stormvarning
Jag tycker att blåmärken är vackra. Och jag får dom så lätt. Jag tittar på dom i spegeln. Dom har alla olika former. Jag går alltid in i grejer. Då kommer dom genast, tornar upp sig på min kropp. Sen bleknar dom, gulnar och försvinner. Det är inte lika vackert. Jag njuter av alla märken på min kropp. Dom är säregna och präglar min kropp. Kanske även hela min personlighet. Ibland gör jag nya blåmärken. Då när dom gamla bleknat bort. Det är lätt gjort. Men dom försvinner så snabbt.
Det blåser ute. Det stormar. Vädret är mäktigt. Ingen kan styra över det. Jag gillar det. Vädret och klimatet gör precis som det vill. Det tar ingen hänsyn till något annat. Eller någon annan heller för den delen. Det är helt igenom brutalt och skoningslöst. Som havet. Jag lyssnar på radio från olika delar av världen. Jag gillar det jag hör. Dialekter och musik. Jag kan resa inom mig. Speciellt i de radioprogram då människor ringer in till programledaren. Då känner jag mig delaktig. Dom har blivit mina vänner. När andra inte har tid.
I morse när jag satt vi frukostgröten och allting var dött, grått och stormigt då kom en liten liten fågel, kanske en stare, och satte sig på fönsterblecket och tittade storögt in på mig. Genast började världen leva igen. Jag öppnade mina ögon för skönheten i de nakna vajande grenarna i den stormiga regntunga atmosfären. Det varade endast en tiondels sekund. Sen flög han sin kos. Och allt var åter livlöst. Lika snabbt som den varmt efterlängtade glasstruten smältet bort en riktigt het sommardag försvann livet upp i skyn. Ungefär.
Min kompis lilla lilla bebis har blivit så stor. Var gång jag återser henne har hon vuxit flera decimeter. Så känns det åtminstone. Vet att det inte är rimligt eftersom att hon i sådana fall skulle vara sisådär fem meter hög vid det här laget. Men hon är en bamsebebis. Hon står upp, alldeles av sig själv. Hon klappar händerna till klappa händerna när du är riktigt glad. Hon vinkar när jag går därifrån. Hon är den vackraste bebis som finns. Hennes pappa är en apa. Hennes mamma är en tiger. Undrar hur det kommer sluta. Dom är en fin familj. Ibland är jag avundsjuk. Fast jag kan vara med när jag vill. Men bajsblöjor byter jag inte. Det gör inte pappa apan heller.
Nu måste jag skynda mig iväg till biblioteket innan det stänger. Där trivs jag. Där blir jag lugn. Där lånar jag böcker. Böckernas värld kan vara världens räddning.
Jag ska läsa böcker om dvärgar och clowner.
Det blåser ute. Det stormar. Vädret är mäktigt. Ingen kan styra över det. Jag gillar det. Vädret och klimatet gör precis som det vill. Det tar ingen hänsyn till något annat. Eller någon annan heller för den delen. Det är helt igenom brutalt och skoningslöst. Som havet. Jag lyssnar på radio från olika delar av världen. Jag gillar det jag hör. Dialekter och musik. Jag kan resa inom mig. Speciellt i de radioprogram då människor ringer in till programledaren. Då känner jag mig delaktig. Dom har blivit mina vänner. När andra inte har tid.
I morse när jag satt vi frukostgröten och allting var dött, grått och stormigt då kom en liten liten fågel, kanske en stare, och satte sig på fönsterblecket och tittade storögt in på mig. Genast började världen leva igen. Jag öppnade mina ögon för skönheten i de nakna vajande grenarna i den stormiga regntunga atmosfären. Det varade endast en tiondels sekund. Sen flög han sin kos. Och allt var åter livlöst. Lika snabbt som den varmt efterlängtade glasstruten smältet bort en riktigt het sommardag försvann livet upp i skyn. Ungefär.
Min kompis lilla lilla bebis har blivit så stor. Var gång jag återser henne har hon vuxit flera decimeter. Så känns det åtminstone. Vet att det inte är rimligt eftersom att hon i sådana fall skulle vara sisådär fem meter hög vid det här laget. Men hon är en bamsebebis. Hon står upp, alldeles av sig själv. Hon klappar händerna till klappa händerna när du är riktigt glad. Hon vinkar när jag går därifrån. Hon är den vackraste bebis som finns. Hennes pappa är en apa. Hennes mamma är en tiger. Undrar hur det kommer sluta. Dom är en fin familj. Ibland är jag avundsjuk. Fast jag kan vara med när jag vill. Men bajsblöjor byter jag inte. Det gör inte pappa apan heller.
Nu måste jag skynda mig iväg till biblioteket innan det stänger. Där trivs jag. Där blir jag lugn. Där lånar jag böcker. Böckernas värld kan vara världens räddning.
Jag ska läsa böcker om dvärgar och clowner.
Kommentarer
Trackback
