majika

Om jag inte orkar leva längre vad händer då? Om jag måste ta farväl här och  nu. Om jag vill försvinna. Varför måste jag då stanna? Det är alla ni som är anledningen, alla ni andra. Aldrig jag. För eran skull. Det är bråk, kyla, rastlöshet, sorg, tristess och falskhet. För mycket. Jag minns inte anledningarna till varför jag skulle vilja stanna. Bara för er. Ni är underbara, jag älskar er. Är det tillräckligt? Jag gör allt för er. Tröttheten och ledan hindrar mig från att jämt och ständigt leva för er. Nu är jag matt och vill sova. För min egen skull. Spelar min vilja någon roll? En del av er ger mig den värdelösas egenskaper. För er är jag redan borta. Men jag tror er. Bara inte mig själv. För mig är allt svårt. Jag har nått en gräns. En mur som till slut byggts på tok för hög. Varför är alla mina drömmar någon annanstans? Dom är långt bort, på andra sidan klotet. Kanske inte ens där. Det är varmt där. Allt som inträffar är under min påverkan. Det säger dom åtminstone. Alltet är elände. Även jag vill ha beröm. Jag är inte den jag ser ut att vara. Jag ser ut som den jag vill vara. Men det är inte jag. Tyvärr. Jag vill inte bli advokat eller läkare, jag vill inte bli rik och fångad i ett äktenskap. Inte uttråkad. Jag vill få vara den jag är. Se ut som den jag är. Allra helst vill jag bli omtyckt för att jag är mig. Ni är alldeles för många som älskar mig. En annan mig. Den version jag är tillsammans med er existerar endast med er. Annars är det inte jag. Ni är för många att lämna. Jag vill bort. Min mage värker, mitt hjärta hotar att lämna min kropp, ångest och panik. Jag kan inte sova. Inte andas. Jag är värdelös. Jag erkänner. Ni har det skrivet framför er. Vad mer begär ni? Finns inget annat jag kan ge. Låt mig få försvinna nu. Snabbt och smärtfritt. Jag gör allt för er. Jag vill bort. Jag vill vara bortglömd. Släpp mig. Spela "lord can you hear me" för mig. Glöm mig sen.

Livet kan vara vackert och storslaget. Jag har sett det. Jag har upplevt det. Det försvinner kvicket. En bergochdalbana mellan gott och ont, glatt och lessamt, kärlek och hat, öde och desperation. Livet är en blandning av ödet och desperationen. Mitt öde vill mig inte väl. Desperationen har snart tagit över allt.

Jag älskar er. Därför stannar jag tills ni släpper mig fri. Även ni vet att jag inte hör hemma här. Någonstans vet ni.

Jag väntar.

Lord, help me out
I'd take my life, but I'm in doubt
Just where my soul will lie
Dep in the earth or way up in the sky

Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, hear me at all?

All my life has left my side
Can't get enough out of life to keep me satisfied
I'm lost about everything
Lord look what state I'm in

Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, hear me at all?

Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, when I call?
Lord can you hear me, hear me at all?

Har barnens girighet och vilja högre dignitet än våra husdjur?

Varför alla dessa smällare och raketer? Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är roligt, festligt och spännande att stå och slänga smällare lite hur som helst. Ja jag vet att jag låter som en sur gammal kärring. Och ja, jag har också funnit nöje i smällare. Ända tills jag upptäckte hur illa mina små oskyldiga katter faktiskt for. Att dom springer och gömmer sig med svansen mellan benen. Hur uppskärrade och stressade de blir av detta eviga smällande. Och det är inget som sker endast på nyårsafton, nej flera veckor innan börjar oväsendet. Idag är det för mig omöjligt att se något som helst skojigt i mini-bombandet. Det är allmänt känt att våra djur far illa, att äldre människor är rädda för att gå ut. Herregud, jag är tilloch med själv rädd för att passera ett gäng lömska skitungar som står och lurpassar på en i mörkret. Men sen kommer min ilska och jag far fram som en ångvält. Ni skulle bara våga kasta smällare mot mig...

Föräldrar borde ta sitt ansvar och förbjuda sina barn raketer och smällare. Kommunerna borde ta sitt ansvar och förbjuda det i sina städer. Handeln borde ta sitt ansvar och sluta sälja eländet. Staten borde ta sitt ansvar och förbjuda skiten i landet. För en gångs skull är jag för ett förbud. Förbjud!!!

