avgjort
28 dagar. Tjugoåtta dagar tills jag lämnar allt igen. Vissa tycker att jag flyr, andra gläds med mig och tycker att jag gör helt rätt. En del är kanske till och med riktigt glada över att bli av med mig. Vad vet jag. Har inte berättat det för speciellt många dock. Men I Will! Dom som fnyser på näsan är ändå inte värda min närvaro. Inte heller min frånvaro förtjänar dom. Nej det är inte längre så lätt att bli en del av mitt liv. Jag kräver något i gengäld.
Det finns dom som vill kväva mig. Jag tackar nej. Jag gör det på mitt sätt. Det är svårast så. Men jag får åtminstone leva. Mina kinder är rosiga och min blick glöder.
Jag ska åka till värmen. Min kära vän ska följa med. Vi har bråkat mycket. Vi har skrattat oss gula och blå, men framförallt har vi levt tillsammans. Vi vet hur det är. Vi har lärt av våra misstag. Den här gången kommer det bli annorlunda. Bättre. Vuxnare. Vi vet båda två var vi har varandra. Hur långt våra löften sträcker sig, vad våra ord är värda. Allt är värdefullt för mig just i skrivande stund. Jag har lärt mig att tala är silver men tiga är guld. Jag behöver pengar. Jag reser för pengarnas skull. För arbetets skull. För ombytets. Mötena. Enkelheten. Solglasögonen som åter döljer mina ögon och det jag gör.
Där är jag ingen. Där är jag allt. Där är jag vem som helst. Hela världen skrattar åt min naivitet. Det skiter jag i. Jag är tillräckligt gammal för att känna mig själv. Det jag vill är också den jag är. Så försök hindra mig igen, och jag är ingen.
Gömstället där ingen finner mig. Där kommer jag befinna mig. Skicka gärna ett vykort.
Kanske är det här ett slut. Jag hoppas på en början. En ny era. Ett nytt mig. Åter igen ska jag laga exotiska fattigmansrätter som smakar bättre än allt annat. Smaker jag aldrig mer kommer återfå. Just därför njuter jag så innerligt.
I går var jag i stan. På bio. Vi höll hand, kysstes, sov. Kanske hände annat. Jag är grå och trött, och orkar inte uppmärksamma regndropparna som faller på min krage. Jag bar en hatt. Kanske blev jag någon annan.
I dag på tåget återsåg jag en gammal kärlek. Han är vacker. Han är speciell. Det finns något outsagt mellan oss. Han höjde sin blick efter min. Jag sänkte min blick och sjönk ner i närmsta säte. Långt ner. Jag tror nästan att jag försvann ner i djupet. Men han såg mig. Känner han som jag. Han skrämmer mig. Jag ångrar min rädsla. Jag borde gått vidare. Mött hans blick. Men jag var för svag. Jag utsöndrade bara rädsla och osäkerhet. Han läste mig som en öppen bok. Så trött. Jag är så trött på det andra könet. Allra mest svär jag över min egen oförmåga att helt och hållet strunta i dom. Det är beroendeframkallande. Det andra könet. Bara stundvis. Sen får jag nog. Då söker jag min ensamhet. Då är jag stark och vacker. Det är tiden som skänker mig denna självsäkerhet. När jag inte är liten och ihopkrympt.
Det finns dom som vill kväva mig. Jag tackar nej. Jag gör det på mitt sätt. Det är svårast så. Men jag får åtminstone leva. Mina kinder är rosiga och min blick glöder.
Jag ska åka till värmen. Min kära vän ska följa med. Vi har bråkat mycket. Vi har skrattat oss gula och blå, men framförallt har vi levt tillsammans. Vi vet hur det är. Vi har lärt av våra misstag. Den här gången kommer det bli annorlunda. Bättre. Vuxnare. Vi vet båda två var vi har varandra. Hur långt våra löften sträcker sig, vad våra ord är värda. Allt är värdefullt för mig just i skrivande stund. Jag har lärt mig att tala är silver men tiga är guld. Jag behöver pengar. Jag reser för pengarnas skull. För arbetets skull. För ombytets. Mötena. Enkelheten. Solglasögonen som åter döljer mina ögon och det jag gör.
Där är jag ingen. Där är jag allt. Där är jag vem som helst. Hela världen skrattar åt min naivitet. Det skiter jag i. Jag är tillräckligt gammal för att känna mig själv. Det jag vill är också den jag är. Så försök hindra mig igen, och jag är ingen.
Gömstället där ingen finner mig. Där kommer jag befinna mig. Skicka gärna ett vykort.
Kanske är det här ett slut. Jag hoppas på en början. En ny era. Ett nytt mig. Åter igen ska jag laga exotiska fattigmansrätter som smakar bättre än allt annat. Smaker jag aldrig mer kommer återfå. Just därför njuter jag så innerligt.
I går var jag i stan. På bio. Vi höll hand, kysstes, sov. Kanske hände annat. Jag är grå och trött, och orkar inte uppmärksamma regndropparna som faller på min krage. Jag bar en hatt. Kanske blev jag någon annan.
I dag på tåget återsåg jag en gammal kärlek. Han är vacker. Han är speciell. Det finns något outsagt mellan oss. Han höjde sin blick efter min. Jag sänkte min blick och sjönk ner i närmsta säte. Långt ner. Jag tror nästan att jag försvann ner i djupet. Men han såg mig. Känner han som jag. Han skrämmer mig. Jag ångrar min rädsla. Jag borde gått vidare. Mött hans blick. Men jag var för svag. Jag utsöndrade bara rädsla och osäkerhet. Han läste mig som en öppen bok. Så trött. Jag är så trött på det andra könet. Allra mest svär jag över min egen oförmåga att helt och hållet strunta i dom. Det är beroendeframkallande. Det andra könet. Bara stundvis. Sen får jag nog. Då söker jag min ensamhet. Då är jag stark och vacker. Det är tiden som skänker mig denna självsäkerhet. När jag inte är liten och ihopkrympt.
dagar...
Har besökt ett stort och välkänt affärscentrum. Handlat byxor. Jag frös och behövde byxor. Annars använder jag mest kjolar och klänningar nu för tiden. Rean pågår fortfarande. Antingen kan man hitta fynd i storlek xs eller xl. Jag gjorde inga fynd idag heller. Jag behöver se representabel ut. Mina småsyskon ser mig som en förebild. Det är jag inte. Jag har inte ens råd att åka tåg. Folk tycker i allra största allmänhet att det är tråkigt att jag ska åka härifrån. Jag undrar varför. Kommer dom sakna mig förfärligt mycket? Eller är det på det viset att dom är avundsjuka, och helst också vill lämna det här stället. Fast den här gången kommer jag tillbaka. Jag planerar till och med att återvända. Det är det första jag någon gång planerat. Kanske har jag bestämt saker som kommer ske samma dag, men aldrig så långt in i framtiden. Jag vet inte ens när tidpunkten jag pratar om kommer inträffa. Men jag tänker på det. Går det att överlägga sin framtid? Går det att förutse hur man kommer må nästkommande dag. Nej, precis. Just därför måste jag göra det som är roligt och betydelsefullt idag just i dag. Inte i morgon, och defintivt inte om en vecka. Att veta vad jag tycker är viktigt på torsdag är en omöjlighet. Därför kan jag såklart inte bestämma en måndag vad jag ska göra en torsdag. Det kommer i allra högsta grad vara något som jag inte vill göra just nu i alla fall. Ombytligheten är underbar.
svamp
En ny vecka. Nya tag. Helst vill jag bara sova. Vila. Gå i ide, precis som björnarna gör. Det regnar ute. Duggregn är det som faller på mitt nyfärgade hår. Undrar om det är förorenat. Regnet alltså. Mitt nyfärgade hår är det såklart. Jag ska låsa min dörr och tända alla lampor jag har. Ställa dom alla på samma ställe. Sen ska jag gå i ljusterapi. Jag behöver en energikick. Men först ska jag gå till Ica och köpa starkare glödlampor. Kanske 60 watt. Eller 90. Nu har jag 40 i alla mina lampor. Jag tycker inte om starkt ljus. Det får mig att känna mig som ett genomskinnligt lakan. Och mina ögon värker. Hur mycket jag än gnuggar mig i dom tycks jag inte vakna till liv. Allt går så långsamt. I morgon är en avgörande dag. I morgon avgörs om jag kommer åka iväg. Jag kommer åka iväg. Det står redan klart. Frågan är bara hur avgörande imorgon är för min avfärd. Hur seriöst och äkta mitt farväl kommer te sig.
Helgen var dyr. Alla pengar jag hade är nu borta. Det var dumt. Jag drack för mycket vin. Det var därför. Jag rökte för mycket. Dansade, frös, kysstes, pratade om svamp. Jag träffade en kock. Vi bytte svamprecept. Jag träffade en jätte. Vi höll varandra i hand. Jag träffade en kille med lockigt hår. Jag kände på det. Vi pratade om balsam. Jag sov hos någon annan. Jag vet inte om det är bra. Vi tycker om varandra. Jag vet inte vad det betyder.
Jag vill åka till mitt ide idag. Nu ska jag dricka kaffe. Det hjälper.
Helgen var dyr. Alla pengar jag hade är nu borta. Det var dumt. Jag drack för mycket vin. Det var därför. Jag rökte för mycket. Dansade, frös, kysstes, pratade om svamp. Jag träffade en kock. Vi bytte svamprecept. Jag träffade en jätte. Vi höll varandra i hand. Jag träffade en kille med lockigt hår. Jag kände på det. Vi pratade om balsam. Jag sov hos någon annan. Jag vet inte om det är bra. Vi tycker om varandra. Jag vet inte vad det betyder.
Jag vill åka till mitt ide idag. Nu ska jag dricka kaffe. Det hjälper.
kvinna
Jag förmodar att jag är en helt vanlig ung kvinna som kämpar med sådana problem och frågeställningar som unga kvinnor i allmänhet tampas med. Kanske lite mer än massan, kanske något mindre. Vad vet jag. Jag är bara mig. Ibland inte ens det. Oftast är jag en enkel isglass, med päronsmak. Emellanåt förvandlas jag till en stor strut, fylld med hasselnötter, mint, choklad, nougat, kola, sylt och kex. Men absolut utan tandförstörande strössel, som fastnar överallt. Som missfärgar tunga och läppar. Det är aldrig jag.
Dom andra kan inte vara likadana som jag. Jag är inte bara en kvinna i mängden. Jag kan inte ens kalla mig själv för kvinna. Finns det inte vissa kriterier för att få kalla sig själv kvinna. Det är inte ett ord för vem som helst. Man måste kunna bära upp det. På en kvinnas sätt.
Är inte jag speciell? Är inte dom speciella? Fast väldigt olika.Mår alla som jag. Går dom andra igenom mina faser. Finns mina tankar även i dom. Hjälp mig då. Berätta hur man gör.
Är jag den enda. Är ni annorlunda. Är jag avvikande. Är jag inte bara en ung kvinna som tröstäter chokladbiskvier. Många många biskvier. Sen mår jag illa. Jag vill kräkas. Så många biskvier äter jag. Mättnad och magont får allt annat att försvinna. Helt plötsligt kretsar jag och hela min uppenbarelse kring min mättnad. En lättnad. En tegelsten som lämnar mitt bröst.
Ibland fastnar jag framför teven. Det är också skönt, precis som mättnaden. Jag vet vad som väntar. Jag måste trycka på av-knappen. Den är stor och röd. Är jag då, precis som dom, bara en ung kvinna.
Dom andra kan inte vara likadana som jag. Jag är inte bara en kvinna i mängden. Jag kan inte ens kalla mig själv för kvinna. Finns det inte vissa kriterier för att få kalla sig själv kvinna. Det är inte ett ord för vem som helst. Man måste kunna bära upp det. På en kvinnas sätt.
Är inte jag speciell? Är inte dom speciella? Fast väldigt olika.Mår alla som jag. Går dom andra igenom mina faser. Finns mina tankar även i dom. Hjälp mig då. Berätta hur man gör.
Är jag den enda. Är ni annorlunda. Är jag avvikande. Är jag inte bara en ung kvinna som tröstäter chokladbiskvier. Många många biskvier. Sen mår jag illa. Jag vill kräkas. Så många biskvier äter jag. Mättnad och magont får allt annat att försvinna. Helt plötsligt kretsar jag och hela min uppenbarelse kring min mättnad. En lättnad. En tegelsten som lämnar mitt bröst.
Ibland fastnar jag framför teven. Det är också skönt, precis som mättnaden. Jag vet vad som väntar. Jag måste trycka på av-knappen. Den är stor och röd. Är jag då, precis som dom, bara en ung kvinna.
stormvarning
Jag tycker att blåmärken är vackra. Och jag får dom så lätt. Jag tittar på dom i spegeln. Dom har alla olika former. Jag går alltid in i grejer. Då kommer dom genast, tornar upp sig på min kropp. Sen bleknar dom, gulnar och försvinner. Det är inte lika vackert. Jag njuter av alla märken på min kropp. Dom är säregna och präglar min kropp. Kanske även hela min personlighet. Ibland gör jag nya blåmärken. Då när dom gamla bleknat bort. Det är lätt gjort. Men dom försvinner så snabbt.
Det blåser ute. Det stormar. Vädret är mäktigt. Ingen kan styra över det. Jag gillar det. Vädret och klimatet gör precis som det vill. Det tar ingen hänsyn till något annat. Eller någon annan heller för den delen. Det är helt igenom brutalt och skoningslöst. Som havet. Jag lyssnar på radio från olika delar av världen. Jag gillar det jag hör. Dialekter och musik. Jag kan resa inom mig. Speciellt i de radioprogram då människor ringer in till programledaren. Då känner jag mig delaktig. Dom har blivit mina vänner. När andra inte har tid.
I morse när jag satt vi frukostgröten och allting var dött, grått och stormigt då kom en liten liten fågel, kanske en stare, och satte sig på fönsterblecket och tittade storögt in på mig. Genast började världen leva igen. Jag öppnade mina ögon för skönheten i de nakna vajande grenarna i den stormiga regntunga atmosfären. Det varade endast en tiondels sekund. Sen flög han sin kos. Och allt var åter livlöst. Lika snabbt som den varmt efterlängtade glasstruten smältet bort en riktigt het sommardag försvann livet upp i skyn. Ungefär.
Min kompis lilla lilla bebis har blivit så stor. Var gång jag återser henne har hon vuxit flera decimeter. Så känns det åtminstone. Vet att det inte är rimligt eftersom att hon i sådana fall skulle vara sisådär fem meter hög vid det här laget. Men hon är en bamsebebis. Hon står upp, alldeles av sig själv. Hon klappar händerna till klappa händerna när du är riktigt glad. Hon vinkar när jag går därifrån. Hon är den vackraste bebis som finns. Hennes pappa är en apa. Hennes mamma är en tiger. Undrar hur det kommer sluta. Dom är en fin familj. Ibland är jag avundsjuk. Fast jag kan vara med när jag vill. Men bajsblöjor byter jag inte. Det gör inte pappa apan heller.
Nu måste jag skynda mig iväg till biblioteket innan det stänger. Där trivs jag. Där blir jag lugn. Där lånar jag böcker. Böckernas värld kan vara världens räddning.
Jag ska läsa böcker om dvärgar och clowner.
Det blåser ute. Det stormar. Vädret är mäktigt. Ingen kan styra över det. Jag gillar det. Vädret och klimatet gör precis som det vill. Det tar ingen hänsyn till något annat. Eller någon annan heller för den delen. Det är helt igenom brutalt och skoningslöst. Som havet. Jag lyssnar på radio från olika delar av världen. Jag gillar det jag hör. Dialekter och musik. Jag kan resa inom mig. Speciellt i de radioprogram då människor ringer in till programledaren. Då känner jag mig delaktig. Dom har blivit mina vänner. När andra inte har tid.
