majika

Oj längesedan jag skrev. Vad har hänt? Massor! Men jag väljer att se framåt. Om fyra dagar åker jag till Malta. Kanske till och med flyttar jag dit. Vad vet jag. Jag låter livet ta mig i akt och fritt styra och ställa över mig. Så fort jag bestämmer mig för något, och riktigt vill något, så går det tvärrakt åt helvete. Är bättre att bara följa livet utstakade väg. Malta känns bra. Och jag har inga som helst planer på något över huvud taget. Har dock blivit kontaktad av en kvinna på en skola där. Hon har eventuellt ett arbete år mig. Det kan i och för sig vara bra. Men jag kommer inte kunna agera lärare. Eller kanske så skulle jag kunna det. Så länge jag agerar så agerar jag liksom. Skådespeleri är det simplaste som finns.  Och jag är bra på simpla ting.

Det ska bli skönt. Jag älskar flygplan. Jag avskyr att dom förpestar jorden. Men jag kan inte ignorera deras betydelse.

Musiken var ljuvlig. Jag drack med glädje och stor tillfredställelse blaskig och vattnig kranöl ur plastmugg. Det mesta spilldes ändå ut. Jag stod i ölspill. Det var som klister mot mina skosulor. Stora hår vajade in i mig. Jag njöt. Det var underbart. Så förtrollande bra var musiken.

Det är med stor förtjusning och ett kolossalt lass upphetsning jag upptäcker cigarettrunda små brännmärken i min blus.

Jag räknar ner dagarna som återstår och jag försöker njuta av varenda sekund.

Det handlar om mig. Bara och endast om mig. Den svåraste läxa att lära. Varför är det så jäkla svårt att inse. Att förstå att jag aldrig kommer kunna älska, leva  och finnas till utan mig själv. I slutändan är jag den enda som finns kvar i mig själv. Jag måste leva som jag lär. Lära mig att leva. Jag kämpar för att hålla kvar allt inom mig. Tankar, sparkar, slag och tårar. Det borde handla om mig. Jag vill vara min enda. Inom mig sker allting. Händelseförloppet ändrar sin skepnad, beroende på dag.

Ändå handlar det så mycket mer om er. Om han. Om en man. Nödvändigtvis inte samma person. Men väldigt ofta en maskulin sådan. Livet kretsar kring detta kön. Jag har mina slagsmål mot mig själv. Jag är en fiende. En styrka som går att besegra.

Jag tejpar mitt huvud för att hållar kvar tankarna där inne, kretsande kring min ringa person. Varenda tår inser jag snabbt är bortslösad. Jag tejpar mina ögonlock, för att behålla mina tårar.

Jag låser in mig, tejpar min ytterdörr för att hindra besökare. Det hjälper. Efter ett tag försvinner känslorna. Tårarna och besattheten är som bortblåst. Så är också jag. Jag är en ny och återhämtad liten lilja. Frisk och knoppande.

Vi hade trevligt när vi samtalade. Allt kändes med ens så lätt. Så rätt. Vi var som gjorda för varandra. Vi är gjorda för varandra. Jag känner det innerligt. Just därför förstår jag inte varför han inte tycks känna detsamma. Varför ignorerar han mig plötsligt. Hur kan han inte känna det jag känner när det är det enda jag känner. Det är det enda som känns äkta.

Jag spenderar min tid med charader, skådespeleri, dumheter och alla möjliga slags utflykter. Bara för att få tiden att gå. Den rinner som kvicksand mellan mina tår. Bara för att komma slutet och början närmre.

När vi var tillsammans var vi tidlösa. Tiden stannade för oss. Alla dom andra var bara tidsfördriv. Dom existerade inte på riktigt, dom fanns vid sidan av. Dom var enkelhetens och känslolöshetens gestaltning. Slöseri med vår dyrbara tid. Tiden som rann ut alldeles för snabbt. Den tynade bort. Det fanns inget att göra. Jag gjorde allt som stod i min makt. Men det var inte tillräckligt.