Vad är det för fel på er? Oljud är inte roligt!
 
Jag går omkring i en päls. Fusk såklart. Skulle aldrig få för mig att bära ett före detta levande djur. Lika lite som jag skulle kunna äta ett före detta levande djur. Fejk är bra och fejk är vackert. Jag älskar min kappa. Jag känner mig som en stor lurvig kisse. Alla tittar på mig. Tror dom verkligen att den skulle vara riktig. Eller tycker dom också att den är så fruktansvärt vacker att dom helt enkelt måste stirra. Eller har dom kanske helt enkelt aldrig tidigare sett någon som mig. Haha! Jag är en tiger. Så det är bäst att ni aktar er. Min övertygelse är att jag ger er dåligt samvete och genast påminns ni om era försummade husdjur. Det är lika bra att stanna till vid ica och köpa kattmat delux. Det glädjer alla smällrädda små godingar.

Eller kanske är det en leopard jag liknar?!

Jag har tagit bort någon slags cysta. Shit vad rädd jag var. Bedövningen funkade inte och jag vred mig av smärta. Sån där smärta när allt bara svartnar och det blixtrar innanför ögonlocken ni vet. Jag har alltid lovat mig själv att vara ordentligt nedsövd och drogpåverkad om jag någon gång skulle bli skuren i. Men icke sa nicke. Där låg jag och jämrade mig. Dom två första sekunderna försökte jag dra djupa avslappnade andetag. Men förvandlades snabbt till en stel pinne med hjärtklappning gånger tusen. Som tur var stod sköterskan och tryckte mina händer. Jag var täckt av en grön duk med ett hål i och längtade hem till mamma. Allt var över på en timme. Nu har jag bara ont och käkar antibiotika. Låter som att mitt nyårsfirande kommer bli storslaget. Får man dricka alkohol när man går på penicillin?

Eller är det efter alla om och men ändå bara en skröna?

Försummar jag min hälsa genom att dricka mig redlöst berusad? Hur ska jag annars kunna hantera alla relationer och möten som morgondagen kommer bjuda på? Nyårsafton, alltid en lika stor flopp.Men någon gång måste ett bra år inledas just redan klockan tolv. För jag tänker tro på ett händelserikt glatt och spännande nytt år. Jag har redan intalat mig själv att allt gott kommer ske nästa år. Nu ska jag genast sätta mig för att läsa det nya årets horoskop. Däri finns alla mina svar.

Happy christmas and a merry new year!

Varför är det regnet som regerar mig. Överallt regnar det. Känns som att hela jag håller på att översvämmas av bittra iskalla regndroppar. Dom vill mig inget väl. Jag äger inga regnkläder och allt regn letar sig rakt igenom mitt paraply. Dom styr sin nerfärd i precis rätt riktning, för att slippa landa på mitt skydd. Varför denna bestämdhet och elakhet. Av ren ondska tror jag regnet styra sin kos mot mina mest utsatta delar. Tunga som bly trycker dom mig neråt. Jag sjunker snart genom den grå asfalten. Den är nylagd, inte ens en liten skråma finna att sjunka genom. Nej, jag tvingas genom den hårda ytan på det mest smärtsamma sätt.

Julen är då äntligen över. Eller kanske borde jag inte låtsas som att det är ett slut jag längtat efter. I år har jag faktiskt njutit av julen, myst, spelat spel och stoppat i mig alldeles för mycket onyttigheter, trots att jag inte ens tycker att det är gott. Undrar vad det beror på, min karaktär är måhända inte den allra bästa. Jag tycker inte om sötsaker, inte mandelkakor med massa grädde och definitivt inte gröt. Den enda gröt jag gillar är havregrynsgröt med banan och på tok för mycket kanel. Men det är traditioner, allra mest tror jag att det är för att göra mamma glad och tillfredställd. Den där mandelmusslan är dödligt viktig för henne. Hennes mamma bjöd på dom varje jul och självklart kommer detta arv föras vidare genom mig och mina syskon. Allt åt vi, efter högljudda protester.