I morse när jag satt vi frukostgröten och allting var dött, grått och stormigt då kom en liten liten fågel, kanske en stare, och satte sig på fönsterblecket och tittade storögt in på mig. Genast började världen leva igen. Jag öppnade mina ögon för skönheten i de nakna vajande grenarna i den stormiga regntunga atmosfären. Det varade endast en tiondels sekund. Sen flög han sin kos. Och allt var åter livlöst. Lika snabbt som den varmt efterlängtade glasstruten smältet bort en riktigt het sommardag försvann livet upp i skyn. Ungefär.
Min kompis lilla lilla bebis har blivit så stor. Var gång jag återser henne har hon vuxit flera decimeter. Så känns det åtminstone. Vet att det inte är rimligt eftersom att hon i sådana fall skulle vara sisådär fem meter hög vid det här laget. Men hon är en bamsebebis. Hon står upp, alldeles av sig själv. Hon klappar händerna till klappa händerna när du är riktigt glad. Hon vinkar när jag går därifrån. Hon är den vackraste bebis som finns. Hennes pappa är en apa. Hennes mamma är en tiger. Undrar hur det kommer sluta. Dom är en fin familj. Ibland är jag avundsjuk. Fast jag kan vara med när jag vill. Men bajsblöjor byter jag inte. Det gör inte pappa apan heller.
Nu måste jag skynda mig iväg till biblioteket innan det stänger. Där trivs jag. Där blir jag lugn. Där lånar jag böcker. Böckernas värld kan vara världens räddning.
Jag ska läsa böcker om dvärgar och clowner.
jag
Glad och stark. GLAD OCH STARK. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark. glad och stark.
ett vänligt ord
Uppmuntran, en klapp på ryggen, ett vänligt ord, bara någon som gläds för min skull. Men inget. Bara motvind. Tänk att ständigt slippa försvara mig, att hela tiden behöva förklara mig och mina behov. Att rättfärdiga min existens. Att få finnas till för min egen skull. Ett vänligt ord räcker så långt. Just nu är det allt jag behöver för att orka fortsätta. Men inget. Jag uthärdar inte längre. Att vara ensam på botten, kippa efter luft, se ytan långt där uppe, och veta att jag aldrig kommer hinna dit i tid. Allt är i motvind. Jag går mot alla er jag älskar. Det är för krävande. Det finns inte längre något kvar av den jag en gång var. Jag räcker inte längre till. Mina tankar räcker inte längre än mina knäskålar. Jag når inte upp till mina vrister. Jag kan inte heller böja mig för att nå. Min rygg värker, min mage skriker. Allt gör helt plötsligt så förbannat ont. För var dag som passerar krymper jag. Långsamt långsamt har ni tvingat ner mig till avgrunden. Snart snart har ni mig där ni vill. Nu kan ni göra vad ni vill med mig. Behandla mig hur som helst. Det är inte längre jag. Jag är er. Själv vet jag ingenting. Varken ut eller in. Det finns inget jag kan säga. Ni har passerat mig. Grattis ni har tagit över. Hoppas ni är nöjda. Bara ett vänligt ord...
Hemma
På vissa ställen kan jag finnas, vara, leva i lugn och ro, utan stress. Här blir allting så mycket mer påtagligt. Jag har återvänt till staden, där jag delvis växt upp. Hela mitt liv har varit ett evigt flackande fram och tillbaka. Rastlöshet flykt och lerverne. Stan ger mig hjärtklappning. Jag känner mig utstirrad, som en apa i en bur. Det finns dom som känner igen mig, jag kan läsa det i deras uppsyn. Jag börjar svettas kopiösa mängder nervositet, rädsla, ångest, ilska och dra-åt-helvete. Jag skulle vilja veta hurdan jag vore om jag inte haft alla andra. Om jag alltid varit ensam och inte blivit formad av allt runtomkring, alla runtomkring. Jag skulle vilja se mig själv i en sån där film som utspelas på en öde ö. Eller kanske i en av alla dom där filmerna där livet tar olika vägar beroende på val. Det vore häftigt att uppleva mitt liv i olika versioner, i tusentals olika episoder. Där inget avsnitt är det andra likt.
size zero
Vikthysterin breder ut sig. Vilken storlek är size zero i svenska mått mätt. Kan det bli sådär storlek 30, eller finns ännu mindre? Ja jag vet inte. Men tydligen är det en trend att vara pinnsmal och helt sakna former. Samtidigt som fetman och dom extraextrastora hamburgarna och 2 liters läskedryckerna blir allt vanligare. Barnfetman ökar, kändisanorexian ökar. Det måste tydligen vara antingen eller. Vad har hänt med det gamla hederliga lagom. Finns husmanskosten förresten fortfarande? Hemlagat? Familjemiddagar? Eller äter alla micromat frmför teven eller datan? Ja inte vet jag. Jag äter fortfarande vegetariskt, gröt och massvis av nötter! Vid köksbordet. Ibland i sängen. Någon gång framför teven...
Tydligen så blir vi enligt en artikel i tidningen åtminstone lyckligare och lever längre för var år som går. Förstår inte hur det går ihop. Teori 1-dom har intervjuat fel personer. Teori 2-klyftorna mellan dom fattiga och rika ökar, dom har intervjuat dom rika. Teori 3- det är alldels sant, vi lever längre fattiga som rika. Undrar dock om alla hemlösa, knarkare och utslagna är inräknade.
Ett vänligt ord tar precis lika lång tid att yttra som ett ovänligt. Hur kommer det sig då att vi inte tar oss den där tiden att yttra ett vänligt ord till någon som behöver. Ett litet hej till den där ensamma personen, ett leende, kanske tilloch med ett hur-mår-du? Förstår ni hur många tråkiga trista bedrövliga vardagsliv man kunnat förgylla, genom denna lilla gest. Varför har vi då inte tiden, modet eller samvetet att handla?
Vad är det som krävs för att göra oss lyckliga. För att inse att vi har det jäkligt bra. Hur ofta vaknar vi till exempel och hurrar över att vi är friska, och kan resa oss ur sängen alldeles själva. Att vi kan göra precis vad vi vill, om vi inte låter småsaker stå i vägen. Dom flesta av oss är älskade av någon, hur ofta tackar vi för det. Istället är vi giriga och ska ständigt ha mer. Mer makt, mer pengar, mer kärlek, mer tid, mer spänning. Varför???
Jag blir lycklig av musik, sol, blommor, djur, människor, skratt, kärlek, familjen, choklad, kaffe, mat, resor, min säng. Jag kan nog bli glad över det mesta. Om jag bara tar mig tiden. Jag blir lycklig av tid!
I grund och botten bottnar ändå allting i egoismen. Vi strävar efter att hjälpa andra eftersom att det skänker oss själva ett välbefinnande. Det känns bra att hjälpa andra. Det känns bra att få ett leende och ett hej från en främling. Därför borde vi alla ge ett leende till alla främlingar. Åtminstone ibland. Var egoist och hjälp andra!
Tydligen så blir vi enligt en artikel i tidningen åtminstone lyckligare och lever längre för var år som går. Förstår inte hur det går ihop. Teori 1-dom har intervjuat fel personer. Teori 2-klyftorna mellan dom fattiga och rika ökar, dom har intervjuat dom rika. Teori 3- det är alldels sant, vi lever längre fattiga som rika. Undrar dock om alla hemlösa, knarkare och utslagna är inräknade.
Ett vänligt ord tar precis lika lång tid att yttra som ett ovänligt. Hur kommer det sig då att vi inte tar oss den där tiden att yttra ett vänligt ord till någon som behöver. Ett litet hej till den där ensamma personen, ett leende, kanske tilloch med ett hur-mår-du? Förstår ni hur många tråkiga trista bedrövliga vardagsliv man kunnat förgylla, genom denna lilla gest. Varför har vi då inte tiden, modet eller samvetet att handla?
Vad är det som krävs för att göra oss lyckliga. För att inse att vi har det jäkligt bra. Hur ofta vaknar vi till exempel och hurrar över att vi är friska, och kan resa oss ur sängen alldeles själva. Att vi kan göra precis vad vi vill, om vi inte låter småsaker stå i vägen. Dom flesta av oss är älskade av någon, hur ofta tackar vi för det. Istället är vi giriga och ska ständigt ha mer. Mer makt, mer pengar, mer kärlek, mer tid, mer spänning. Varför???
Jag blir lycklig av musik, sol, blommor, djur, människor, skratt, kärlek, familjen, choklad, kaffe, mat, resor, min säng. Jag kan nog bli glad över det mesta. Om jag bara tar mig tiden. Jag blir lycklig av tid!
I grund och botten bottnar ändå allting i egoismen. Vi strävar efter att hjälpa andra eftersom att det skänker oss själva ett välbefinnande. Det känns bra att hjälpa andra. Det känns bra att få ett leende och ett hej från en främling. Därför borde vi alla ge ett leende till alla främlingar. Åtminstone ibland. Var egoist och hjälp andra!
hjärtslag
Jag är på väg att göra något drastiskt. Sådant som jag alltid gör när jag mår så här. Ibland blir det bra, ibland mindre bra, ibland leder det till heltokigt resultat. Vem vet vad som är rätt och fel. Jag orkar inte tänka över det. Väga nackdelar mot fördelar, min egen lycka mot andras välbefinnande. Grejen är den att jag bryr mig så jäkla mycket om alla andra. Och när jag gör något för min egen skull, finns det alltid någon som hamnar i kläm. Jag vet inte hur jag ska handla.
Men jag måste göra det här för min egen skull. Det är mitt eget liv. Jag förstår det mer och mer för var dag som passerar. Jag kan bara inte leva för andras skull. Jag ruttnar inombords. Jag är så rädd för att förlora er. Göra er illa. Tänk om det är för sent en vacker dag. För sent för vad? För er eller mig. Jag kan inte avgöra vad som är rätt. Allting handlar om acceptens. Jag vill bli accepterad för den jag är. Men när det kommer till alla dom jag älskar, avgudar, beundrar så krymper jag till storlek xxxxxsmall...det finns snart inget kvar av den jag var. Vad är jag nu då. Jag är vilsen. Jag vill göra rätt. Jag vill skapa lycka. Jag vill finnas till för min egen skull. Jag vill sova på nätterna. Vill att mitt hjärta slutar slå, så att jag åter kan andas.
Jag hinner inte med mitt liv. Det känns som att det rusar ifrån mig. Allting går för snabbt. I ilfart springer jag efter expresståget och försöker hinna med. Men det passerar alltid min hållplats, trots att den finns utsatt i tidtabellen.
Jag är trött på alla dessa mallar och mönster som man ska passa in i. Jag har formats, omformats, formaterats. Ändå passar jag inte in. Så låt mig vara. Jag har gjort mitt bästa. Jag har åtminstone försökt. Mer än så kan jag inte göra. Snart är alla fragment av mig friterade, krympta, borta. Så sluta genast. Jag ska accepteras trots min mönsterlöshet. Jag kommer hädanefter ta kontrollen. Jag kommer låta ödet avgöra, och följa med de tåg som kommer. Jag kommer ta mina chanser. Nu är det slut på att paketera allt som är mitt. Inget mer kommer jag lika lätt skänka er.
Men jag måste göra det här för min egen skull. Det är mitt eget liv. Jag förstår det mer och mer för var dag som passerar. Jag kan bara inte leva för andras skull. Jag ruttnar inombords. Jag är så rädd för att förlora er. Göra er illa. Tänk om det är för sent en vacker dag. För sent för vad? För er eller mig. Jag kan inte avgöra vad som är rätt. Allting handlar om acceptens. Jag vill bli accepterad för den jag är. Men när det kommer till alla dom jag älskar, avgudar, beundrar så krymper jag till storlek xxxxxsmall...det finns snart inget kvar av den jag var. Vad är jag nu då. Jag är vilsen. Jag vill göra rätt. Jag vill skapa lycka. Jag vill finnas till för min egen skull. Jag vill sova på nätterna. Vill att mitt hjärta slutar slå, så att jag åter kan andas.
Jag hinner inte med mitt liv. Det känns som att det rusar ifrån mig. Allting går för snabbt. I ilfart springer jag efter expresståget och försöker hinna med. Men det passerar alltid min hållplats, trots att den finns utsatt i tidtabellen.
Jag är trött på alla dessa mallar och mönster som man ska passa in i. Jag har formats, omformats, formaterats. Ändå passar jag inte in. Så låt mig vara. Jag har gjort mitt bästa. Jag har åtminstone försökt. Mer än så kan jag inte göra. Snart är alla fragment av mig friterade, krympta, borta. Så sluta genast. Jag ska accepteras trots min mönsterlöshet. Jag kommer hädanefter ta kontrollen. Jag kommer låta ödet avgöra, och följa med de tåg som kommer. Jag kommer ta mina chanser. Nu är det slut på att paketera allt som är mitt. Inget mer kommer jag lika lätt skänka er.
återseenden
I helgen träffade jag mina gamla klasskamrater. Det var underbart roligt. Dom var sig alla lika, och det kändes som att det var igår vi gick i skolan tillsammans. Herregud vad vi åt. Alla tog med sig snacks. Och det bjöds på allt. Det var likson ett helt smörgåsbord. Snacksälskarens våtaste dröm ungefär. Chips, popcorn, gurka, morötter, sojabönor, solrosfrön, lösgodis, tortillas, röka och sanning och konka. Hihi, gick sådär bra. Men det var ett trevligt återseende. Jag var helberusad och ramlade i sängs sådär runt tre fyratiden nån gång. Men jag klarade mig bättre än dom flesta, som somnade rakt upp och ner på festen.
I morse gick jag upp klockan sex. Det var fruktansvärt, mörkt och regnigt. Jag är så trött att det svartnar för ögonen och huvudet bara snurrar. Jag körde bil mellan klockan sex och nio, kämpade hårt med att hålla ögonen öppna. Underhållde mig med att blinka till lastbilar. Dom flesta blinkade tillbaka. Sen har jag hälsat på min vän och hennes underbara bebis, som växer som en svamp. Hon är som en helt ny liten varelse varje gång jag ser henne. Hon står alldeles av sig själv nu.
Jag är uttråkad och måste göra något. Jag känner mig själv väldigt bra, och vet att det kommer bli drastiskt. Jag kräver ständig förändring, från mig själv. Jag vet att jag är skyldig mig själv den ansträngningen. Men först måste jag sova...sova...sova...
Min trötthet leder nästan alltid till dumheter. Sånt jag ångrar. Som den där hunden jag köpte, och sen förstod att jag aldrig skulle kunna ta hand om. Den kärlek som krävs finns inte inom mig just nu. Skulle endast ha hindrat mig från allt det jag är skyldig mig själv.
Hämnden är trots allt ganska ljuv.
Godnatt!
I morse gick jag upp klockan sex. Det var fruktansvärt, mörkt och regnigt. Jag är så trött att det svartnar för ögonen och huvudet bara snurrar. Jag körde bil mellan klockan sex och nio, kämpade hårt med att hålla ögonen öppna. Underhållde mig med att blinka till lastbilar. Dom flesta blinkade tillbaka. Sen har jag hälsat på min vän och hennes underbara bebis, som växer som en svamp. Hon är som en helt ny liten varelse varje gång jag ser henne. Hon står alldeles av sig själv nu.
Jag är uttråkad och måste göra något. Jag känner mig själv väldigt bra, och vet att det kommer bli drastiskt. Jag kräver ständig förändring, från mig själv. Jag vet att jag är skyldig mig själv den ansträngningen. Men först måste jag sova...sova...sova...