Det var dina drag som sprack.

I dag är i går.
I går är i dag.
I morgon är i dag.
I dag är i morgon.

Vad tycker ni?

Mitt liv är inte längre lika dramatiskt. Rollerna är ombytta. Jag har lärt mig. Jag känner inte lika mycket. Oftast ingenting. Ingenting genomsyrar mig lika starkt. Men det gör fortfarande ont i mig.

Jag avskydde blotta åsynen av honom. Jag hade under så lång tid försökt gå vidare. Han han han. Alltid han. Alltid där. Han visste att jag skulle vara där. Därför var han tvungen att också vara där. Han var ute efter hämnd. För vad vet jag inte. Jag ville se honom försvinna. Jag kunde inte försvinna. Han var den som skulle behöva gå. Men han ville visa sig tillsammans med alla dom andra. Kvinnorna jag hatade. Deras urringningar var mer utmärkande än deras personlighet. Jag förstod det inte då.

Då bar jag aldrig klänning. Jag älskade mina slitna, bekväma, svarta jeans. Nu har jag gjort mig av med dom. Det känns bra. Jag kände mig naken och blottad iklädd klänning. Även det har förändrats. Ett tag var jag övertygad om att han för alltid skulle bo i mina tankar.

Han vann. Jag var den som gav mig av. Han hade gått vidare och njöt av mitt torterande. Han glömde och drevs vidare av sin drift. Han drevs av andra krafter än mig. Han älskade aldrig. Inte så som jag. Hans viktigaste uppgift var att tömma sin säd.

Därför lämnade jag det där. Då. Jag åkte långt. Jag har fortsatt att lämna allt som blir för påtagligt och verkligt. Det är en rätt jag har. Att styra över mitt eget handlande. Fast makten ligger inte hos mig. Hos alla er finns det som väger tyngst.

Min blick letade efter hans mörka pupiller. Dom var omöjliga att upptäcka i hans helt svarta ögon. Vackra och blixtrande. Helt utan en strimma ljus. Som stora svarta hål, utan slut, utan början. Någonstans att spendera för alltid i.

Vi var tillsammans. Jag var lycklig. Bar en lila klänning och ett par gröna sandaler.

Tröjan han bar var grön. Äntligen. Inte längre svart. Alltid envisades han med det svarta. Hans blick var som vanligt. Vacker, djup och oengagerad.

Jag avskyr den. Jag älskar honom.

Det ringer på min telefon. Någons telefonnummer visas på displayen. Vet inte vems. Okänd. Orkar inte svara. Jag minns inte vem det är. Jag vill sova. Vill så gärna somna. Behöver verkligen mer piller. Starka och sömniga. Halucinationer. Vackra sådana!

Jag har köpt en grön bikini och ett par lila sandaler. På rea. Känns fantastiskt att gå omkring här hemma i en grön bikini och ett par lila sandaler. Dom klämmer något. Jag måste gå in dom. Töja ut remmarna en millimeter ungefär. Min kropp är vit som ett lakan. Jag ser ut som en grönvit polkagris, med lila omslag. Snön ligger tung på marken. Eller det är snarare slask vid det här laget. Mycket slask och tung slask.

Minnen väcks till liv. Det är för att jag börjat packa min resväska. Däri finns ouppackade minnen. Dom måste tas upp, stå till förfogande och genomskådas innan det nya packningen får plats. Jag tvingas att komma i håg. Varje andetag, doft, tår, rörelse, förhoppning, leende och lättnad mitt bagage passerat.

Jag är avskavt nagellack och kall kaffesump. Bättre summering än så är inte genomförbart.

Jag vill dansa. Igen. Alltid dansa. Exotiska danser. Salsa och samba. Jag vill ha hettan och värmen till min partner. Kåta blickar och svängande stjärtar, kött, fläska, andning och tårdrypande svett. Glädjeskutt och dans. Dom som kan, kan för att dom föddes i värmen. Hettan bor i deras kroppar.