Tydligen pratar jag för mycket...tack gode gud att jag kan skriva emellanåt! Mina bröder får huvudvärk av mig, och skulle mer än gärna sålt mig till första bästa giftasdugliga man om jag haft oturen att vara född i ett land som utför sådana tortyrer. Jag brukar vara arg över jämställdheten i Sverige. Men är fruktansvärt lycklig lottad som är född i detta land där jag har rätt att säga vad jag vill, klä mig hur jag vill och kunna gå ut precis när jag vill. Fast mamma ringer och kollar mig så fort jag går ut efter klockan fem. Då är det mörkt, jag är dumdristig och kan bli våldtagen. Men aldrig att jag kommer att acceptera det synsätt som skrämmer kvinnor till att inte klara sig själv. Jag ska kunna gå ut precis när jag vill utan att bli våldtagen.

Anledningen till allt mitt pladder under julhelgen är min satans förkylning som aldrig vill lämna min kropp. Jag blir snart tokig, har inte kunnat sova och andas som en levande person på en vecka nu. Jag vill ha tillbaka mitt luktsinne, mina smaklökar och mina andningshål. Jag har gett mig fan på att inte gå ut och röja förrän jag är helt återställd. Den här gången ska jag vila tills jag blir frisk, annars får jag dras med lunginflammation resten av vintern. Jag tror att jag är allergisk mot kylan. Det är fuktigt och grått. Jag behöver torra skor och en klarblå himmel. Iallafall så är jag uttråkad och eftersom att jag inte träffat någon annan än min familj så tvingas dom lyssna på allt jag har att säga. Mamma är orolig för miljön, klimatförändringarna och människans nonchalans. Lillebror skiter i det, totalt. Han släcker inga lampor, stänger aldrig datan, låter vattnet rinna i all evinnerlighet. Jag vill rädda hela världen!

Min vän ringer mig varje natt när jag ligger i sängen. Jag är dåsig, ibland sover jag tillochmed. Jag vill prata med honom. Han bor i Australien. Saknar honom så mycket att det värker i minnet. Klockan är åtta timmar mer där nere. Jag vill svara när han ringer, men då på nätterna vill jag bara sova. Allt som är en bra idé på dagtid har helt förtvinat när jag sover. Visibly clear.

Jag har kunnat vila pågrundav min sjukdom. Mina vänner har accepterat det, och jag har inte behövt stressa iväg för att träffa dom alla. Soffan är mitt palats. Jag har gjort hur många par örhängen som helst. Måste snart börja skänka bort all skit jag gör. Jag borde skaffa ett riktigt jobb, ett eget hem och en laptop.

Jag har firat julen nere i skåne, i ett av alla mina hem. Men egentligen så är inga av dom mina hem. Jag har sovplatser lite här och där. Jag blodigeln, som måste suga mig fast vid allt och alla. Jag behöver er för att hämta kraft. Alla ställen bär på fragment av mig. Dom kommer aldrig bli återsamlade på ett och samma ställe. Jag är inte hel. Jag är föränderlig. Allra mest är jag ett sånt där pussel där det alltid är ett par bitar som inte passar in hur man än vrider och vänder på dom. Ofta slutar det med att bitarna helt enkelt anmäls försvunna. Det tar på psyket att alltid förflytta sig, men jag måste vara fri.

Killen jag träffar skickar sms som skrämmer mig. Han vill hålla om mig på nätterna. Han är en sån kille som varje klok kvinna skulle hålla stenhårt i. En som bryr sig om hur jag mår, vad jag tycker och tänker. Som sätter mig främst, en vän som aldrig gör en illa, kör över dig och dina behov. Han dricker inte för mycket, vaknar inte i andra flickors soffor och bryr sig inte om sin musik mer än mej. Han skulle kunna vara perfekt. Men det funkar inte för mig. För det första avskyr jag sms. Jag vill att mannen ifråga ringer upp mig, visar sig modig och vet vad han vill. Att jag sen inte vågar svara är en helt annan femma...Fast jag tycker om honom. Räcker det?