Min trötthet leder nästan alltid till dumheter. Sånt jag ångrar. Som den där hunden jag köpte, och sen förstod att jag aldrig skulle kunna ta hand om. Den kärlek som krävs finns inte inom mig just nu. Skulle endast ha hindrat mig från allt det jag är skyldig mig själv.
Hämnden är trots allt ganska ljuv.
Godnatt!
dialoger
Jag tycker allra mest om att dricka mitt kaffe ur små små nätta koppar, a la tantservis. Beroende på om det finns påfyllning såklart. Kaffedrickande utan möjlighet till påfyllning är en pest. Varje kopp rymmer si så där tre klunkar, sedan måste jag ha mer. På cafeér avskyr jag små koppar. Nej, där höjer jag en näven för stora rejäla muggar, som rymmer precis så där mycket kaffe att min mage börjar svida, innan sista klunk. Muggarna måste matcha mega muffinsarna.
Varför heter det människor, och inte kvinniskor?
I helgen ska jag ha återförening med mina gamla klasskamrater från mina mer eller mindre seriösa konststudier. Jätteroligt ska det bli att se dom. En av mina kompisar ska dessutom ha utflyttningsfest. Hon ska flytta härifrån. Snyft! Under vår konstnärliga epok brukade vi varje dag sitta i skolans cafeteria och skratta högljutt. Så mycket att våra tårar rann nerför kinderna. Vi var glada av oss. Och blev fasligt utstirrade. Men inte brydde vi oss om det. Alla dom andra var ju ändå skittråkiga. När jag cyklade till skolan under vintern kom jag alltid fram som en snögubbe. Istapparna hann knappt smälta bort från mitt hår, innan det var dags att cykla hem igen. Det var en mycket kall vinter. Men dom lååånga kvällarna i ateljeerna kombinerat med underbara klasskamrater var värda all kyla. Krokiläraren var underbar, och pratade i mun på sig själv, annars fanns där ganska många udda lärarinnor.
Min storebror har fått ett nytt jobb. Jag är stolt över honom. Han är rädd. Är inte alla det när en ny era ska påbörjas. Han kommer klara det. Han tröttnar väldigt snabbt på saker och ting. Där är vi enormt lika. Önskar att mitt tålamod rymde fler chanser.
Jag för monologer. Nästan jämt och ständigt. Jag trivs med det. Kanske är dialogen ännu ett beroende jag nu klarar mig utan.
Jag funderar på massörer. Tjänar dom bra med pengar? Är det inte obehagligt att ta på nakna främmande kroppar? En vän till mig får på sitt jobb fri massage. En gång i veckan kommer en kvinna dit och masserar honom och hans arbetskamrater. Hon tjänar antagligen storkovan på det. Men det är också på en reklambyrå. Får inte massörer själva ont i sina kroppar av allt arbete dom utför. Går dom då till andra massörer? Har massörer emellan sig en hemlig uppgörelse och kanske rentav ger varandra fri massage? Ja, jag bara undrar. När jag var i Chiang Mai gick jag och fick helkroppsmassage under tre timmar. Något av det skönaste jag upplevt. Det var fötter, armar, ben, händer, axlar, rygg, bröst, ansikte och huvud. Och nu har jag troligen ändå glömt någon kroppsdel. Dom använde varma örtpåläggningar. Doften som spreds var magnifik. Jag älskar massörer. Jag avgudar dom. Jag vill ha en egen.
Dialogens tid är ännu inte passerad. Jag är säker.
Varför heter det människor, och inte kvinniskor?
I helgen ska jag ha återförening med mina gamla klasskamrater från mina mer eller mindre seriösa konststudier. Jätteroligt ska det bli att se dom. En av mina kompisar ska dessutom ha utflyttningsfest. Hon ska flytta härifrån. Snyft! Under vår konstnärliga epok brukade vi varje dag sitta i skolans cafeteria och skratta högljutt. Så mycket att våra tårar rann nerför kinderna. Vi var glada av oss. Och blev fasligt utstirrade. Men inte brydde vi oss om det. Alla dom andra var ju ändå skittråkiga. När jag cyklade till skolan under vintern kom jag alltid fram som en snögubbe. Istapparna hann knappt smälta bort från mitt hår, innan det var dags att cykla hem igen. Det var en mycket kall vinter. Men dom lååånga kvällarna i ateljeerna kombinerat med underbara klasskamrater var värda all kyla. Krokiläraren var underbar, och pratade i mun på sig själv, annars fanns där ganska många udda lärarinnor.
Min storebror har fått ett nytt jobb. Jag är stolt över honom. Han är rädd. Är inte alla det när en ny era ska påbörjas. Han kommer klara det. Han tröttnar väldigt snabbt på saker och ting. Där är vi enormt lika. Önskar att mitt tålamod rymde fler chanser.
Jag för monologer. Nästan jämt och ständigt. Jag trivs med det. Kanske är dialogen ännu ett beroende jag nu klarar mig utan.
Jag funderar på massörer. Tjänar dom bra med pengar? Är det inte obehagligt att ta på nakna främmande kroppar? En vän till mig får på sitt jobb fri massage. En gång i veckan kommer en kvinna dit och masserar honom och hans arbetskamrater. Hon tjänar antagligen storkovan på det. Men det är också på en reklambyrå. Får inte massörer själva ont i sina kroppar av allt arbete dom utför. Går dom då till andra massörer? Har massörer emellan sig en hemlig uppgörelse och kanske rentav ger varandra fri massage? Ja, jag bara undrar. När jag var i Chiang Mai gick jag och fick helkroppsmassage under tre timmar. Något av det skönaste jag upplevt. Det var fötter, armar, ben, händer, axlar, rygg, bröst, ansikte och huvud. Och nu har jag troligen ändå glömt någon kroppsdel. Dom använde varma örtpåläggningar. Doften som spreds var magnifik. Jag älskar massörer. Jag avgudar dom. Jag vill ha en egen.
Dialogens tid är ännu inte passerad. Jag är säker.
godhet
I går ringde en man hem till mig tre gånger. Fattade han inte att han slagit fel nummer. Han var oerhört trevlig och berättade att han har massa telefonnummer uppskrivan som han inte har en aning om var dom går. Jag sa åt honom att ringa och kolla. Den idén gillade han. Nästa tillfälle han ringde berättade han att han skulle åka hem från sitt kontor. Sen ringde han inte mer. Det var en lättnad. Samtalen var något skrämmande, trots trevlighetsfaktorn.
Jag vill gärna åka skridskor. Alla mina vänner har bra ursäkter för att slippa. Kanske kan det vara roligt att åka ensam. Men jag vill dela min varma choklad med någon. Varför är det skillnad på skridskorna tjejer och killar använder. Det är helt absurt att stackars små flickor måste sätta på sig vita, på tok för tighta skridskor, som dessutom har livsfarliga piggar där fram. Man står ju på huvudet redan innan man hunnit ut på isen.
När jag var yngre åkte jag alltid skidor på vintern. Runt mitt hus. Och varje helg fick jag stava mig fram i riktiga spår. Det var roligt. Jag åkte även slalom vid några tillfällen. Min bästa kompis var en hejare på det. Själv fastnade jag i liften, en okänd man räddade mig. Jag var livrädd, och pappa såg inte ens vad som hände. Sedan den händelsen fastnar jag alltid i liftar, släpas skrikande uppför backen hängandes uppochner.Jag har provat på snowboard. Jag kunde inte gå på en vecka efteråt. Kanske ska jag ge det en ny chans.
Jag tyckte om vintern när jag var barn. Jag och mina kompisar klättrade uppför den höga stegen till vårt garagetak. Sedan hoppade vi ner i fluffiga snöhögar. Minibungyjump, utan säkerhetslina! Jag tyckte om att äta snö, som dom flesta barn. Jag slickade på allt. Min tunga fastnade på den iskalla stegen. Pappa fick klättra upp och rycka loss mig. Det sprutade blod från min sårade tunga.
Jag vet att det vimlar av viktiga budskap i livet, om kärlek, vänskap, trohet och inte allra minst om godhet. Men allt går förlorat i den vardagliga hysterin det innebär att vara en del av vårt samhälle. Är det ens någon som har tid att reflektera
Jag vill gärna åka skridskor. Alla mina vänner har bra ursäkter för att slippa. Kanske kan det vara roligt att åka ensam. Men jag vill dela min varma choklad med någon. Varför är det skillnad på skridskorna tjejer och killar använder. Det är helt absurt att stackars små flickor måste sätta på sig vita, på tok för tighta skridskor, som dessutom har livsfarliga piggar där fram. Man står ju på huvudet redan innan man hunnit ut på isen.
När jag var yngre åkte jag alltid skidor på vintern. Runt mitt hus. Och varje helg fick jag stava mig fram i riktiga spår. Det var roligt. Jag åkte även slalom vid några tillfällen. Min bästa kompis var en hejare på det. Själv fastnade jag i liften, en okänd man räddade mig. Jag var livrädd, och pappa såg inte ens vad som hände. Sedan den händelsen fastnar jag alltid i liftar, släpas skrikande uppför backen hängandes uppochner.Jag har provat på snowboard. Jag kunde inte gå på en vecka efteråt. Kanske ska jag ge det en ny chans.
Jag tyckte om vintern när jag var barn. Jag och mina kompisar klättrade uppför den höga stegen till vårt garagetak. Sedan hoppade vi ner i fluffiga snöhögar. Minibungyjump, utan säkerhetslina! Jag tyckte om att äta snö, som dom flesta barn. Jag slickade på allt. Min tunga fastnade på den iskalla stegen. Pappa fick klättra upp och rycka loss mig. Det sprutade blod från min sårade tunga.
Jag vet att det vimlar av viktiga budskap i livet, om kärlek, vänskap, trohet och inte allra minst om godhet. Men allt går förlorat i den vardagliga hysterin det innebär att vara en del av vårt samhälle. Är det ens någon som har tid att reflektera
nybak
Mitt hem doftar av nybakat. Doften sprider sig in i var vrå. Det är en underbar doft. Jag vill bara fortsätta äta, trots att min magsäck inte rymmer mer. Jag kräks snart. Det jäser i magen. Känns som att det är en stor deg av jäsningsmedel inom mig. Mig mage putar nåt enormt. Jag hade till och med kunnat lura mamma att jag var gravid nu. Kattkissodören är som bortblåst. Jag tror att katterna har urinvägsinfektion. Överst på min måste-göra lista står nu ett samtal till herr veterinär.
Jag hade behövt en veterinär i min familj. Och en läkare, jösses har snart frikort igen. Efter bara två veckor utan. En tandläkare behöver jag troligtvis allra mest. Annars får jag väl emigrera till Polen eller nåt annat land med rimliga tandläkarkostnader. Tanddläkarvården kunde ju åtminstone ingå i ett högkostnadsskydd!!! Jag försöker övertyga min yngsta lillasyster om att utbilda sig till frisör. Dels för att hon själv vill, men påstar sig ha för låga betyg. Men det viktigaste själet är mitt behov av en privat hårfrisörska. Jag måste sluta klippa mig själv.
Idag har det varit strömavbrott här hemma, i flera timmar. Gud vad beroende man är av den där strömmen egenligen. Kände mig helt handikappad utan. Jag kunde inte duscha, koka gröt eller tända lampan när jag kissade och frysen började droppa. Jag avskyr beroenden, speciellt när jag tänker på alla beroenden jag har, utan att riktigt förstå hur många dom verkligen är.
Jag har en favoritkofta. Den är blå och pappas gamla. Den var först ungefär tio gånger för stor för mig. Jag har sytt om den. Nu sitter den som handsken på handen. Det blir ständigt nya hål i den, igår natt sydde jag ihop den ännu en gång. Den stinker. Jag lider av seperationsångest till den. Därför tvättas plagget väldigt sällan. Jag använder den alltid. Den är täckt av målarfärg och ser ganska förfärlig ut. Men det är riktig kärlek, då spelar sånt som utseende mindre roll. Jag tycker inte ens om blått. Men jag har börjat lära mig, eller kanske snarare vänja mig. Jag tycker att midnattsblått är ganska vackert faktiskt. Jag fick ett blått halsband, och ett par blå örhängen i julklapp. Men absolut inte ljusblått. Det gillar jag inte. Där kommer jag aldrig ge med mig. Det får gärna dra åt det gröna hållet. Turkost är underbart. Grönt, orange, rött och guld är favoriter. Jag utesluter dock inga alternativ.
I natt sov jag jättebra. Jag känner mig utvilad och återhämtad. Att slippa vakna till en alarnmklocka måste vara det mest njutningsfulla som finns. Jag drömmer jättekonstiga drömmar, och jättemånga. Jag minns inte längre vad dom kretsade kring. Men det var underligt. Jag tror att mitt undermedvetna har ett budskap till mig. Antagligen något kryptiskt och svårtytt. Men jag ska försöka förstå.
Jag har aldrig lyssnat på Led Zeppelin. Men Robert Plant, vilken kille! Jag avgudar coverskivan han spelat in tillsammans med Alison Krauss. Den strömmar ur mina högtalare minst två gånger om dagen. Fortfarande!
Jag hade behövt en veterinär i min familj. Och en läkare, jösses har snart frikort igen. Efter bara två veckor utan. En tandläkare behöver jag troligtvis allra mest. Annars får jag väl emigrera till Polen eller nåt annat land med rimliga tandläkarkostnader. Tanddläkarvården kunde ju åtminstone ingå i ett högkostnadsskydd!!! Jag försöker övertyga min yngsta lillasyster om att utbilda sig till frisör. Dels för att hon själv vill, men påstar sig ha för låga betyg. Men det viktigaste själet är mitt behov av en privat hårfrisörska. Jag måste sluta klippa mig själv.
Idag har det varit strömavbrott här hemma, i flera timmar. Gud vad beroende man är av den där strömmen egenligen. Kände mig helt handikappad utan. Jag kunde inte duscha, koka gröt eller tända lampan när jag kissade och frysen började droppa. Jag avskyr beroenden, speciellt när jag tänker på alla beroenden jag har, utan att riktigt förstå hur många dom verkligen är.
Jag har en favoritkofta. Den är blå och pappas gamla. Den var först ungefär tio gånger för stor för mig. Jag har sytt om den. Nu sitter den som handsken på handen. Det blir ständigt nya hål i den, igår natt sydde jag ihop den ännu en gång. Den stinker. Jag lider av seperationsångest till den. Därför tvättas plagget väldigt sällan. Jag använder den alltid. Den är täckt av målarfärg och ser ganska förfärlig ut. Men det är riktig kärlek, då spelar sånt som utseende mindre roll. Jag tycker inte ens om blått. Men jag har börjat lära mig, eller kanske snarare vänja mig. Jag tycker att midnattsblått är ganska vackert faktiskt. Jag fick ett blått halsband, och ett par blå örhängen i julklapp. Men absolut inte ljusblått. Det gillar jag inte. Där kommer jag aldrig ge med mig. Det får gärna dra åt det gröna hållet. Turkost är underbart. Grönt, orange, rött och guld är favoriter. Jag utesluter dock inga alternativ.
I natt sov jag jättebra. Jag känner mig utvilad och återhämtad. Att slippa vakna till en alarnmklocka måste vara det mest njutningsfulla som finns. Jag drömmer jättekonstiga drömmar, och jättemånga. Jag minns inte längre vad dom kretsade kring. Men det var underligt. Jag tror att mitt undermedvetna har ett budskap till mig. Antagligen något kryptiskt och svårtytt. Men jag ska försöka förstå.