Kylan är påtaglig. Mina fingrar kalla och otympliga. Ingenting i mig vill röra sig som solens strålar. Följsamma träffar. Havets vågor. Vilda och böljande.

Jag är snart på väg. Snart ska jag börja packa. Inte alls mycket packning kommer det bli. Jag gillar inte bagage. Det är onödigt och tungt. Jag kommer bara behöva en bråkdel av min packning. Om ens det.

Jag längtar bort för det mesta. Jag kan inte rå för det. Det är inget frivilligt val. Jag vill vara närvarande och ha brunnar till ögon.

Idag hörde jag på nyheterna att sjukskrivningarna minskar. Beror det på att folk mår bättre. Eller endast på att vi lever i ett samhälle som inte tillåter sjukdom?

Jag drömmer och jag gör det hela tiden. Jättemycket. Så pass mycket att jag har svårt att avgöra var gränsen mellan drömmarna och vardagen går. När är jag vaken. Är det här min verklighet eller mina drömmar. Kanske är det ett ingenmansland någonstans mittemellan.

Ibland vaknar jag av mina katters snarkande. Det är högjutt och raspigt. Inte ens det vet jag om det reellt existerar eller figurerar i drömmarna. Min äldsta men minsta katt har blivit tjock. Hennes mage hänger. Jag försöker motionera henne. Vi promenerar utanför huset. Jag försöker få henne att hoppa upp och ner. Det är avancerat. Men hon gör det så gärna för ett par godisbitar. Kanske förstör dom litegrann syftet med hela motionen. Vi övar på konster. Katterna står på två ben när dom får godis. Dom fäster sina vassa klor djupt ner i mitt skinn. I alla fall den lilla äldsta katten. Hennes klor är sylvassa. Den yngsta men största katten har mjuka tassar och klor. Och hon gör inget annat än att hoppa upp och ner hela dagarna. Hon är smal som en pinne. Dom flesta människor är rädda för henne. Hon anfaller allt som rör sig. Fast hennes klor är mjuka.

I dag har jag lagat massor med soppa. Potatis, morötter, rotfrukter, lök och linser kokte jag i min soppa. Den räcker hela veckan. Jag vet egentligen inte varför jag ställer till med dessa storkok. Redan i morgon kommer jag vara trött på soppan och ställa mig och laga något helt annat. Då kan jag inte slänga den överblivna soppan. Det tillåter inte mitt samvete. Barnen i Afrika svälter fortfarande. Jag sparar den i kylskåpet. Det är den största anledningen till mitt välfyllda kylskåp. Det består bara av rester som väntar på sin Afrikaresa.

Det går mot bråda tider. Jag har mycket att stå i inför min avresa.

Röster som hörs i ekon. Dom är sammanlänkade och hör ihop. Dubbla och fylliga. Hesa och starka. Min stämma är ensam, klen och falsk. Ingen sjunger med i min stämma. Varför? Att bli varse sin egen oduglighet är ingen lättsam uppgift. Inget som sker över en natt. Det är en transformation som kräver sin tid och plats. Det är inte en stämningsfull pardans. Snarare trycker den sig lätt rykande tätt inpå, berusar, förvandlar och förstör sin omgivning. En eld som inte brinner. Endast pyser gör den. Lämnar allt i aska.

Min lillasyster är hos mig. Vi har bakat tigerkaka. Den står i ugnen och blir hel, hög, fulländad. Hon slickar ur skålen, med slickepott. Varje rest vill hon ha. Det äcklar mig. Jag är tvungen att påpeka det faktum att hon gluffsar i sig råa ägg. Mer eller mindre. Jag kan inte ens äta kokta ägg. Nej mina ägg måste vara rensade och välstekta. Gärna brända. Alla äckliga slemmiga klumpar måste bort, äggtrådarna och övriga frågetecken måste förgöras. På hög värme. Detta har lett till att det i mitt hushåll går åt minst dubbelt antal ägg jämfört med andra hem.