Jag är själv min största fiende, allt det där vet jag. Vad hjälper det. Hur besegrar man sig själv, när man utan och innan kan alla sina strategier för att leva kvar i en ifrågasättande tillvaro? Jag har upplevt för mycket. Jag kan aldrig återvända till det som jag hade innan jag blev rik på erfarenhet. Jag har valt att veta. Det är för sent. Jag  vill leva enkelt, men har redan tagit på tok för många bett av äpplet. Är en mask som krälar mig igenom det ena äpplet efter det andra. Men växer jag i allt mitt krälande? Det är frågan mina vänner.

Jag trivs i badkaret. Jag vill dö i badkaret. Förstår inte varför denna tanke hemsöker mig var gång jag lägger mig i karet. Men det är något innerligt vackert och oskuldsfullt över att ligga i badet. Min kropp ter sig plötsligt så fullbordad och färdig, redo att ge sig av...

Jag fick en digitalkamera i julklapp. Jag förstår inte så mycket och har svårt för att intressera mig i hur tekniska prylar fungerar. Men den tar fina bilder, tydligen ska jag även kunna filma. Det ska bli mitt nästa uppdrag. Filmmakerskan jag! Nu är jag lika modern som resten av världen...fattas bara en ipod, laptop, dvd, brödrost och självfallet en sodastreamer. Fast överst på nästa års önskelista står en grön cykel. Begagnad går alldeles utmärkt.

När mitt förnuft lämnar min kropp får jag panikångestattacker, ligger på golvet och skriker, måste ut, kan inte andas, måste springa, hjärtat hotar med att dunka sönder mitt bröst, måste slå mig själv, huvudet snurrar, måste hitta hem. Kanske är det därför jag nu är sjuk, jag hittade inte hem i tid. Jag har inget hem...

Förstår ni hur dyrt det är att köpa julgran. Över 300 spänn ska dom ha för dom totalt doftlösa kungsgranarna. Mamma ville ha en gran som inte barrar, men jag insisterade på en vanlig hederlig gammal gran som luktar som den ska. Och dessutom hör väl nerbarrade klappar under granen julen till?Den kostade endast 130 kr. Nästa år tar jag bilen ut i skogen och hugger en egen. Tillhör inte det allemansrätten?Skänker hellre julgranspengarna till röda korset, frälsningsarmén eller nåt dylikt. Dom som ställer upp för alla ensamma och hemlösa i vårt samhälle är dagens hjältar.

Hur många av oss är det egentligen som tycker om att fira jul. All stress över julmat, klappar och tid. Den förbannade tiden som jämt och ständigt jagar oss med eld och lågor. Och den härliga julstädningen. Att torka ur alla köksskåp till julen har hemma hos mig alltid varit en kär tradition, som mamma envisas med att utföra år efter år. Här hemma lagar vi vår egen kål, koker gröt och glögg så som sig bör. Jag vet ingen annan som längre lagar sin egen julmat. Nej, det kan vi ju dra av på skatten. Någon annan kommer hem och lagar maten åt oss. Hur behagligt skönt och bekvämt är inte det för alla oss svensson-svenskar som har så ont om tid, men väldigt gott om pengar. Borde det inte finnas någon som köper alla julklappar åt oss också. Jag gissar på att matlagningskurser, och en genomgång i hur man städar upp sin egen skit efter sig vore storsäljare i julklappsdjungeln. Släng in lite stresshantering och en påse julnötter, gärna färdigknäckta, så är julen fixad och färdig.

Mina vänner har valt att åka rakt ut i skogen och spendera hela julen utan familj och tradition. Dom har inte ens sändning till mobilerna. Hur modigt är inte det i dagens samhälle. Men dom har tak över huvudet, och förmodlingen en del alkoholhaltiga drycker. Förhoppningsvis finns det snö och längdskidåknings-skidor till deras förfogande. Jag tycker att det vore en vacker syn, mina små vänner åker varv efter varv runt sitt lilla torp kraftigt alkoholpåverkade tills dess att de stupar rakt ner i en snödriva och vips så har dom förvandlats till fyra små söta snögubbar.