Jag har aldrig lyssnat på Led Zeppelin. Men Robert Plant, vilken kille! Jag avgudar coverskivan han spelat in tillsammans med Alison Krauss. Den strömmar ur mina högtalare minst två gånger om dagen. Fortfarande!
simlektioner
Vilken dag. Jag är helt slut. Behöver sömn. Hela dagen har jag suttit framför dataskärmen. Vilken pina. Är djupt tacksam att jag växte upp på det ljuva åttiotalet innan datorer blev ett nödvändigt ont. Idag har alla mina småsyskon varsin laptop, som dom hänger framför dom hela dagarna. Så fort de har lite tid över är det datorerna som gäller. All deras kommunikation sker genom dataskärmarna, små svarta kryptiska ord. Dom behöver aldrig prata med varandra längre.
Hur mycket information kan man egentligen läsa ut av en person genom deras sätt att klä sig, musiken dom lyssnar på, filmerna dom ser och intressena dom väljer?
Påverkas våra personligheter helt av det som fungerar som vår drivkraft. Är det som driver oss framåt också det som skänker oss störst njutning? Eller är det kanske det vi allra mest fruktar som leder oss till handling? Vad beror våra val på. Varför väljer vi bort vissa fenomen, och skänker oss helt åt andra. Jag drivs av mitt öde, men oftare av min desperation. Den leder mig till dom mörkaste, krångligaste och mest privata stigarna. Vägar som öppnar sig i den mörkaste urskog. Är det kanske det som är tjusningen med allt. Och efter regn kommer solsken. Efter mörker kommer ljus. Efter fall kommer uppgång. Nerförsbackar leder till uppförsbackar och sen går det ner igen.
Jag vårdar mina blommor och växter med ödmjukhet i sinnet. Dom får extra näring. Var torsdag duschas dom alla i badkaret. Dom visar varje vår sin tacksamhet genom att låta härligt färgglada blommor knoppa fram ur kvistarna. Varje höst får dom ny jord. Jag tar på dom åtminstone en gång om dagen. Smeker deras gröna lena blad. Jag för samtal med mina krukväxter. Dom är tillsammans med katterna mina trevligaste och mest trogna samtalspartners.
Förvirringen är total i min skalle. Jag vet inte vad som försigår. Jag glömde mina nycklar bland frukten på ica. Jag sprang ifrån telefonkortet jag köpt. Ibland glömmer jag till och med att klä på mig.
Vid ett tillfälle, när jag gick i mellanstadiet skulle jag tro, glömde jag att sätta på mig min baddräkt. Jag hade duschat av mig och traskade helt bekymmerslöst rakt ut i simhallen. Spritt språngande naken. Ja ni ser. Redan då hade förfallet startat. Som tur var kom jag inte speciellt långt innan jag upptäckte mitt förödande misstag.
Jag gillade aldrig simlektionerna och alla märken som skulle tas. Tror inte att jag klarade mer än simborgarmärket, och det efter många om och men. Jag har alltid varit dålig på idrott, trots trovärdiga och ihärdiga försök. Dom har alla lämnat mig utan större resultat. Jag älskar att simma i havet dock. Och jag älskade att dyka från femmans trampolin. Det vågar jag inte idag. Vart tar modet vägen? Övergår det i åldrandets pärs till rädsla? Sker det helt automatiskt, utan minsta hjälp från andra instanser.
När jag var liten och blyg började jag i en ny skola. Jättelångt bort från det välkända. Folk pratade konstigt och var uppnosiga. En kille nöp mig i stjärten. Undrar vad han gör idag. Min lillebror såg upp till mig. Jag var hans största förebild och han satt utanför min dörr och tjöt så fort han inte fick vara med och leka med barbiedockor. Den första skrämmande dagen i den nya skolan följde mamma och lillebror med mig. Jag hade en tofs i håret. Lillebror ville vara precis som mig. Han hade också en tofs i håret. Alla trodde att han var en flicka.
Hur mycket information kan man egentligen läsa ut av en person genom deras sätt att klä sig, musiken dom lyssnar på, filmerna dom ser och intressena dom väljer?
Påverkas våra personligheter helt av det som fungerar som vår drivkraft. Är det som driver oss framåt också det som skänker oss störst njutning? Eller är det kanske det vi allra mest fruktar som leder oss till handling? Vad beror våra val på. Varför väljer vi bort vissa fenomen, och skänker oss helt åt andra. Jag drivs av mitt öde, men oftare av min desperation. Den leder mig till dom mörkaste, krångligaste och mest privata stigarna. Vägar som öppnar sig i den mörkaste urskog. Är det kanske det som är tjusningen med allt. Och efter regn kommer solsken. Efter mörker kommer ljus. Efter fall kommer uppgång. Nerförsbackar leder till uppförsbackar och sen går det ner igen.
Jag vårdar mina blommor och växter med ödmjukhet i sinnet. Dom får extra näring. Var torsdag duschas dom alla i badkaret. Dom visar varje vår sin tacksamhet genom att låta härligt färgglada blommor knoppa fram ur kvistarna. Varje höst får dom ny jord. Jag tar på dom åtminstone en gång om dagen. Smeker deras gröna lena blad. Jag för samtal med mina krukväxter. Dom är tillsammans med katterna mina trevligaste och mest trogna samtalspartners.
Förvirringen är total i min skalle. Jag vet inte vad som försigår. Jag glömde mina nycklar bland frukten på ica. Jag sprang ifrån telefonkortet jag köpt. Ibland glömmer jag till och med att klä på mig.
Vid ett tillfälle, när jag gick i mellanstadiet skulle jag tro, glömde jag att sätta på mig min baddräkt. Jag hade duschat av mig och traskade helt bekymmerslöst rakt ut i simhallen. Spritt språngande naken. Ja ni ser. Redan då hade förfallet startat. Som tur var kom jag inte speciellt långt innan jag upptäckte mitt förödande misstag.
Jag gillade aldrig simlektionerna och alla märken som skulle tas. Tror inte att jag klarade mer än simborgarmärket, och det efter många om och men. Jag har alltid varit dålig på idrott, trots trovärdiga och ihärdiga försök. Dom har alla lämnat mig utan större resultat. Jag älskar att simma i havet dock. Och jag älskade att dyka från femmans trampolin. Det vågar jag inte idag. Vart tar modet vägen? Övergår det i åldrandets pärs till rädsla? Sker det helt automatiskt, utan minsta hjälp från andra instanser.
När jag var liten och blyg började jag i en ny skola. Jättelångt bort från det välkända. Folk pratade konstigt och var uppnosiga. En kille nöp mig i stjärten. Undrar vad han gör idag. Min lillebror såg upp till mig. Jag var hans största förebild och han satt utanför min dörr och tjöt så fort han inte fick vara med och leka med barbiedockor. Den första skrämmande dagen i den nya skolan följde mamma och lillebror med mig. Jag hade en tofs i håret. Lillebror ville vara precis som mig. Han hade också en tofs i håret. Alla trodde att han var en flicka.
sportfantast...
Jag ska skriva en jobbansökan på engelska, och jag har ingen aning om hur man gör. Visst har jag arbetat utomlands innan. Men då har jag sökt jobben på plats, och mer eller mindre tjatat mig till dom. Men att skriva en formell, spännande och intressant ansökan är skitsvårt. Vad förväntar dom sig av mig. Eller frågan är kanske snarare vad jag förväntar mig av mig själv.
Jag älskar att skriva. Ibland gör jag det med avsky. När mina konturer är suddiga och jag varken vet ut eller in då skriver jag. Genast känns allt mer strukturerat i kaoset. Jag kapitulerar inför min vilja. Jag måste helt enkelt skriva. Jag gör det hela tiden. Jag måste rensa upp. Om jag haft mer tid hade jag blivit författare. Då hade jag berättat om havet, om dofter, vågor och sand mellan tårna. Nu skriver jag annat. Jag tvivlar på att det kommer läsas av någon annan än mig själv. Jag hetsäter för att hinna skriva. När allt är färdigskrivet ska det bli en stor brasa. Ett hemligt och alldeles privat majbål. Finns majbål i andra länder, eller bara här? Varför gör vi dessa stora brasor.
För en person som provat på nästan alla sporter som finns står jag idag totalt ointresserad inför dom alla. Jag har spelat fotboll, innebandy, handboll, basket, vollyboll. Jag har simmat, ridit, gått på karate och självförsvar. Dans är det enda jag fortfarande gillar. Av ridlektionerna lärde jag mig ingenting eftersom att jag vid första lektionen var millimeter från att bli sparkad i huvudet. Pappa slet undan mig i sista sekund, och sedan dess var jag förbjuden att återvända till ridskolan. Kan även berätta att jag hängt i en hästs mun. Mina föräldrar skulle köpa potatis av en bonde, någonstans ute på landet. När dom vände sig om för att se var jag tagit vägen dinglade jag alltså i hästens käke. Det var raka vägen till farbror doktorn och stelkrampsspruta. Jag minns det inte själv. Slutsatsen är att hästar ogillar mig.
Allra mest har jag avskytt handbollen. Så fort jag hann över till den sida där bollen befann sig var det genast dags att springa till andra sidan igen. Det var ett evigt springande. Och springande är något av det värst jag vet. Vi fick dessutom t-shirts som var i storlek XL, när vi egentligen inte ens fyllde ut S-tröjorna. På karaten var alla tjejer förälskad i en av dom äldre killarna. Der var antagligen därför vi gick på just karate. Efteråt satt man och fikade i cafeterian och spanade på killar. Vi tjuvringde till denna specifika kille, åtskilliga gånger. Det var under samma period som nummerpresentatörer infördes, vilket vi inte hade en susning om. En dag ringde denna killes arga pappa upp min kompis pappa. Och i slutändan var alla väldigt arga. Och vi var väldigt bortgjorda. Det gjorde inte saken bättre att killen ifråga var klasskamrat med min kompis storasyster.
En av mina vänner är väldigt sjuk. Hon har feber och ett inflammerat ben. Hon säger att hon kanske måste amputera benet om inte inflammationen går över. Hon är en sån där söt, oskyldig liten sak som förtjänar allt gott.
Idag har jag varit ute och handlat. Målargrejer och lite rea-fynd. Köpte en dart-tavla för tio kronor. Vet bara inte var jag ska hänga upp den. Jag har även fyllt på min mobil, bakat havreflarn delux, köpt sytråd och sytt om en klänning. Jag drömmer mig till värmen genom att bära sommarkläder. Jag avskyr egentligen att gå i affärer och gör det aldrig frivilligt. Men idag gick det gansk smärtfritt. Kan bero på att det är innan löning, och alla är luspanka. Jag köper alltid kläder, skor och dyligt utan att prova. Vilket medfört att 90 procent av allt jag handlar går direkt till insamlingen.
Jag slänger annars väldigt få saker. Jag älskar att göra om allt gammalt, så att det åter blir brukbart. För det mesta samlas allting dock i min väldiga höga hög av framtida projekt.
Sånt jag däremot slänger är kläder som blivit för små. Byxor jag inte längre kan åla mig in i. Miniplagg är bara ångestframkallande och bättrar säkert på anorexia-statestiken.
Förra året stickade jag minst 30 halsdukar. Dom var menade som julklappar till nära och kära. Tyvärr är dom fast nånstans ute på dom stora haven i ett väldigt paket som skickats från andra sidan jordklotet. Snyft!
Jag har svårt att koncentrera mig. På sistone har allt jag gjort varit ofokuserat och hastigt. Jag måste skaffa en koncentrationsförmåga. Jag bråkar med mig själv om att få ta plats i mig. Det finns på tok för många jag just nu. Jag måste förenas och samarbeta. Enligt mitt horoskop är det här året då jag ska börja bruka allvar.
Jag älskar att skriva. Ibland gör jag det med avsky. När mina konturer är suddiga och jag varken vet ut eller in då skriver jag. Genast känns allt mer strukturerat i kaoset. Jag kapitulerar inför min vilja. Jag måste helt enkelt skriva. Jag gör det hela tiden. Jag måste rensa upp. Om jag haft mer tid hade jag blivit författare. Då hade jag berättat om havet, om dofter, vågor och sand mellan tårna. Nu skriver jag annat. Jag tvivlar på att det kommer läsas av någon annan än mig själv. Jag hetsäter för att hinna skriva. När allt är färdigskrivet ska det bli en stor brasa. Ett hemligt och alldeles privat majbål. Finns majbål i andra länder, eller bara här? Varför gör vi dessa stora brasor.
För en person som provat på nästan alla sporter som finns står jag idag totalt ointresserad inför dom alla. Jag har spelat fotboll, innebandy, handboll, basket, vollyboll. Jag har simmat, ridit, gått på karate och självförsvar. Dans är det enda jag fortfarande gillar. Av ridlektionerna lärde jag mig ingenting eftersom att jag vid första lektionen var millimeter från att bli sparkad i huvudet. Pappa slet undan mig i sista sekund, och sedan dess var jag förbjuden att återvända till ridskolan. Kan även berätta att jag hängt i en hästs mun. Mina föräldrar skulle köpa potatis av en bonde, någonstans ute på landet. När dom vände sig om för att se var jag tagit vägen dinglade jag alltså i hästens käke. Det var raka vägen till farbror doktorn och stelkrampsspruta. Jag minns det inte själv. Slutsatsen är att hästar ogillar mig.
Allra mest har jag avskytt handbollen. Så fort jag hann över till den sida där bollen befann sig var det genast dags att springa till andra sidan igen. Det var ett evigt springande. Och springande är något av det värst jag vet. Vi fick dessutom t-shirts som var i storlek XL, när vi egentligen inte ens fyllde ut S-tröjorna. På karaten var alla tjejer förälskad i en av dom äldre killarna. Der var antagligen därför vi gick på just karate. Efteråt satt man och fikade i cafeterian och spanade på killar. Vi tjuvringde till denna specifika kille, åtskilliga gånger. Det var under samma period som nummerpresentatörer infördes, vilket vi inte hade en susning om. En dag ringde denna killes arga pappa upp min kompis pappa. Och i slutändan var alla väldigt arga. Och vi var väldigt bortgjorda. Det gjorde inte saken bättre att killen ifråga var klasskamrat med min kompis storasyster.
En av mina vänner är väldigt sjuk. Hon har feber och ett inflammerat ben. Hon säger att hon kanske måste amputera benet om inte inflammationen går över. Hon är en sån där söt, oskyldig liten sak som förtjänar allt gott.
Idag har jag varit ute och handlat. Målargrejer och lite rea-fynd. Köpte en dart-tavla för tio kronor. Vet bara inte var jag ska hänga upp den. Jag har även fyllt på min mobil, bakat havreflarn delux, köpt sytråd och sytt om en klänning. Jag drömmer mig till värmen genom att bära sommarkläder. Jag avskyr egentligen att gå i affärer och gör det aldrig frivilligt. Men idag gick det gansk smärtfritt. Kan bero på att det är innan löning, och alla är luspanka. Jag köper alltid kläder, skor och dyligt utan att prova. Vilket medfört att 90 procent av allt jag handlar går direkt till insamlingen.
Jag slänger annars väldigt få saker. Jag älskar att göra om allt gammalt, så att det åter blir brukbart. För det mesta samlas allting dock i min väldiga höga hög av framtida projekt.
Sånt jag däremot slänger är kläder som blivit för små. Byxor jag inte längre kan åla mig in i. Miniplagg är bara ångestframkallande och bättrar säkert på anorexia-statestiken.
Förra året stickade jag minst 30 halsdukar. Dom var menade som julklappar till nära och kära. Tyvärr är dom fast nånstans ute på dom stora haven i ett väldigt paket som skickats från andra sidan jordklotet. Snyft!
Jag har svårt att koncentrera mig. På sistone har allt jag gjort varit ofokuserat och hastigt. Jag måste skaffa en koncentrationsförmåga. Jag bråkar med mig själv om att få ta plats i mig. Det finns på tok för många jag just nu. Jag måste förenas och samarbeta. Enligt mitt horoskop är det här året då jag ska börja bruka allvar.
bilar
En vän som bor på Malta skickade precis en jobbannons till mig. Det verkar helt underbart. Jag tror att jag åker. Jag vill! Jag gillar medelhavet. Gör jag inte? Jag måste först söka jobbet såklart. Men hur svårt kan det vara. Jag känner dragningen till solen. Den är stark!