Paketet jag väntat på har anlänt. Jag har längtat så. Men jag har trots allt klarat mig utan allt det jag saknat. Utan innehållet. Det har inte funnits något behov innan det kom tillbaka. Inte förrän nu. För nu är det här. Och jag har saknat det. Bortglömd längtan har åter vaknat till liv. Nu behöver jag det igen. Jag tvivlar på dess riktighet och min egen förmåga att tänka klart. Jag vill fortfarande klara mig utan det jag inte behöver. Det borde jag kunna.

Mitt mål är mitt medel. Mitt medel är mitt mål. Det sätt jag väljer att transportera mig själv på är avgörande för var jag hamnar. Hallelujah för min klarsynthet.

Stora snöflingor faller utanför mitt fönster. Trodde det var över. Att våren och ljuset sakteligen var på väg. Att det skulle spridas en ljuvlig, mystisk och helt ny årstid hemma hos mig. För vilken gång i ordningen jag trott detta har jag ingen aning om. Troligtvis femtioelfte. Vädret är en städig vilseledande källa. Vintern är här hos mig. Mer påtaglig än tidigare. Den kommer i etapper. I attacker. De forna plusgraderna gjorde oss lyckliga, vimmsiga och busiga. Katterna ville ut och springa. Nästan hellre än att ligga och värma min kyliga isbit till kropp ville dom ut och träffa män. Nu är det över. Vi har återgått till vår samlingspunkt i sängen.

Jag har tappat räkningen på allt jag räknar. För allt räknar jag. Och allt räknas. Det har gått och blivit en besatthet, med egna snabba och kvicka ben. Jag räknar ner. Jag räknar upp. Framåt och bakåt. Helst använder jag mig av framåträkningen. Men det är inget jag själv kan styra över. Fast jag vill egentligen inte räkna alls. Inte om jag själv fått bestämma.

Det är sju dagar till min stora lillasysters födelsedag. Hon ska få något fint. Det är 14 dagar sedan min lilla lillasyster fyllde år. Hon ska också få något fint. I efterskott. Ett arv efter mig. Jag har också nästan precis fyllt år. I det fallet är det nödvändigt att räkna bakåt. Annars vore jag på tok för gammal. För klok för mitt eget liv. Om 22 dagar åker jag härifrån. I det fallet är det exakt och precis räkning. Det är snart. I vissa avseende är det dock en hel evighet. Jag har mycket att stå i innan jag ger mig av. Det finna farväl jag måste föreviga. Blickar jag tvingas möta, ord som kommer yttras och tårar som kommer fällas.

Det är sånt jag klarar av. Det har jag alltid gjort. Ni tror att jag är stark. Starkare än er. Det är i efterhand jag krymper samman till en enda stor och våt fläck. Nu är jag stark.

Jag övar mig på att gå rakt, följa en rak sträcka utan att ta ett enda felsteg.

"I keep a close watch on this heart of mine,
I say to my self i like lemon lime,
I keep my eyes wide open all the time,
I keep the ends out for the ties that bind,
Because you're mine, I walk the line.

I find it very, very easy to be true,
I find myself alone when each day is through,
Yes, I'll admit that I'm a fool for you,
Because you're mine, I walk the line.

You've got a way to keep me on your side,
You give me cause for love that I can't hide,
For you I know I'd even try to turn the tide,
Because you're mine I walk the line.

As sure as night is dark and day is light,
I keep you on my mind both day and night,
And happiness proves that I'm right,
Because you're mine I walk the line.

I keep a close watch on this heart of mine,
I keep my eyes wide open all the time,
I keep the ends out for the ties that bind,
Because you're mine, I walk the line."

Jag är rädd. Rädd för att jag i själva verket inte lever. Kanske uthärdar jag bara. Det känns ofta så. Hur vet man? Varje dag är en väntan. När kvällen nalkas andas jag ut, då sprids lättjan i min kropp. Glädjeskutt. Då är jag i hamn. Ännu en dag är till enda. Kvällarna står jag ut med. På nätterna finns sånt som befriar. Det är dagarna jag väljer bort. Förnekar dess ljuvliga vikt.