Jag har precis läst ut "Flow" av Mihaly Csiikszentmihalyi. Oj, vilken tur att boken låg här framför mig. Hade aldrig kunnat stava till det där namnet. Men mitt uttal är finfint! Det är en bok som i princip berättar hur man ska nå lycka och inre tillfredställelse. Ha! Lättare sagt än gjort. Men det låter väldigt enkelt. Man ska ha klara mål, och några mindre delmål, och helt koncentrera sig på dom. Men hur enkelt är det egentligen att veta vad man vill, när det finns så mycket att välja på. Jag är den första att medge att jag är såååååå vilsen. Jag hade hellre levt på stenåldern, utan alla dessa möjligheter. När ens mål och mening redan var utstakad, och det svåraste val man tvingades ta var om man skulle bära en sten eller kotte runt halsen. Jag kan inte sortera ut det jag verkligen vill från allt det jag tror mig vilja. Jag erkänner, mitt huvud är ett stort virrvarr av tankar, viljor och KAOS...allra mest är det kaos. Och min koncentrationsförmåga är för länge sedan förbrukad. Kan inte ens läsa en mening i en simpel veckotidning innan mina tankar är på flykt och planerar ännu ett stordåd. Sån är jag, och vad gör jag åt det? Finns säkert någon tjusig kurs som kan ta tag i mina tankar, en kursledare som säger åt mig vad jag ska tänka, hur jag ska låta mina tankar flyta iväg på en stilla liten bäck någonstans ute i skogen, istoppade och igenklistrade i en liten liten byrålåda. Men jag tror inte det va! Varför skulle jag betala någon för att säga åt mig det jag redan vet, bara inte orkar erkänna just nu. Nej nu är det jul igen, jag ska spela spel och äta hemmakokad knäck, antagligen stenhård och tandförstörande. Men jag står ut.

Jag längtar bort. Jag är trött på allt grått. Himlen, husen och alla människor. Existera inga andra färger än svart vitt och beige här hemma eller? Känner ni er verkligen tjusiga i dom där dystra färglösa kapporna?Jag vill ha färg... Jag vill att folk ska prata med mig ute på gatan, åtminstone möta min blick. Inte ens kassörskorna på Konsum pratar med mig. Hur kan det vara sådan oerhörd skillnad mot att bo utomlands. Jag förstår varför det bara görs sorgsen vemodig musik i det här landet. Det är på tok för kallt. Allt är kallt. Men jag orkar inte lyssna på dom där skivorna ändå. Vilka är då årets bästa skivor? Band of Horses, M.I.A, Alison Krauss & Robert Plant, Rumble Strips, Kings of Leon, Vasco era, Whiskey go go´s...Ja listan kan nog göras lång, och vem bryr sig egentligen om vilken musik jag gillar. Och ja, jag vet att jag nämnde en eller annan vemodig platta. Årets bästa film är definitivt Control. Så vackert, enkelt, svartvitt, så fruktansvärt sorgset.

Jag vill till N.Y, Kalifornien, Chile, Kuba, Amsterdam. Jag vill till värmen och solen. Men det är dödligt miljöförstörande att flyga jag vet, kanske kan jag få en paddelbåt i julklapp, och vips så är mitt livs största och mest koncentrationskrävande mål utstakat. I Australien är det högsommar nu. Jag låter som en av dom där tjejerna i gymnasiet som hela tiden tjatade om att dom skulle till London så fort examen var fixad. Dom var högfärdiga,fisförnäma och levde aldrig riktigt här och nu.

Jag åkte till London efter examen, men jag tjatade aldrig om det. Jag visste inte ens om att jag skulle åka förrän veckan innan. Nej jag hade istället sökt in till högskolan. Som jag också kom in på, fick mina första csn-pengar och drog. Vilken härlig frihet, ansvarslöshet och en oerhörd spänning. Då när jag först förstod hur litet och betydelselöst Sverige är, när hela världen plötsligt öppnade sig. Och det har den fortsatt att göra. På gott och ont. Att gå tillbaka, göra om allting, göra det annorlunda hade gjort mig till någon helt annan än den jag idag är. Att få börja om där vid högskolan, fullfölja min utbildning, stanna i Sverige. Hur enkelt hade inte mitt liv då varit, utan all denna längtan? Men ack så tråkigt...

Jag träffade en kille i helgen. Vi var på date kan man kanske säga. Han spelade gitarr för mig. Vi var på en spelning på Debaser, det va bara vi som dansade på hela stället. Han blev visiterad av vakterna, tydligen hade någon blivit mordhotad. För en gångs skull var det bra att vara kvinna. Dom tittade snabbt igenom min väska,sen blev jag insläppt. Inga kladdiga händer på min kropp. Varje gång jag flyger nånstans blir jag visiterad och piper. Vid ett tillfälle hade jag hela min handväska full av små verktyg, skruvmejslar och tänger. Det var när jag bott i Spanien och skulle hem till Sverige igen. Tyckte att det var en dum idé att slänga alla mina verktyg,och blev därför klassad som ett hot.