Jag har svårigheter att umgås med folk som saknar distans till sig själva. Speciellt om dom inte har någon distans till mig, eller det dom sysslar med. Distans till livet är nödvändigt för en hanterbar vardag. Dom som tar sig själv eller mig på för stort allvar kväver mig.
Jag älskar att köra bil. Jättesnabbt och spela rock ´n´roll på högsta volym. Det känns som att jag flyger. Friheten är total. Att vara på väg ingenstans är det bästa målet. Trots snö, is och halka kör jag på tok för snabbt. Jag förlitar mig helt på min skyddsängel. Jag förhåller mig till henne så som ett litet nyfött barn förhåller sig till sin mamma. Mitt förnuft finns inom mig, men realismen tar död på allt som borde gnistra kristallklart. Var har alla med stjärnögon tagit vägen? Jag brukade känna sådana typer, som lyste som eldflammor. Nu är det bara mörkt. Varför?
Jag är barnsligt förtjust i att köra snabbt. En hastigt mötande bil får mitt hjärta att koka utan liknelse. Gasen i botten är oundvikligt. Spänningen i halsgropen under omkörningar av långtradare är outsagd och hemlig. Den är bara min. Det är ingen som känner till mina bilturer. Jag har inte ens en egen bil. Formellt sätt är jag en dålig bilförare. Men dom känner inte till mitt hemliga liv.
En gång krockade jag med en älg. Den var jätteenorm. Och mitt chocktillstånd varade i dagar. Jag avskyr jägare. Trots mitt ogillande var jag tvungen att ringa dom. Älgen var skadad. Jag har hans liv på mitt samvete.
Annars har jag aldrig varit med om någon bilolycka. Eller jo förresten, under en semester i barndomen. Vi var hela familjen någonstans i östsverige. Under ett stopp vid rödljus körde en ung kille rakt in i oss. Det blev en buckla, inte mer än så. Vi stannade och snackade med killen. Pappa skulle följa med honom och skriva på försäkringspapper. Han stack. Rivstartade rakt framför våra ögon. Det var tur. Vem vet vad han hade kunnat göra med pappa. Smart som jag är hade jag antecknat hans registreringsnummer på handen. Vi besökte ett poliskontor någonstans i östsverige.
Sen har jag i och för sig kört in i andra bilar och träd. Både med mammas och pappas bil. Det var precis när jag fått körkort. Vid ena tillfället var jag chaufför åt alla mina tjejkompisar. Vi skulle köra hem, och jag backade in i en annan bil. Alla var skitberusade och skrattade högljutt. Det vimmlade av vittnen. Alla var fulla som tur var. Jag stack därifrån. Dagen efter mådde jag fruktansvärt. Idag vet jag bättre.
Vid en annan tidpunkt körde jag och en kompis och alla mina småsyskon förbi ett stort pingstläger ute vid vägen. Vi beslöt oss för att närmare undersöka det. Vi smög in i tält och lyssnade på besvärjelser. Var relativt tafatt, men läskigt. När vi skulle köra därifrån tvingades jag stanna i en uppförsbacke och släppa förbi passerande bilar. Bilen bakom mig la sig jättenära och när jag släppte backen för att gasa mig därifrån rullade jag självfallet in i bilen bakom. Idiot! Vem ställer sig så tätt inpå en bil i uppförsbacke. Jag fick använda mina skisskunskaper, och rita upp hela händelseförloppet. Fylla i papper efter papper. Dryga jäklar dom där pingstvännerna.
Men annars har jag inte råkat ut för några bilolyckor. Inga allvarliga. Tack min skyddsängel!
Jag har svårigheter att umgås med folk som saknar distans till sig själva. Speciellt om dom inte har någon distans till mig, eller det dom sysslar med. Distans till livet är nödvändigt för en hanterbar vardag. Dom som tar sig själv eller mig på för stort allvar kväver mig.
Jag älskar att köra bil. Jättesnabbt och spela rock ´n´roll på högsta volym. Det känns som att jag flyger. Friheten är total. Att vara på väg ingenstans är det bästa målet. Trots snö, is och halka kör jag på tok för snabbt. Jag förlitar mig helt på min skyddsängel. Jag förhåller mig till henne så som ett litet nyfött barn förhåller sig till sin mamma. Mitt förnuft finns inom mig, men realismen tar död på allt som borde gnistra kristallklart. Var har alla med stjärnögon tagit vägen? Jag brukade känna sådana typer, som lyste som eldflammor. Nu är det bara mörkt. Varför?
Jag är barnsligt förtjust i att köra snabbt. En hastigt mötande bil får mitt hjärta att koka utan liknelse. Gasen i botten är oundvikligt. Spänningen i halsgropen under omkörningar av långtradare är outsagd och hemlig. Den är bara min. Det är ingen som känner till mina bilturer. Jag har inte ens en egen bil. Formellt sätt är jag en dålig bilförare. Men dom känner inte till mitt hemliga liv.
En gång krockade jag med en älg. Den var jätteenorm. Och mitt chocktillstånd varade i dagar. Jag avskyr jägare. Trots mitt ogillande var jag tvungen att ringa dom. Älgen var skadad. Jag har hans liv på mitt samvete.
Annars har jag aldrig varit med om någon bilolycka. Eller jo förresten, under en semester i barndomen. Vi var hela familjen någonstans i östsverige. Under ett stopp vid rödljus körde en ung kille rakt in i oss. Det blev en buckla, inte mer än så. Vi stannade och snackade med killen. Pappa skulle följa med honom och skriva på försäkringspapper. Han stack. Rivstartade rakt framför våra ögon. Det var tur. Vem vet vad han hade kunnat göra med pappa. Smart som jag är hade jag antecknat hans registreringsnummer på handen. Vi besökte ett poliskontor någonstans i östsverige.
Sen har jag i och för sig kört in i andra bilar och träd. Både med mammas och pappas bil. Det var precis när jag fått körkort. Vid ena tillfället var jag chaufför åt alla mina tjejkompisar. Vi skulle köra hem, och jag backade in i en annan bil. Alla var skitberusade och skrattade högljutt. Det vimmlade av vittnen. Alla var fulla som tur var. Jag stack därifrån. Dagen efter mådde jag fruktansvärt. Idag vet jag bättre.
Vid en annan tidpunkt körde jag och en kompis och alla mina småsyskon förbi ett stort pingstläger ute vid vägen. Vi beslöt oss för att närmare undersöka det. Vi smög in i tält och lyssnade på besvärjelser. Var relativt tafatt, men läskigt. När vi skulle köra därifrån tvingades jag stanna i en uppförsbacke och släppa förbi passerande bilar. Bilen bakom mig la sig jättenära och när jag släppte backen för att gasa mig därifrån rullade jag självfallet in i bilen bakom. Idiot! Vem ställer sig så tätt inpå en bil i uppförsbacke. Jag fick använda mina skisskunskaper, och rita upp hela händelseförloppet. Fylla i papper efter papper. Dryga jäklar dom där pingstvännerna.
Men annars har jag inte råkat ut för några bilolyckor. Inga allvarliga. Tack min skyddsängel!
långtradare
Min storebror ringde mig tidigare idag. Jag berättade för honom att jag äntligen har kommit fram till en plan hur jag ska få mitt liv att fungera. Ordna någon slags struktur. Han berättade det tydligen för mamma, för hon ringde genast upp mig och undrade över planen. Min storebror hade sagt att den var hemlig. Det är den. Storebror var under vårt samtal hemma hos mamma och lillebror. Tydligen stänger lillebror in sig på sitt rum när han hör att det är jag. Undra vad jag gjort för att förtjäna det. Min storebror tycker att det är himelskt lustigt. Jag vill ju bara ha en bra relation till min lillebror. Därför försöker jag föra vuxenkonversationer med honom. Han svarar mig aldrig. Då förvandlas jag till en tjatkärring. Jag avskyr svarslösa samtal.
Mitt hår har haft många olika nyanser. Lila, rött, orange, svart, blont, koppar och brunt. Jag har permenentat det ett antal gånger. Det har varit kortklippt och väldigt långt. När jag var lite hade jag snaggat hår. Jag såg fruktansvärd ut. Mamma tyckte att det var bekvämt. Jag älskar hår. Jag älskar experiment. Allra mest älskar jag att det alltid växer ut igen.
Jag funderar ganska ofta på händelser och företeelser. Det mest spännande, roligaste och annorlunda museét jag besökt är till exempel erotikmuseét i Barcelona. Så många nakna könsdelar har jag aldrig tidigare skådat.
Och ta ryska posten. Är det en lek som härstammar från Ryssland? Har barn i alla tider lekt den, eller är det en relativt ny uppfinning? Handtag, famntag, klapp eller kyss...eller den där långtradaren. Varför långtradare. Det för inte över huvud taget mina tankar till saliv utbyte och slemmiga kyssar, snarare associerar jag långtradare med sunkiga korvkioskshak och lortiga avgassystem. Jag minns hur jag satt där instängd i en mörk garderob och hoppades att det skulle vara han som kom in och gav mig den där förbannade kyssen. Det var aldrig han. Dom där första fumliga försöken att närma sig det motsatta könet har snarare lett till mardrömmar än mersmak.
Jag och min bästis var under vår barndom alttid kära i samma pojkar.Vi frågade chans på dom minst tio gånger om dagen. Dom tackade alltid nej. Det ångrar dom säkert idag dom små krypen. Vår favoritkille var riktigt ointresserad av oss, och min bästis spöade honom på skolgården. Jag är fortfarande stolt över henne. Det var girlpower på hög nivå. Sedan fanns två riktiga godingar i parallellklassen. Vi döpte om dom till Piff och Puff. Och pratade helt obehindrat om hur snygga dom var. Ganska snabbt visade det sig att ALLA synat våra smeknamn, Piff och Puff inräknade. Inte heller dom ville ha oss. Men vilka är dom idag?
Varför har vi den underliga midsommarstången? Varifrån härstammar små grodorna? Är det bara vi som dansar runt stången. Fallossymbol som den är.
Och julgran. Varför i hela fridens namn sågar vi ner stora träd varje jul, och klär dom med lustiga dekorationer. Det är något som står över min förståelse. Men jag älskar julgranar. Speciellt doften av barr och allt härligt glitter. Men jag kommer antagligen aldrig förstå deras syfte. Det är absurt.
När jag var i tonåren var det på modet att sluta äta godis ett helt år. Jag gjorde det aldrig, men min bästa kompis var döduktig och stod emot sötsuget i ett år. Hon fann någon slags njutning i att se andra proppa i sig godis. Jag trodde att det var något som skulle gå över. Men tydligen finns sluta-äta-godis fenomenet fortfarande. Min lillasyster har precis börjat.
Från att ha varit en tjej som alltid burit byxor har jag stegvis övergått till klänningar och kjolar. Nu bär jag nästan aldrig byxor. Jag har blivit bekväm av mig. Och jag älskar mönster. Randigt, prickigt, rutigt, blommigt. En kompis sambo tycker att jag ser ut som hans farmor. Min yngsta lillebror tycker att jag ser ut som hans mormor. Kanske ligger det något i det.
Jag vet att mina småsyskon ser upp till mig. Jag är en förebild och borde handla därefter. Men mitt beteende ser dom som jämnåriga. Åh vad jag längtar till den dag då dom alla är fullvuxna och likvärdiga. När jag pratar svarar dom inte. Dom är hemlighetsfulla som få.
Min mamma är den vackraste som finns. Hon ser det inte själv. Hon förnekar sin skönhet. Kommer alla mammor till en period då dom ifrågasätter sig själv och uppfostrandet av sina barn. Hon skuldbelägger sig själv. Hon förstår inte att hon är undebar, och vore jag bara det minsta lik henne är jag stormande glad. Att kärlek tar slut är ingens fel. Om den aldrig ens funnits är uppvaknandet bättre sent än aldrig en lättnad.
Mitt hår har haft många olika nyanser. Lila, rött, orange, svart, blont, koppar och brunt. Jag har permenentat det ett antal gånger. Det har varit kortklippt och väldigt långt. När jag var lite hade jag snaggat hår. Jag såg fruktansvärd ut. Mamma tyckte att det var bekvämt. Jag älskar hår. Jag älskar experiment. Allra mest älskar jag att det alltid växer ut igen.
Jag funderar ganska ofta på händelser och företeelser. Det mest spännande, roligaste och annorlunda museét jag besökt är till exempel erotikmuseét i Barcelona. Så många nakna könsdelar har jag aldrig tidigare skådat.
Och ta ryska posten. Är det en lek som härstammar från Ryssland? Har barn i alla tider lekt den, eller är det en relativt ny uppfinning? Handtag, famntag, klapp eller kyss...eller den där långtradaren. Varför långtradare. Det för inte över huvud taget mina tankar till saliv utbyte och slemmiga kyssar, snarare associerar jag långtradare med sunkiga korvkioskshak och lortiga avgassystem. Jag minns hur jag satt där instängd i en mörk garderob och hoppades att det skulle vara han som kom in och gav mig den där förbannade kyssen. Det var aldrig han. Dom där första fumliga försöken att närma sig det motsatta könet har snarare lett till mardrömmar än mersmak.
Jag och min bästis var under vår barndom alttid kära i samma pojkar.Vi frågade chans på dom minst tio gånger om dagen. Dom tackade alltid nej. Det ångrar dom säkert idag dom små krypen. Vår favoritkille var riktigt ointresserad av oss, och min bästis spöade honom på skolgården. Jag är fortfarande stolt över henne. Det var girlpower på hög nivå. Sedan fanns två riktiga godingar i parallellklassen. Vi döpte om dom till Piff och Puff. Och pratade helt obehindrat om hur snygga dom var. Ganska snabbt visade det sig att ALLA synat våra smeknamn, Piff och Puff inräknade. Inte heller dom ville ha oss. Men vilka är dom idag?
Varför har vi den underliga midsommarstången? Varifrån härstammar små grodorna? Är det bara vi som dansar runt stången. Fallossymbol som den är.
Och julgran. Varför i hela fridens namn sågar vi ner stora träd varje jul, och klär dom med lustiga dekorationer. Det är något som står över min förståelse. Men jag älskar julgranar. Speciellt doften av barr och allt härligt glitter. Men jag kommer antagligen aldrig förstå deras syfte. Det är absurt.
När jag var i tonåren var det på modet att sluta äta godis ett helt år. Jag gjorde det aldrig, men min bästa kompis var döduktig och stod emot sötsuget i ett år. Hon fann någon slags njutning i att se andra proppa i sig godis. Jag trodde att det var något som skulle gå över. Men tydligen finns sluta-äta-godis fenomenet fortfarande. Min lillasyster har precis börjat.
Från att ha varit en tjej som alltid burit byxor har jag stegvis övergått till klänningar och kjolar. Nu bär jag nästan aldrig byxor. Jag har blivit bekväm av mig. Och jag älskar mönster. Randigt, prickigt, rutigt, blommigt. En kompis sambo tycker att jag ser ut som hans farmor. Min yngsta lillebror tycker att jag ser ut som hans mormor. Kanske ligger det något i det.
Jag vet att mina småsyskon ser upp till mig. Jag är en förebild och borde handla därefter. Men mitt beteende ser dom som jämnåriga. Åh vad jag längtar till den dag då dom alla är fullvuxna och likvärdiga. När jag pratar svarar dom inte. Dom är hemlighetsfulla som få.
