inte heller dom ville ha oss. Men vilka är dom idag?
Varför har vi den underliga midsommarstången? Varifrån härstammar små grodorna? Är det bara vi som dansar runt stången. Fallossymbol som den är.
Och julgran. Varför i hela fridens namn sågar vi ner stora träd varje jul, och klär dom med lustiga dekorationer. Det är något som står över min förståelse. Men jag älskar julgranar. Speciellt doften av barr och allt härligt glitter. Men jag kommer antagligen aldrig förstå deras syfte. Det är absurt.
När jag var i tonåren var det på modet att sluta äta godis ett helt år. Jag gjorde det aldrig, men min bästa kompis var döduktig och stod emot sötsuget i ett år. Hon fann någon slags njutning i att se andra proppa i sig godis. Jag trodde att det var något som skulle gå över. Men tydligen finns sluta-äta-godis fenomenet fortfarande. Min lillasyster har precis börjat.
Från att ha varit en tjej som alltid burit byxor har jag stegvis övergått till klänningar och kjolar. Nu bär jag nästan aldrig byxor. Jag har blivit bekväm av mig. Och jag älskar mönster. Randigt, prickigt, rutigt, blommigt. En kompis sambo tycker att jag ser ut som hans farmor. Min yngsta lillebror tycker att jag ser ut som hans mormor. Kanske ligger det något i det.
Jag vet att mina småsyskon ser upp till mig. Jag är en förebild och borde handla därefter. Men mitt beteende ser dom som jämnåriga. Åh vad jag längtar till den dag då dom alla är fullvuxna och likvärdiga. När jag pratar svarar dom inte. Dom är hemlighetsfulla som få.
Min mamma är den vackraste som finns. Hon ser det inte själv. Hon förnekar sin skönhet. Kommer alla mammor till en period då dom ifrågasätter sig själv och uppfostrandet av sina barn. Hon skuldbelägger sig själv. Hon förstår inte att hon är undebar, och vore jag bara det minsta lik henne är jag stormande glad. Att kärlek tar slut är ingens fel. Om den aldrig ens funnits är uppvaknandet bättre sent än aldrig en lättnad.
Kommentarer
Trackback