Helgen var trevlig, han bjöd på blåbärspaj och bio. Vi drack massa vin, han kom närmre efter var klunk. Jag flyttade mej bakåt, sen var väggen bara där helt plötsligt. Det var stopp. Han stoppade sin tunga i mig, tuggade på min läpp. Jag gjorde inget motstånd. Drömde om någon annan, nåt annat. Jag kände inget. Vill inte utnyttja hans känslor för mig, men det var mysigt att få någons fulla uppmärksamhet. Vi ska bara vara vänner.

Jag sov över. Varför är relationen mellan man och kvinna så förbannat dramatisk. Den ständiga sexualiteten som måste utforskas och aldrig leder det till någon ny stor upptäckt. En fas som måste gås igenom innan man kan vara bara vänner.

När man slutar vara pojke och flicka, slutar man då automatiskt att vara vänner. En passion som måste synas och upplevas, för att sedan gå över. Jag skyller det på dom andra. För dom räcker det inte med vänskap. Den renaste och ärligaste formen av socialisering. Något annat vill dom ha. Det är mitt utseende, min kropp, min charm, min barm, min själ, min frihet, all min magik...Glöm det, jag ger aldrig bort mig själv.

Så länge jag brinner är min glöd min värme, min uniform, min hårda rustning som sitter åt...hårt. Och jag bränns.

Idag kom min lillebror hem från Thailand. Han är redan uttråkad. Jag har varit hemma i tre månader, och vet att det inte blir bättre. Mina mål är inte klara och utstakade. Dom beror bara på slumpartade infall. Där värmen finns, där finns mitt hjärta. Rastlösheten beror främst på avsaknaden av struktur och säkerhet. Enligt alla er är allt så förbannat enkelt, men jag vet att under all den där stressen döljer sig ett litet osäkert medvetande. Gömt och begravet, under stress och åtaganden. Men var finns du?Vem är du?Och var är du på väg? Existerar du, utan allt det där du klätt dig i. Finns du när du tvingas vara avklädd och naken...

Jag lagar dagligen mat åt mina katter, oftast lax med ris och kokta grönsaker. Den lille blir helt till sig och klättrar uppför mina ben. Jag har rivsår över hela min kropp. Att gå och lägga sig på natten är helt magnifikt. När mina katter ligger och trycker sig tätt intill. Då är jag i himlariket och tårarna kommer så sakta. Då är jag naken.

Pappas nya fru är från Kina. Förhållandet är ett resultat av internetdating. Om pappa är lycklig är jag glad för hans skull. Hon ger mina småsyskon stekt spagetti och coca cola till frukost. Om dom är tillfredställda så är jag även glad för deras skull. Hon lyssnar på knepiga svenska ljudband, som inte ens jag förstår.

En av mina favoritsysselsättningar är fortfarande att sitta kvar i bilen under biltvätten. Jag tror alltid att jag är i ett undervattens rike. Den skräckblandade förtjusningen i att veva ner rutan bara en millimeter ger mig rysningar. Att invänta torrblåsningsapparatens halshuggningsrörelser är som att dyka rakt in i en skräckfilm. Ibland duckar jag och kryper ihop i fosterställning på bilens plastmatta. Då är min värld en alldeles egen.

Vintern kommer och vintern den går...det snöar igen.Jag hörde senast idag att all is kommer ha smält inom 7 år.Jösses! vi kommer drunkna.Betyder det då att jag slipper all snö och kyla,kommer solen ständigt skina?Blir vi alla pepparkaksbruna,blonderade(utan hjälp av citronsaft),fräkninga...ja kanske rent av grillade?Vilken glädje!