Min mamma är den vackraste som finns. Hon ser det inte själv. Hon förnekar sin skönhet. Kommer alla mammor till en period då dom ifrågasätter sig själv och uppfostrandet av sina barn. Hon skuldbelägger sig själv. Hon förstår inte att hon är undebar, och vore jag bara det minsta lik henne är jag stormande glad. Att kärlek tar slut är ingens fel. Om den aldrig ens funnits är uppvaknandet bättre sent än aldrig en lättnad.
städa...
Jag önskar att jag hade en alldeles egen näckrosdamm. Den ska innehålla fiskar och ankor. Jag ska mata dom, och skänka omvådnad. Mina katter kommer vakta dom från all ohyra. Den ska vara stor och rengöra sig själv. Gröna slingerväxter och alger ska föröka sig. Och näckrosor såklart. En gång i månaden kommer näcken och spelar fiol. Sedan försvinner han snabbt och tyst igen. Dyker inte upp förrän månaden efter. Den ska vara formad som en snäcka. Och dofta som havet. Ett endaste dopp räcker för att ge kraft och skönhet åt hela dagen.
I går var min lillebror här och demonstrerade luftrensaren han säljer. Den ser precis ut som en dammsugare. Men är helt magisk. Jösses vad mycket skit den sög upp. Och när sängmadrassen dammsögs kräktes jag nästan. Han använde svarta filter för att visa alla hudavlagringar, svett och andra vätskor som sögs upp från madrassen. Och det var vidrigt. Jag fick använda min vanliga dammsugare, han dömmsög efter mig och visade på hur mycket skit som fanns kvar efter min dammsugning. Det var hur svinigt som helst. Lyckligtvis tillhör jag en av dom som tror på att lite skit (i mitt fall ganska mycket) i hörnen bara är hälsosamt och nödvändigt. Vem mår bra av att komma hem till någon som har det skinande rent. Nåt mer ångestfyllt finns inte för många av oss (inte för mig dock). Då måste man genast hem och städa. Jag tycker att det där med hetsstädning bara för att man får besök är enormt löjligt. Alla har skit i hörnen. Fine!Lev med det. Och sopborsten är fortfarande den bästa uppfinningen som finns inom städmaterial. Dammsugare är överreklamerade, när man kan sopa upp skiten på en tiondels sekund, för bara halva ansträngningen som en dammsugning kräver. Och leder inte för mycket renhet bara till utvecklande av allergier? Jag tror på immunitet. Utsätt er för mer skit!
Jag har spelat monopol. Och för först gången i världshistorien spöade jag skiten ur alla. Det var underbart. Jag älskar sällskapsspel. Inte när jag förlorar. Vem vill bli miljonär, galenpanna, scotland yard, yatzy och tp tillhör favoriterna, efter monopol såklart. Jag flyttar pjäserna i graciösa och långsamma drag. Jag vill verka säker i det jag genomför. Min säkerhet är ett triumfkort som skrämmer skiten ur dom andra. Under ytan är jag bara ett darrande asplöv. Riktigt dåliga förlorare är en nedslående syn. Det är trots allt inte på riktigt. Vad är egentligen på riktigt?
Jag vandrar omkring i mitt hem på nätterna. Sömnlösheten har åter drabbat mig. Jag förbannar den. Min sömn bedrar mig gång på gång. Jag värdesätter den så högt. Allt jag önskar är att den vore mig trogen. Jag undrar om sömnlöshet kan driva mig till vansinne. Går det att bli tokig i brist på sömn, i längtan efter sömn och återuppbyggnad. Jag förbarmar min maktlöshet.
Mina sömntabletter sinar. Två är antalet som finns kvar. Jag måste vara sparsam. Jag måste stå emot. Njutning förvandlar oss till undersåtar. Jag står över min egen lättsinnighet. Det är jag som bestämmer. Precis som i schackspelet är det mina drag som för spelet i rätt riktning. Det är för tidigt att ringa om fler. Hon kommer undra, ställa frågor, tvinga mig till tal. Jag är stum, det finns ingen förklaring. Jag vill bara sova.
Livet kan liknas vid en soptipp. Vi fyller det med massa skit. Proppar det fullt med prylar, den ena sopsäcken efter den andra. Vi fuskar med sorteringen. Tror att vi kan dölja allt i den svarta sopsäcken. Knyter den samman och slänger bort. Som på ett löpande band passerar den ena säcken efter den andra. Dom rymmer inte tillräckligt. Vi skaffar större säckar. Olika säckar till olika ändamål. Sorteringen gör hanteringen mer komplicerad. Jag vet inte var jag ska placera dom olika komponenterna. Kan det bero på tidsbrist. Eller sömlöshet. Jag ska foga samman alla knubbiga beståndsdelar till ett enda sopberg, och behålla det i mitt vardagsrum.
I går var min lillebror här och demonstrerade luftrensaren han säljer. Den ser precis ut som en dammsugare. Men är helt magisk. Jösses vad mycket skit den sög upp. Och när sängmadrassen dammsögs kräktes jag nästan. Han använde svarta filter för att visa alla hudavlagringar, svett och andra vätskor som sögs upp från madrassen. Och det var vidrigt. Jag fick använda min vanliga dammsugare, han dömmsög efter mig och visade på hur mycket skit som fanns kvar efter min dammsugning. Det var hur svinigt som helst. Lyckligtvis tillhör jag en av dom som tror på att lite skit (i mitt fall ganska mycket) i hörnen bara är hälsosamt och nödvändigt. Vem mår bra av att komma hem till någon som har det skinande rent. Nåt mer ångestfyllt finns inte för många av oss (inte för mig dock). Då måste man genast hem och städa. Jag tycker att det där med hetsstädning bara för att man får besök är enormt löjligt. Alla har skit i hörnen. Fine!Lev med det. Och sopborsten är fortfarande den bästa uppfinningen som finns inom städmaterial. Dammsugare är överreklamerade, när man kan sopa upp skiten på en tiondels sekund, för bara halva ansträngningen som en dammsugning kräver. Och leder inte för mycket renhet bara till utvecklande av allergier? Jag tror på immunitet. Utsätt er för mer skit!
Jag har spelat monopol. Och för först gången i världshistorien spöade jag skiten ur alla. Det var underbart. Jag älskar sällskapsspel. Inte när jag förlorar. Vem vill bli miljonär, galenpanna, scotland yard, yatzy och tp tillhör favoriterna, efter monopol såklart. Jag flyttar pjäserna i graciösa och långsamma drag. Jag vill verka säker i det jag genomför. Min säkerhet är ett triumfkort som skrämmer skiten ur dom andra. Under ytan är jag bara ett darrande asplöv. Riktigt dåliga förlorare är en nedslående syn. Det är trots allt inte på riktigt. Vad är egentligen på riktigt?
Jag vandrar omkring i mitt hem på nätterna. Sömnlösheten har åter drabbat mig. Jag förbannar den. Min sömn bedrar mig gång på gång. Jag värdesätter den så högt. Allt jag önskar är att den vore mig trogen. Jag undrar om sömnlöshet kan driva mig till vansinne. Går det att bli tokig i brist på sömn, i längtan efter sömn och återuppbyggnad. Jag förbarmar min maktlöshet.
Mina sömntabletter sinar. Två är antalet som finns kvar. Jag måste vara sparsam. Jag måste stå emot. Njutning förvandlar oss till undersåtar. Jag står över min egen lättsinnighet. Det är jag som bestämmer. Precis som i schackspelet är det mina drag som för spelet i rätt riktning. Det är för tidigt att ringa om fler. Hon kommer undra, ställa frågor, tvinga mig till tal. Jag är stum, det finns ingen förklaring. Jag vill bara sova.
Livet kan liknas vid en soptipp. Vi fyller det med massa skit. Proppar det fullt med prylar, den ena sopsäcken efter den andra. Vi fuskar med sorteringen. Tror att vi kan dölja allt i den svarta sopsäcken. Knyter den samman och slänger bort. Som på ett löpande band passerar den ena säcken efter den andra. Dom rymmer inte tillräckligt. Vi skaffar större säckar. Olika säckar till olika ändamål. Sorteringen gör hanteringen mer komplicerad. Jag vet inte var jag ska placera dom olika komponenterna. Kan det bero på tidsbrist. Eller sömlöshet. Jag ska foga samman alla knubbiga beståndsdelar till ett enda sopberg, och behålla det i mitt vardagsrum.
the Louvre
Jag målar en cafétavla. Kanske kan jag sälja den till ett café. Jag behöver pengar.
Jag har ögon som ändrar färg. Tydligen är det relativt vanligt. Fast jag vet ingen annan som har det. Dom har varit grå hela dagen. Ibland är dom blå eller gröna. Längst in är dom bruna, eller kanske rentav gula. Jag skulle vilja uppleva någon annans upplevelser av färg. Undrar om blått är vackrare i dina ögon.
Jag har tröttnat på bryggkaffe. Jag gillar pulverkaffe bättre. Mörkrostat. Det var när jag bodde i Spanien som pulverkaffepassionen utvecklades. Där var jag även kär i en dvärg. Fast han var inte en dvärg på riktigt, bara väldigt liten. Han var världens vackraste. En sån där som man bara vill paketera och gömma i sin klädkammare och aldrig någonsin slänga bort.
Min fascination för dvärgar har funnits där så länge jag kan minnas. Det finns så många obesvarade frågor och undringar. Hur fungerar dom. Till exempel undrar jag om dom äter lika mycket som en normallång person. Är alla deras inre organ mindre än mina. Består inte deras kroppar av lika mycket vatten som min. Och låt säga att de söker socialbidrag, har deras storlek då någon påverkan på beloppet dom erhåller. Jag menar bara att deras kostnad för skor och kläder borde vara lägre än en lång persons. De kan köpa allt på barnavdelningen. Eller är det så att dvärgar inte alls bär barnkläder, utan speciella dvärgkläder. Det finns antagligen dvärgbutiker som jag inte har en aning om. Eftersom att jag är för lat för att göra efterforskningar kring detta ämne. Men jag undrar fortfarande. Och om dvärgar skaffar barn, med en normallång person eller med en annan dvärg hur stor är då sannolikheten för att barnet blir dvärg?
Idag har jag lagat ny kattmat. Kokt torsk, potatismos, olja, grönsaker och lite buljong. Mina katter behöver gå på diet. Dom älskar majs. I morgon ska jag undersöka om dom även gillar popcorn. Då kan vi ha filmkvällar ihop.
För ganska länge sedan besökte jag och en av mina bästa vänner Paris. Vi åkte buss dit. Med en massa gamlingar som mer eller mindre hade slagsmål för att få de bästa platserna. Som tur var användes rotationssystem. Vi var jättefattiga. Jag hade lov från mina fotostudier och min vän var arbetslös. Vi trotsade vår ekonomiska situation och reste ändå. Egentligen ville vi till London. Men vännens pappa förbjöd oss. Det var strax efter 11 september-dåden i New York. Därför fick vi inte åka till London. Det kallas terrorism. Vi hade med oss en elektrisk vattenkokare och en jäkla massa nudlar. Vi hade inte ens råd att åka upp till toppen av eiffeltornet. Vi blev avporträtterade av en trevlig fransman, som tvingade till sig vår uppmärksamhet. Vi påminde honom hela tiden om att vi inte hade råd att betala honom. Det hela slutade ändå med att han fick våra sista slantar, och där rök vår biljett till the Louvre.
Jag har ögon som ändrar färg. Tydligen är det relativt vanligt. Fast jag vet ingen annan som har det. Dom har varit grå hela dagen. Ibland är dom blå eller gröna. Längst in är dom bruna, eller kanske rentav gula. Jag skulle vilja uppleva någon annans upplevelser av färg. Undrar om blått är vackrare i dina ögon.
Jag har tröttnat på bryggkaffe. Jag gillar pulverkaffe bättre. Mörkrostat. Det var när jag bodde i Spanien som pulverkaffepassionen utvecklades. Där var jag även kär i en dvärg. Fast han var inte en dvärg på riktigt, bara väldigt liten. Han var världens vackraste. En sån där som man bara vill paketera och gömma i sin klädkammare och aldrig någonsin slänga bort.
Min fascination för dvärgar har funnits där så länge jag kan minnas. Det finns så många obesvarade frågor och undringar. Hur fungerar dom. Till exempel undrar jag om dom äter lika mycket som en normallång person. Är alla deras inre organ mindre än mina. Består inte deras kroppar av lika mycket vatten som min. Och låt säga att de söker socialbidrag, har deras storlek då någon påverkan på beloppet dom erhåller. Jag menar bara att deras kostnad för skor och kläder borde vara lägre än en lång persons. De kan köpa allt på barnavdelningen. Eller är det så att dvärgar inte alls bär barnkläder, utan speciella dvärgkläder. Det finns antagligen dvärgbutiker som jag inte har en aning om. Eftersom att jag är för lat för att göra efterforskningar kring detta ämne. Men jag undrar fortfarande. Och om dvärgar skaffar barn, med en normallång person eller med en annan dvärg hur stor är då sannolikheten för att barnet blir dvärg?
Idag har jag lagat ny kattmat. Kokt torsk, potatismos, olja, grönsaker och lite buljong. Mina katter behöver gå på diet. Dom älskar majs. I morgon ska jag undersöka om dom även gillar popcorn. Då kan vi ha filmkvällar ihop.
För ganska länge sedan besökte jag och en av mina bästa vänner Paris. Vi åkte buss dit. Med en massa gamlingar som mer eller mindre hade slagsmål för att få de bästa platserna. Som tur var användes rotationssystem. Vi var jättefattiga. Jag hade lov från mina fotostudier och min vän var arbetslös. Vi trotsade vår ekonomiska situation och reste ändå. Egentligen ville vi till London. Men vännens pappa förbjöd oss. Det var strax efter 11 september-dåden i New York. Därför fick vi inte åka till London. Det kallas terrorism. Vi hade med oss en elektrisk vattenkokare och en jäkla massa nudlar. Vi hade inte ens råd att åka upp till toppen av eiffeltornet. Vi blev avporträtterade av en trevlig fransman, som tvingade till sig vår uppmärksamhet. Vi påminde honom hela tiden om att vi inte hade råd att betala honom. Det hela slutade ändå med att han fick våra sista slantar, och där rök vår biljett till the Louvre.
flamman
Jag säger saker som sårar folk. Jag gör saker utan att täka mig för. Jag glömmer bort att ni tar åt er. Jag menar inget illa. Det vet ni väl. Snälla, säg att ni vet. Jag bara råkar kläcka ur mig dumheter. Fast för mig är det inte dumheter. Jag menar det just då när jag säger det. Men sen ångrar jag mig. Då är det alltid för sent. Varför måste ni vara så känsliga. Life goes on. Snälla förstå. Och förlåt mig. Betyder det att jag är okänslig eller klarar jag bara inte av att hålla det inom mig. Min lillasyster tycker att jag har världens hetsigaste temerament. Men det går så snabbt. Sen går det över lika snabbt igen. Som en bit toalettpapper som flammar upp i en eldlåga. Efter en halv sekund är det över. Förstå ni nu. När jag håller det inom mig måste jag banka på mig själv. Det gör ont. Jag vet inte om det går att jämföra med det jag utsätter andra för. Men jag kan säga förlåt. Jag säger ofta förlåt. Varför är alla då så långsinta. Jag avskyr att fjäska. Jag gör det bara inte. Nä, jag vägrar.
Leder avhållsamhet till ökad passion och ny glöd. Eller bara till rädsla och klokhet. Kanske till insikt om ett behov som inte längre finns. Det man vänjt sig av med behöver man kanske inte längre. Vissa behov klarar man sig helt enkelt utan. Att avstå leder till styrka. Ofta är min karaktär svag. Jag är en ja-sägare. Men så ibland när jag och hela min kropp samarbetar så kan jag stoppa allt. Kan man arbeta bort alla behov, eller bara vissa. Kan man stänga av sig själv eller är det endast ett förnekande. Kanske lider vi enormt om inte alla behov tillgodoses. Far vår kropp illa, vårt känsloliv, vår stolthet. Är det bra att arbeta bort behov? Gör det oss starkare eller svagare. Inom vilka områden kan den här teorin tillämpas?