I själva verket vill jag leva mig igenom varje tusendels sekund. Varje soluppgång. Jag vill uppleva morgonrusningen på hållplatsen närmast mitt fönster. Jag vill njuta av lunchmöten. Inte bara uthärda. Hur vet man?

Varför? Varför inte? Vad ska jag välja. Varför inte! Jag har alltid gillat det bättre. Det har alltid varit en bättre fråga. Men framför allt ett bättre svar. Ett exceptionellt bra svar. Mer än så krävs inte.

När jag skriver använder jag en böjbar penna. Orden ändras beroende på pennans lutning. I toppen sitter en krumelur med gigantiska öron. Det tyder nästan på att min penna hör allt. Som tur är ser den inte. Det skrivna är att föredra framför talet. Jag har tröttnat på allt oåterkalleligt. Låt mig ta tillbaka det jag sagt och gjort. Allt det som jag under resterande tid kommer skämmas för. Det som är helt avgörande för hur utdragen denna epok kommer bli.

Om jag fick välja en superhjälte-egenskap så vore det att kunna återkalla. Som nummer två skulle jag vilja kunna flyga. Eller kanske få vara osynlig. Men det är en självklar och därför också trivial och tråkig superhjälte-egenskap. Så den raderar vi.

Att mina öron kliar och drunknar i vatten hindrar dom inte från att höra. Jag hör alldeles för mycket och alldeles för utmärkt. Sådant som gör mig sömnlös. Jag säger på tok för mycket. Ord som efteråt fyller mig av skam. Dom tar ett rejält tag om mina vader och släpar mig till botten. Fyller mig med tyngder som ska hindra mig från att nå ytan, andningen och tyngdlösheten.

Ser gör jag inte alls speciellt ofta. Jag bär mina mörka glasögon. Dom är fastväxta nu för tiden.

Jag gav bort ett helt paket cigaretter till ett fyllo på tåget, trots att han bara bad om en. Jag kände för honom. Han hade trasiga jeans och en ica-kasse fylld med kläder. Han fick mig att må dåligt. Han visste inte hur han hamnat där. Han vill bara prata. Dom slängde av honom från tåget.

Han hade i alla fall cigaretter.

Vi var ute och dansade. Vi åkte dit tidigt. Kanske var det för att slippa det dyra priset. Vi åkte taxi. Det var dyrt. Chauffören såg ut som en gangster. Han hade en lång hästsvans och tvärbromsade så att det tjöt i däcken vid varje rödljus. Hans hästsvans var lockig. Jag älskar lockar. Jag vill gräva ner mina fingrar  djupt i skallen hos lockarna . Hitta rötterna till allt det böljande. Det ger samma känsla som att vistas i havet.

Alla som dansade var väldigt unga. Till en början. Dom bar högklackat. Hur kan dom dansa i det. Övning. Mina fötter vill inte finnas i skor. Mina hälar badar i krossat glas efter helgens dans. Deras rester. När dom gått hem tillsammans. Då vadar jag i blod och skärvor. Utgången fanns inte vid ingången. Jag blev vilsen och gick vilse.

Jag var tvungen att dansa. Jag ville inte ställa in mina danslektioner.

Jag har en rädsla. En fobi. Den handlar om skridskor. Jag älskar att åka skridskor och dricka varm choklad. Men jag tål inte skenorna. Jag har mardrömmar om att bli överkörd av skridskoskenor. Dom sprätter upp hela mig. Skär av alla utstående kroppsdelar. Ett finger i taget. Jag åker skridskor med ögonbindel.

På min hallvägg sitter en tickande klocka. Den äter upp all tid. Jag måste göra mig av med den.

Mamma har förbjudit mig att gå ensam i mörkret. Det kan hon inte göra. Jag får göra som jag vill. Och jag vägrar klä mig i rädslans dress. Jag övervinner alla våldtäktsmänstankar. Jag har en rätt att få vistas utomhus och ensam trots skymningstider. Ni kan inte skrämma mig. Dom mörkaste stigarna leder mig hem.