Min lillasyster är med i luciatåget.Hon blev inte lucia.Tydligen var det fusk inblandat i hela omröstningskarusellen...åtminstone enligt min lillasyster.Men hon är en vacker tärna.I går gick jag upp klockan sex(morgontid!)för att kolla på luciatåget.Det var vackert.Med i tåget gick även ett 20-tal småbarn i sådär 6-årsåldern skulle jag gissa på(kan oftast inte se skillnad på 7- och 16-åringar...använder dom inte alla kajal och string nu för tiden?)Dom små var helt genialt okoncentrerade...slog sina ljus i huvet på varandra,glömde bort att sjunga,gäspade,grimaserade,pratade och en liten knatte klädde av sig sitt stora nattlinne.Dom stod definitivt för 90 procent av underhållningen.Deras dirigent fick sära på dom, och försökte på alla möjliga...och omöjliga vis få dom att sjunga med i staffan var en stalledräng.

Jag saknar Australien,där är det högsommar nu,festivaler och surfning.Jag saknar min stora kärlek.Han håller på att slå igenom med sitt band.Jag drömmer mardrömmar om alla hans groupies,säkert en hel armé vid det här laget.Jag ska glömma honom.Jag försöker!Det underlättar inte att han befinner sej på andra sidan klotet.Att vår kärlek är totalt ogenomförbar,det får mig bara att tråna och längta ännu mer.Att fantisera ihop scenarium som jag med största sannolikhet vet bara existerar i mitt inre medvetande.

Men dagdrömmar är viktigaf ör vår inre harmoni.Det tror åtminstone jag.Tänk vad tråkigt det skulle bli att bara leva i den regniga grå vardag som finns utanför mitt fönster.Utanför mitt fönster finns det i och för sig en stor skog,djup, våt och väldigt mörk.Jag älskar den.Och alla djur som rör sig utanför.Egentligen är det pappas skog.Men i det stora hela betyder det väl ändå i slutändan att det också är min skog.Det är även pappas brasa och hans bastu.Det är mina två favoritplatser under vinterhalvåret...eller är det inte vinteråret.

Jag träffar någon.Men jag känner inte speciellt mycket.Är det då fel?Att behöva närhet och lite mys.Han är bästa vän med min bästa vän eller nåt liknande.Hon tycker att vår relation är en skitdålig idé.Hon tror att jag kommer göra honom illa,att han har mer känslor än mig.Det är antagligen sant,eftersom att jag inte längre känner nåt...inte för nån...inte för någonting.Bara för dom jag älskar.Och det jag älskar.

Jag såg Control i veckan,blev djupt rörd.Och imponerad av bilderna och kompositionen i scenerna.Så enkelt, vackert och svartvitt.Skådespelarnas prestationer var fängslande och uppriktiga.Jag blev berörd,arg över den ständiga trånande kvinnan...som stannar kvar.Jag tänker aldrig bli den där kvinnan.Hon älskade,han älskade någon annan...

Min väns lilla bebis har lärt sig att stå...alldeles av sig själv.Hon utropar konstiga läten och skrattar jämt och ständigt.När hon inte gråter,bajsar,matvägrar...och det bästa av allt är när hon bestämt sig för att inte sova.Då är inte livet lätt.Men hon är den underbaraste lilla varelse som finns.Tänk att hon en dag kommer bli en tonåring,knarka supa och slåss.Nej,det kan inte vara lätt att vara förälder.

Min själ värker och längtar.Den hör inte hemma här.Det här är ett mellanliv.Instoppat mellan mitt nästa liv,och mitt föregående liv.Båda dessa liv tar mig till exotiska,varma och kärleksfulla platser.Ställen där man ler och pratar,bär klänning och skrålar med i irländska fyllevisor.Där man lever tillsammans.Tar hand om varandra.Och älskar.Om jag inte älskat alla dom jag älskar så hade jag redan begett mig till mitt nästa liv.Men jag stannar kvar och tar hand om dom.Alltför många är ensamma,julefriden tär enda in i märgen på alla dom som inte syns.Jag ska inte lämna dom.

Nu ska jag koka knäck,baka pepparkakor och lussekatter.Sen ska jag handla julklappar.Jag hade bestämt mig för att göra alla mina julklappar i år...men var tar all tid vägen,vart flyr alla ambitioner och kloka välgenomtänkta ideér . Dom kommer tillbaka när snön töar bort,när plasket återställs.Då ska jag göra allt det som jag tänkt göra.Nu stannar jag i mitt ide.