Min yngsta lillebror har gått och blivit försäljare. Han säljer nån slags luftrensare för 40 000 kr ungefär. Och tydligen finns det dom som köper. Jag tycker att han ska gå färdigt skolan. Sen kan han göra vad han vill. Men försäljare? Är dom inte lögnaktiga, snikna och dödligt dryga?
Pappa är också försäljare. Det ligger i generna. När vi var små brukade vi varje sommar åka på semester och bo på hotell. Pappa har under åren samlat ihop ett antal frinätter som vi sedan utnyttjat. Underbart roligt. Hotellfrukost är något av det lyxigaste som kan upplevas. För att inte tala om hur roligt det är att leka med ismaskinerna och hoppa i de perfekt bäddade sängarna.
Annars har jag mest sovit på skabbiga hostelbäddar världen över, dom har jag delat med kackerlackor, könshår och stönande kärleksakter. Och jag har nog vid närmre eftertanke faktiskt inte sovit speciellt mycket på just de här ställena. Jag vet inte hur många gånger jag försökt somna i en hög våningssäng, medan paret under mig helt respektlöst och utan några som helst spärrar haft högljutt sex. Bara så där. Så klart alltid med alkoholens effekt i kroppen. Jag har blivit en hejare på att drömma mig bort till skumpiga, vågiga hav. Båtar har dessutom alltid varit mitt favorit transportmedel. Speciellt när det stormar.
En sysselsättningar som jag värdesätter är att basta. Pappa har en stor och fin hemma hos sig. Jag försöker slå rekord i uthållighet. Tror att jag är ganska nära att lyckas. För var gång kan jag sitta några minuter längre. Hjärtat slår några slag snabbare och svetten samlas vid mina tår.
Jag har speciella personer i mitt liv. Jag är speciell för en del. Är vi alla speciella för någon. Finns den som ingen finner speciell. Vad är i så fall orsaken till denna persons brist på specialiteer?
Leder avhållsamhet till ökad passion och ny glöd. Eller bara till rädsla och klokhet. Kanske till insikt om ett behov som inte längre finns. Det man vänjt sig av med behöver man kanske inte längre. Vissa behov klarar man sig helt enkelt utan. Att avstå leder till styrka. Ofta är min karaktär svag. Jag är en ja-sägare. Men så ibland när jag och hela min kropp samarbetar så kan jag stoppa allt. Kan man arbeta bort alla behov, eller bara vissa. Kan man stänga av sig själv eller är det endast ett förnekande. Kanske lider vi enormt om inte alla behov tillgodoses. Far vår kropp illa, vårt känsloliv, vår stolthet. Är det bra att arbeta bort behov? Gör det oss starkare eller svagare. Inom vilka områden kan den här teorin tillämpas?
Min yngsta lillebror har gått och blivit försäljare. Han säljer nån slags luftrensare för 40 000 kr ungefär. Och tydligen finns det dom som köper. Jag tycker att han ska gå färdigt skolan. Sen kan han göra vad han vill. Men försäljare? Är dom inte lögnaktiga, snikna och dödligt dryga?
Pappa är också försäljare. Det ligger i generna. När vi var små brukade vi varje sommar åka på semester och bo på hotell. Pappa har under åren samlat ihop ett antal frinätter som vi sedan utnyttjat. Underbart roligt. Hotellfrukost är något av det lyxigaste som kan upplevas. För att inte tala om hur roligt det är att leka med ismaskinerna och hoppa i de perfekt bäddade sängarna.
Annars har jag mest sovit på skabbiga hostelbäddar världen över, dom har jag delat med kackerlackor, könshår och stönande kärleksakter. Och jag har nog vid närmre eftertanke faktiskt inte sovit speciellt mycket på just de här ställena. Jag vet inte hur många gånger jag försökt somna i en hög våningssäng, medan paret under mig helt respektlöst och utan några som helst spärrar haft högljutt sex. Bara så där. Så klart alltid med alkoholens effekt i kroppen. Jag har blivit en hejare på att drömma mig bort till skumpiga, vågiga hav. Båtar har dessutom alltid varit mitt favorit transportmedel. Speciellt när det stormar.
En sysselsättningar som jag värdesätter är att basta. Pappa har en stor och fin hemma hos sig. Jag försöker slå rekord i uthållighet. Tror att jag är ganska nära att lyckas. För var gång kan jag sitta några minuter längre. Hjärtat slår några slag snabbare och svetten samlas vid mina tår.
Jag har speciella personer i mitt liv. Jag är speciell för en del. Är vi alla speciella för någon. Finns den som ingen finner speciell. Vad är i så fall orsaken till denna persons brist på specialiteer?
jag
Skyttar är frihetsälskande, rastlösa och otåliga varelser som är humoristiska och ärliga i alla lägen, dock en del vita lögner som slinker ut ibland, de behöver en partner som gör förhållandet spännande och ger det glöd annars tröttnar skytten fort.
Skytten kan vara dödligt svartsjuk men visar det sällan. Skyttar är optimister som tar det mesta med en klackspark.
på radion
En gång var vi förälskade i varandra. Jag minns dig fortfarande. Nu spelas dina låtar på radion och jag är bortglömd.
kaffe
Kaffe gör mig till den jag är. Jag svettas i brist på kaffe, får huvudvärk i längtan efter det. Jag dricker för mycket. Kaffet bidrar till min sömnlöshet och späder på min rastlöshet. När min yngsta lillasyster var riktigt liten älskade hon kaffe. Det har gått över. När jag var riktigt liten avskydde jag doften av kaffe, kakorna till kaffet och gästerna till kaffet. Nu är det höjdpunkten på dagen. För ett tag sedan när jag var barnvakt åt en liten bebis i Melbourne brukade vi sitta på ett fik och dricka cappucino. Han älskade att suga på mina fingrar efter att jag doppat dom i kaffeskummet. Kanske gjorde det honom sömnlös. Denna lilla pojke älskade att åka barnvagn och titta på alla djur. Fåglar och hundar förtrollade honom. Han var världens sötaste och fick all uppmärksamhet i världen. Jag sög åt mig av all uppståndelse kring hans uppenbarelse. Folk gav oss förvånade blickar. Ingen kunde ha trott att jag var hans mamma. Men ibland kunde jag inte låta bli att fundera över folks undrande blickar. Vi gick på konstmuseum och åkte mycket hiss tillsammans. Han älskade att leka med tåg.
Min väns bebis är dagens vackraste bebis. Hon avskyr att åka barnvagn och är inte det minsta intresserad av vad som sker runtomkring henne. Hon älskar sin katt. Katten är däremot dödligt svartsjuk och njuter inte alls av bebisens sällskap. Bebis har en knäpp pappa som brukar leka apa. Lilla bebis kommer bli en apkatt. Jag älskar bebis och vill ta med henne hem. Sen börjar hon skrika, vägrar somna och spottar ut all mat. Jag har ångrat mig.
Jag undrar över våra samhälleliga normer. Vad händer om man bryter mot alla dessa oskrivna regler? Om man vägrar lönearbete, skiter i att klippa gräsmattan, klär av sig naken och bjuder på hembakade bullar på stan.
Jag har tidigare berättat om allt jag kunde få mina småsyskon att göra när de var yngre, genom att erbjuda endast en liten tiokrona. Fast på den tiden var det en sedel. Och högt värdesatt hos både mig och mina syskon. När jag var ännu yngre än så brukade min storebror få mig att snusa i en kvart för endast en femma. Femman var då, precis som nu, ett mynt. Jag blev fruktansvärt yr i huvudet och kräktes. Allt blev svart och jag mådde skit. Men tänk allt godis man kunde få för en femma. Jag stod efter min återhämtning i lilla affären och pekade ut 10-öres godis. Vilken tid det måste ha tagit. Jag pekade alltså mer eller mindre ut 50 små godisbitar. Stackars kassörska. Det var till råga på allt lössnus, och mina tänder färgades svarta. Slutsatsen är att det inte var speciellt bra för mina tänder, varken snuset eller godiset. Jag skickar nästa tandläkarräkning till storebror.
Jag har avlägsnat en cysta. Eller inte jag. Det var en läkare som utförde ingreppet. Jag var ohyggligt rädd. Har i hela mitt liv lovat mig själv att aldrig någonsin låta någon skära i mig, om jag inte är sövd eller totalt nerdrogad. Jag fick bedövning som inte verkade och en sköterska som kramade mina händer. Fy fan för alla dessa löften. Aj, vad ont det gjorde. Jag råkade skymta den blodiga skalpellen. Allt var över på en timme. Men jag är fortfarande i chock. Jag avskyr att titta på sjukhusserier. Varför finns det bara sjukhusserier på tv? Och polisserier. Men dom skrämmer mig också. Min lillebror ska utbilda sig till polis. Det verkar livsfarligt. Hoppas han ändrar sig.
I natt kretsade min dröm kring min katt. Den utspelade sig för länge sedan, när hela familjen fortfarande åkte på semester tillsammans. Fast pappas nya fru var med. Vi var på ett stooort hotell i någon stor stad. Jag delade rum med min lillebror och pappas nya fru. Hon tog den största sängen. Alla andra sängar var pyttesmå och tog slut vid knänivå. Jag hade smugglat med mig min katt till hotellet. Sedan visade det sig att alla andra hotellgäster också hade tagit med sina katter. Dom var alla inlåsta i små burar. Jag släppte min katt lös. Hon försvann och jag kunde inte hitta henne. Jag och mina småsystrar gick utanför hotellet för att leta efter henne. Det regnade och vi kom till ett stort nöjesfält. Alla karuseller var stängda på grund av det häftiga skyfallet. Jag grät i regnet. Vi gick tillbaka till hotellet. Jag åkte ner i källaren och kallade på min katt. Hon kom springande. Hon var tillbaka. Nu grät jag av lycka. Jag hade inte tagit med någon kattlåda åt henne. Hon fick kissa i en glassbytta. Den var alldeles för liten och allt kiss kom utanför.
präglad
Jag är präglad. Snart gifter jag mig. Kanske.
andfåddhet
Livet är nästan aldrig som i drömmarna. Eller det är förresten aldrig så. Men det betyder inte att det är sämre för den sakens skull. Det har jag precis lärt mig.
Nu i efterhand vet jag att jag kan älska. Jag har varit förälskad och kär. Jag har sparat på kärleksbrev, låtar och gåvor. Foton och minnen som fortfarande genomsyrar mitt liv. Dom är alla olika epoker ur mitt liv. Var man äger en plats inom mig. Dom viktigaste har jag skissat av i mitt block. Det gjorde ont och pennan värkte i min hand. Jag har tvingats till färdigställanden utan avslut. Först nu erkänner jag det för mig själv. Det är en förlorad era.
Överallt dit jag går möts jag av stress. Jag blir andfådd. Hur orkar dom? Jag hakar hellre på konsumera-mindre-trenden. Dom flåsar inte ens.
Min nyfikenhet är omättlig. Åtminstone när jag är hungrig. Inte ens då vill jag flåsa. Mitt liv är en ständig uppgörelse med mig själv. När alla delar som utgör mig passar samman då är jag hel och förenad. Då vet jag vad jag vill. Stolthet är själens högsta, för att inte tala om vassaste, stängsel.
Häromveckan var jag och tittade på Magic numbers. Vid ingången var jag tvungen att vissa mitt legg. Vilket skämt. Jag är bra mycket äldre än så. Jag får till och med visa legg när jag köper ciggaretter. Jag förstod sekunden senare leggkontrollen. Alla var praktiskt taget minderåriga. Vilken chock. Jag kände mig gammal. Men jag vägrar ge upp min rätt till nöjen på grund av min ålder. När jag var liten tyckte jag att dom som var i min nuvarande ålderskategori var gamla och dömda till ett liv i tevesoffan framför Ingvar Oldsberg varje helg. Min åsikt är nu utbytt.
På spelningen fanns ett gäng berusade killar. Helt klart universitetsstuderande. Dom hoppade vilt omkring och skrek. Störde bandet och alla oss i publiken. Halva musikupplevelsen försvann upp i det grå. Dom slängde sig på mig. Jag blev förbannad och trampade på deras fötter. Dom ignorerade mig. Ignorans måste vara världens främsta vapen för jag kände mig totalt avväpnad.
En av mina tidigaste konsertupplevelser var på den lokal rockklubben. Det var Backyard babies som stod för underhållningen. Och jag var sanslöst förälskad i Dregen. Jag och min kompis stod nästan längst fram. På den tiden hoppade vi också. Det var trångt. Två äckliga gamlingar, i min nuvarande ålder skulle jag tro, tog varsitt fast grepp kring våra kroppar och vi kunde omöjligtvis komma loss i trängseln. Dom var äckliga, bar skinnbyxor och var som sagt gamla.
Dagens fina tanke är att George Bush inte kan vinna nästa val.
Jag är helt förtrollad av kedjebrev och kedjemail. Dom skrämmer mig. Jag vill egentligen inte tro på alla besvärjelser. Men tänk om. Jag måste skicka dom vidare. En av mina bästa vänner skickade ett mail tillbaka till mig "dö subba". Dagen efter när jag vidarebefodrat nästa kedjebrev, gav han mig en sista varning. Den skrämde mig. Jag ska sluta. Alla kedjesms ruinerar mig ändå.
Att skriva är som en drog, ett kall, ett beroende. För den sakens skull betyder det inte att det är bra, intressant eller ens läsvärt. Kanske för en del. För andra inte. Tankegångar som korsas och åsikter som möts. Jag gör det inte för att jag nödvändigtvis vill. Snarare har det blivit till ett måste. Den som fäller avgörandet är ingen. Det är alla.
Världen styrs av åsikter. Era åsikter. Våra åsikter. Därför måste dom betyda något. Alla har vi rätten att gilla och ogilla. Rätt till sanningar och lögner. Den som syns mest, skriker högst och tycker klokast är dagens vinnare. Men kom i håg att det är en bergochdalbana med toppar och dalar. I morgon är det någon annans tur.
I mitt kylskåp finns för tillfället hemmagjord kattmat. Jag avskyr doften av dom köpta kleggiga kattmatsburkarna. Den ger mig klökningar. Pepparrot på tub. Och vitkål. Smör och marmelad. Mitt kylskåp är sorgligt. Intorkad läsk och ruttna tomater på nedersta hyllan. Innan bodde jag tillsammans med en vän. Hon tycker om att städa och diska. Det fungerar som terapi för henne. Jag älskar att laga mat, hon avskyr det. Vi kom väl överens. Dagens middag blir alltså vitkål med pepparrotspasta.
När jag var riktigt liten och gick på lekis var min vardag präglad av enkelhet. Min dåvarande bästa kompis och jag åkte buss till lekis. Tillsammans med Pär och Ulf. Dom var våra stora kärlekar, åtminstone våra första. Vi bytte partners med varandra ungefär varje dag. Jag och min kompis delade allt. Familj och pojkvänner, kläder och åsikter. Det bästa jag visste var att göra grytunderlägg av mosaik. Min största förebild var min lekisfröken, tillika gymnastikinstruktör. Jag har dagboksanteckningar från denna tid som bekräftar enkelheten och lyckan i mitt liv.
Nu är min barndomsvän gravid och gifter sig om ganska exakt ett år.
Nu i efterhand vet jag att jag kan älska. Jag har varit förälskad och kär. Jag har sparat på kärleksbrev, låtar och gåvor. Foton och minnen som fortfarande genomsyrar mitt liv. Dom är alla olika epoker ur mitt liv. Var man äger en plats inom mig. Dom viktigaste har jag skissat av i mitt block. Det gjorde ont och pennan värkte i min hand. Jag har tvingats till färdigställanden utan avslut. Först nu erkänner jag det för mig själv. Det är en förlorad era.
