simlektioner
Vilken dag. Jag är helt slut. Behöver sömn. Hela dagen har jag suttit framför dataskärmen. Vilken pina. Är djupt tacksam att jag växte upp på det ljuva åttiotalet innan datorer blev ett nödvändigt ont. Idag har alla mina småsyskon varsin laptop, som dom hänger framför dom hela dagarna. Så fort de har lite tid över är det datorerna som gäller. All deras kommunikation sker genom dataskärmarna, små svarta kryptiska ord. Dom behöver aldrig prata med varandra längre.
Hur mycket information kan man egentligen läsa ut av en person genom deras sätt att klä sig, musiken dom lyssnar på, filmerna dom ser och intressena dom väljer?
Påverkas våra personligheter helt av det som fungerar som vår drivkraft. Är det som driver oss framåt också det som skänker oss störst njutning? Eller är det kanske det vi allra mest fruktar som leder oss till handling? Vad beror våra val på. Varför väljer vi bort vissa fenomen, och skänker oss helt åt andra. Jag drivs av mitt öde, men oftare av min desperation. Den leder mig till dom mörkaste, krångligaste och mest privata stigarna. Vägar som öppnar sig i den mörkaste urskog. Är det kanske det som är tjusningen med allt. Och efter regn kommer solsken. Efter mörker kommer ljus. Efter fall kommer uppgång. Nerförsbackar leder till uppförsbackar och sen går det ner igen.
Jag vårdar mina blommor och växter med ödmjukhet i sinnet. Dom får extra näring. Var torsdag duschas dom alla i badkaret. Dom visar varje vår sin tacksamhet genom att låta härligt färgglada blommor knoppa fram ur kvistarna. Varje höst får dom ny jord. Jag tar på dom åtminstone en gång om dagen. Smeker deras gröna lena blad. Jag för samtal med mina krukväxter. Dom är tillsammans med katterna mina trevligaste och mest trogna samtalspartners.
Förvirringen är total i min skalle. Jag vet inte vad som försigår. Jag glömde mina nycklar bland frukten på ica. Jag sprang ifrån telefonkortet jag köpt. Ibland glömmer jag till och med att klä på mig.
Vid ett tillfälle, när jag gick i mellanstadiet skulle jag tro, glömde jag att sätta på mig min baddräkt. Jag hade duschat av mig och traskade helt bekymmerslöst rakt ut i simhallen. Spritt språngande naken. Ja ni ser. Redan då hade förfallet startat. Som tur var kom jag inte speciellt långt innan jag upptäckte mitt förödande misstag.
Jag gillade aldrig simlektionerna och alla märken som skulle tas. Tror inte att jag klarade mer än simborgarmärket, och det efter många om och men. Jag har alltid varit dålig på idrott, trots trovärdiga och ihärdiga försök. Dom har alla lämnat mig utan större resultat. Jag älskar att simma i havet dock. Och jag älskade att dyka från femmans trampolin. Det vågar jag inte idag. Vart tar modet vägen? Övergår det i åldrandets pärs till rädsla? Sker det helt automatiskt, utan minsta hjälp från andra instanser.
När jag var liten och blyg började jag i en ny skola. Jättelångt bort från det välkända. Folk pratade konstigt och var uppnosiga. En kille nöp mig i stjärten. Undrar vad han gör idag. Min lillebror såg upp till mig. Jag var hans största förebild och han satt utanför min dörr och tjöt så fort han inte fick vara med och leka med barbiedockor. Den första skrämmande dagen i den nya skolan följde mamma och lillebror med mig. Jag hade en tofs i håret. Lillebror ville vara precis som mig. Han hade också en tofs i håret. Alla trodde att han var en flicka.
Hur mycket information kan man egentligen läsa ut av en person genom deras sätt att klä sig, musiken dom lyssnar på, filmerna dom ser och intressena dom väljer?
Påverkas våra personligheter helt av det som fungerar som vår drivkraft. Är det som driver oss framåt också det som skänker oss störst njutning? Eller är det kanske det vi allra mest fruktar som leder oss till handling? Vad beror våra val på. Varför väljer vi bort vissa fenomen, och skänker oss helt åt andra. Jag drivs av mitt öde, men oftare av min desperation. Den leder mig till dom mörkaste, krångligaste och mest privata stigarna. Vägar som öppnar sig i den mörkaste urskog. Är det kanske det som är tjusningen med allt. Och efter regn kommer solsken. Efter mörker kommer ljus. Efter fall kommer uppgång. Nerförsbackar leder till uppförsbackar och sen går det ner igen.
Jag vårdar mina blommor och växter med ödmjukhet i sinnet. Dom får extra näring. Var torsdag duschas dom alla i badkaret. Dom visar varje vår sin tacksamhet genom att låta härligt färgglada blommor knoppa fram ur kvistarna. Varje höst får dom ny jord. Jag tar på dom åtminstone en gång om dagen. Smeker deras gröna lena blad. Jag för samtal med mina krukväxter. Dom är tillsammans med katterna mina trevligaste och mest trogna samtalspartners.
Förvirringen är total i min skalle. Jag vet inte vad som försigår. Jag glömde mina nycklar bland frukten på ica. Jag sprang ifrån telefonkortet jag köpt. Ibland glömmer jag till och med att klä på mig.
Vid ett tillfälle, när jag gick i mellanstadiet skulle jag tro, glömde jag att sätta på mig min baddräkt. Jag hade duschat av mig och traskade helt bekymmerslöst rakt ut i simhallen. Spritt språngande naken. Ja ni ser. Redan då hade förfallet startat. Som tur var kom jag inte speciellt långt innan jag upptäckte mitt förödande misstag.
Jag gillade aldrig simlektionerna och alla märken som skulle tas. Tror inte att jag klarade mer än simborgarmärket, och det efter många om och men. Jag har alltid varit dålig på idrott, trots trovärdiga och ihärdiga försök. Dom har alla lämnat mig utan större resultat. Jag älskar att simma i havet dock. Och jag älskade att dyka från femmans trampolin. Det vågar jag inte idag. Vart tar modet vägen? Övergår det i åldrandets pärs till rädsla? Sker det helt automatiskt, utan minsta hjälp från andra instanser.
När jag var liten och blyg började jag i en ny skola. Jättelångt bort från det välkända. Folk pratade konstigt och var uppnosiga. En kille nöp mig i stjärten. Undrar vad han gör idag. Min lillebror såg upp till mig. Jag var hans största förebild och han satt utanför min dörr och tjöt så fort han inte fick vara med och leka med barbiedockor. Den första skrämmande dagen i den nya skolan följde mamma och lillebror med mig. Jag hade en tofs i håret. Lillebror ville vara precis som mig. Han hade också en tofs i håret. Alla trodde att han var en flicka.
Kommentarer
Trackback