Överallt dit jag går möts jag av stress. Jag blir andfådd. Hur orkar dom? Jag hakar hellre på konsumera-mindre-trenden. Dom flåsar inte ens.
Min nyfikenhet är omättlig. Åtminstone när jag är hungrig. Inte ens då vill jag flåsa. Mitt liv är en ständig uppgörelse med mig själv. När alla delar som utgör mig passar samman då är jag hel och förenad. Då vet jag vad jag vill. Stolthet är själens högsta, för att inte tala om vassaste, stängsel.
Häromveckan var jag och tittade på Magic numbers. Vid ingången var jag tvungen att vissa mitt legg. Vilket skämt. Jag är bra mycket äldre än så. Jag får till och med visa legg när jag köper ciggaretter. Jag förstod sekunden senare leggkontrollen. Alla var praktiskt taget minderåriga. Vilken chock. Jag kände mig gammal. Men jag vägrar ge upp min rätt till nöjen på grund av min ålder. När jag var liten tyckte jag att dom som var i min nuvarande ålderskategori var gamla och dömda till ett liv i tevesoffan framför Ingvar Oldsberg varje helg. Min åsikt är nu utbytt.
På spelningen fanns ett gäng berusade killar. Helt klart universitetsstuderande. Dom hoppade vilt omkring och skrek. Störde bandet och alla oss i publiken. Halva musikupplevelsen försvann upp i det grå. Dom slängde sig på mig. Jag blev förbannad och trampade på deras fötter. Dom ignorerade mig. Ignorans måste vara världens främsta vapen för jag kände mig totalt avväpnad.
En av mina tidigaste konsertupplevelser var på den lokal rockklubben. Det var Backyard babies som stod för underhållningen. Och jag var sanslöst förälskad i Dregen. Jag och min kompis stod nästan längst fram. På den tiden hoppade vi också. Det var trångt. Två äckliga gamlingar, i min nuvarande ålder skulle jag tro, tog varsitt fast grepp kring våra kroppar och vi kunde omöjligtvis komma loss i trängseln. Dom var äckliga, bar skinnbyxor och var som sagt gamla.
Dagens fina tanke är att George Bush inte kan vinna nästa val.
Jag är helt förtrollad av kedjebrev och kedjemail. Dom skrämmer mig. Jag vill egentligen inte tro på alla besvärjelser. Men tänk om. Jag måste skicka dom vidare. En av mina bästa vänner skickade ett mail tillbaka till mig "dö subba". Dagen efter när jag vidarebefodrat nästa kedjebrev, gav han mig en sista varning. Den skrämde mig. Jag ska sluta. Alla kedjesms ruinerar mig ändå.
Att skriva är som en drog, ett kall, ett beroende. För den sakens skull betyder det inte att det är bra, intressant eller ens läsvärt. Kanske för en del. För andra inte. Tankegångar som korsas och åsikter som möts. Jag gör det inte för att jag nödvändigtvis vill. Snarare har det blivit till ett måste. Den som fäller avgörandet är ingen. Det är alla.
Världen styrs av åsikter. Era åsikter. Våra åsikter. Därför måste dom betyda något. Alla har vi rätten att gilla och ogilla. Rätt till sanningar och lögner. Den som syns mest, skriker högst och tycker klokast är dagens vinnare. Men kom i håg att det är en bergochdalbana med toppar och dalar. I morgon är det någon annans tur.
I mitt kylskåp finns för tillfället hemmagjord kattmat. Jag avskyr doften av dom köpta kleggiga kattmatsburkarna. Den ger mig klökningar. Pepparrot på tub. Och vitkål. Smör och marmelad. Mitt kylskåp är sorgligt. Intorkad läsk och ruttna tomater på nedersta hyllan. Innan bodde jag tillsammans med en vän. Hon tycker om att städa och diska. Det fungerar som terapi för henne. Jag älskar att laga mat, hon avskyr det. Vi kom väl överens. Dagens middag blir alltså vitkål med pepparrotspasta.
När jag var riktigt liten och gick på lekis var min vardag präglad av enkelhet. Min dåvarande bästa kompis och jag åkte buss till lekis. Tillsammans med Pär och Ulf. Dom var våra stora kärlekar, åtminstone våra första. Vi bytte partners med varandra ungefär varje dag. Jag och min kompis delade allt. Familj och pojkvänner, kläder och åsikter. Det bästa jag visste var att göra grytunderlägg av mosaik. Min största förebild var min lekisfröken, tillika gymnastikinstruktör. Jag har dagboksanteckningar från denna tid som bekräftar enkelheten och lyckan i mitt liv.
Nu är min barndomsvän gravid och gifter sig om ganska exakt ett år.
"The morning sun touched lightly on the eyes of lucy jordan
In a white suburban bedroom in a white suburban town
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers
Till the world turned to orange and the room went spinning round.
At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing
Little nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.
Her husband, he's off to work and the kids are off to school,
And there are, oh, so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers
Or run naked through the shady street screaming all the way.
At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through paris in a sports car with the warm wind in her hair
So she let the phone keep ringing as she sat there softly singing
Pretty nursery rhymes she'd memorised in her daddy's easy chair.
The evening sun touched gently on the eyes of lucy jordan
On the roof top where she climbed when all the laughter grew too loud
And she bowed and curtsied to the man who reached and offered her his hand,
And he led her down to the long white car that waited past the crowd.
At the age of thirty-seven she knew she'd found forever
As she rode along through paris with the warm wind in her hair ..."
Loneliness
Mina vänner gifter sig och skaffar barn på löpande band. Borde jag skaffa nya vänner? Gifta mig? Eller helt enkelt fortsätta som vanligt, le och bli blöjspecialist?
kvinnor
Det finns inget som vänskapen kvinnor emellan. Den riktiga ärliga och varma vänskapen som bygger på omtanke och ärlighet. När det är på riktigt. När man vill någon väl, man vill att hela världen ska upptäcka denna fina kvinna. Jag vill dela med mig av henne. Jag vill älska henne, stoppa henne i en liten ask för att försäkra mig om att hon alltid kommer finnas där.
Fast det fina med just denna sällsynta sortens vänskap är just att man vet att hon alltid kommer finnas där. No matter what! Man behöver inte vara inställsam, fjäska och låtsas vara någon som man inte är. För hon älskar mig precis som jag är.
Det är inte den sortens vänskap när man håller om varandra för att sedan helt plötsligt få en kniv stucken i ryggen. När man uppmanas till en fortsättning men i själva verket önskas ner på botten. Den där svartsjukan kvinnor emellan, som inte låter någon annan lyckas, om man själv inte lyckas bättre det vill säga.
Jag vill brinna av stolthet och unnar henne all lycka i världen. Det förtjänar min vän. I sådana fall är den kvinnliga vänskapen starkare än något annat. En förståelse och ett band som tål förslitningar. Hon fyller varje tomrum och är underbar, trots sina pms-besvär, dåliga matvanor och bortglömda hygien.
Tyvärr är det ofta löst prat och många falska förhoppningar. När falskheten och viskningarna sätter in är kvinnlig vänskap det hemskaste som kan drabba en. Och allt går så snabbt utför. Jag hinner inte reagera. Livet är ett evigt lärande. Försök att gå vidare. Att våga tro och förlita sig på andra igen. Att kunna välja ensamhet är inte alltid en förmån. Tycker att vi alla borde komma färdigpaketerade med etiketter och innehållsförteckning.
Fast det fina med just denna sällsynta sortens vänskap är just att man vet att hon alltid kommer finnas där. No matter what! Man behöver inte vara inställsam, fjäska och låtsas vara någon som man inte är. För hon älskar mig precis som jag är.
Det är inte den sortens vänskap när man håller om varandra för att sedan helt plötsligt få en kniv stucken i ryggen. När man uppmanas till en fortsättning men i själva verket önskas ner på botten. Den där svartsjukan kvinnor emellan, som inte låter någon annan lyckas, om man själv inte lyckas bättre det vill säga.
Jag vill brinna av stolthet och unnar henne all lycka i världen. Det förtjänar min vän. I sådana fall är den kvinnliga vänskapen starkare än något annat. En förståelse och ett band som tål förslitningar. Hon fyller varje tomrum och är underbar, trots sina pms-besvär, dåliga matvanor och bortglömda hygien.
Tyvärr är det ofta löst prat och många falska förhoppningar. När falskheten och viskningarna sätter in är kvinnlig vänskap det hemskaste som kan drabba en. Och allt går så snabbt utför. Jag hinner inte reagera. Livet är ett evigt lärande. Försök att gå vidare. Att våga tro och förlita sig på andra igen. Att kunna välja ensamhet är inte alltid en förmån. Tycker att vi alla borde komma färdigpaketerade med etiketter och innehållsförteckning.
färg...löshet
Jag har målat en ny tavla. Den är jättefärgglad och inte alls som jag känner mig. Men min lillasyser och hennes vänner tycker om den. Jag har stoppat in den i garderoben. Jag kan för stunden inte ta in så mycket färg. Mitt nästa uppdrag är något som matchar den grå himlen. Det jag gör är inget som någon annan får se. Det är inget som ni skulle vilja sätta upp på er vägg. Därför kommer jag bli en av dom som glöms bort först.
Jag har röda strumpbyxor och gröna strumpbyxor. Fast dom gula är mina favoriter. Jag har min fuskpäls och mina blommiga solglasögon. Folk tittar på mig med en konstig utforskande blick, ofta fylld av tvivel. Mamma märker det. Mina systrar noterar det. Mina vänner skrattar åt det. Jag ser det. Jag skiter i det. Die motherfuckers!
Jag har firat sen julafton med ena hälften av min familj. Min lillasyster som är tonåring, arg och bångstyrig gav mig stringtrosor. Hon har humor. Sedan ägnade vi flera timmar åt att fotografera dom, slängde dom i luften och tvingade lillbror att bära dom på sitt huvud. Vi har humor. Lite senare plockade lillasyster fram mina riktiga julklappar. Nu bär jag blå örhängen, som matchar mina strumpbyxor.
När jag fyllde år fick jag jättemånga tuggummiaskar av min bästa vän. Tuggummi med fyllning. Jag är beroende. Favoritsmakerna är vanilj och persika. Hon vet vad jag gillar.
Igår pratade jag med pappas fru. Blev trött på att höra hur otrevlig och kall jag är. Det har satt sig på samvetet, och tvingat mig till skådespeleri och trevlighet. Hon är importerad från Kina, ett resultat av internetdating. Visst tycker jag att det är fint med kärlek över gränserna. Mina småsyskon får stekt spagetti och coca cola till frukost. Mina blomkrukor som jag ärofyllt gett i uppdrag till pappa att utfodra svämmar över av mossa, stenar och kottar. Det är ju mitt hem! Okej, det var mitt hem. Jag var kvinnan i huset. Jag flyttade till Australien. Jag kom hem. Nu är hela huset inklätt i dukar. Tillochmed radion pryds av en duk. Och då menar jag inte att den står på en. Nej den är täckt av en! Jag har svårt att släppa taget. Det är ett evigt krig. Vem har sagt att det är enkelt att vara kvinna.
När jag var yngre och mina småsyskon små och lättgörliga så kunde jag lura dom att ta på elstaket. Jag anordnade tävlingar där vinnaren var den som åt mest brödskivor...detta enbart för att själv slippa äta den gamla torra brödlimpan. Lysande Sickan! En gång efter att vi varit på Mc Donalds och jag plockat på mig massa salt och pepparförpackningar lovade jag min lillebror en tia om han åt upp allt salt. Han kräktes och pappa blev rasande. Jag tillverkade egen glass som smakade fruktansvärt, men mina småsyskon stoppade i sig i tron på att få betalt. Jag lagade omelett som brändes. Min lillebror kräktes. Mina andra lillebror fick torka upp. Han kräktes också. Jag är skyldig många tior.
Är det viktigaste i vår existens att synas och vara någon i andras ögon? Är det att åskådliggöra våra tankar och åsikter för resten av världen, för den stora kärleken, för familjen och vännerna. Eller är det mest för vår egen skull vi tycker och tänker. Är vi beroende av respons, kritik och beröm. Är det först när vi blir någon i andras ögon, när någon lägger märke till oss som vi verkligen finns?
Är vi intresserade av andra eller låtsas vi bara för att få deras intresse tillbaka. Är det ett givande och tagande.
Kan inte allting bara vara enkelt? Idag önskar jag att mitt liv vore en Pete Doherty text i en M.I.A. video.
"You seem the type to follow the line
Went from cheery vagabondage to cold blooded luxury in four years
No lick spittle or pickthack from sycophant claw back flunky
Oh, i want to lay by your side
Oh, i will lay down and die if I can't lay by your side
Weaker vessel or better half?
That Woman's tears could be the death of me...oh dear
You know when she's had a few she'll be onto you there's no letting up
But, I want to lay by your side
Oh, I will lay down and die if i can't lay by your side
It may hap that these these are they - the golden years
So don't despair don't dismay dry your tears
Everything is for the best in the best of all possible worlds
I had a blast off with the cast of a play on the radio
They were more liberal times
Destined to drone in monotone on your radio
It's a little dream of mine
Oh but comments were less than complimentary
And the deft left hand it followed the right
I think about my happiest times and one of them
was sat in bed watching a documentary on murderers
A bearcat, a memosa and a view of arcady
Oh, I want to lay by your side
Oh, I will lay down and die if I can't lay by your side
Oh, I want to lay by your side
Oh, I'll surely lay down and die
I can't lay by your side
Oh, I want to lay by your side
Oh, I'll surely lay down and die by your side
Oh, I want to lay by your side"
Jag har röda strumpbyxor och gröna strumpbyxor. Fast dom gula är mina favoriter. Jag har min fuskpäls och mina blommiga solglasögon. Folk tittar på mig med en konstig utforskande blick, ofta fylld av tvivel. Mamma märker det. Mina systrar noterar det. Mina vänner skrattar åt det. Jag ser det. Jag skiter i det. Die motherfuckers!
Jag har firat sen julafton med ena hälften av min familj. Min lillasyster som är tonåring, arg och bångstyrig gav mig stringtrosor. Hon har humor. Sedan ägnade vi flera timmar åt att fotografera dom, slängde dom i luften och tvingade lillbror att bära dom på sitt huvud. Vi har humor. Lite senare plockade lillasyster fram mina riktiga julklappar. Nu bär jag blå örhängen, som matchar mina strumpbyxor.
När jag fyllde år fick jag jättemånga tuggummiaskar av min bästa vän. Tuggummi med fyllning. Jag är beroende. Favoritsmakerna är vanilj och persika. Hon vet vad jag gillar.
Igår pratade jag med pappas fru. Blev trött på att höra hur otrevlig och kall jag är. Det har satt sig på samvetet, och tvingat mig till skådespeleri och trevlighet. Hon är importerad från Kina, ett resultat av internetdating. Visst tycker jag att det är fint med kärlek över gränserna. Mina småsyskon får stekt spagetti och coca cola till frukost. Mina blomkrukor som jag ärofyllt gett i uppdrag till pappa att utfodra svämmar över av mossa, stenar och kottar. Det är ju mitt hem! Okej, det var mitt hem. Jag var kvinnan i huset. Jag flyttade till Australien. Jag kom hem. Nu är hela huset inklätt i dukar. Tillochmed radion pryds av en duk. Och då menar jag inte att den står på en. Nej den är täckt av en! Jag har svårt att släppa taget. Det är ett evigt krig. Vem har sagt att det är enkelt att vara kvinna.
När jag var yngre och mina småsyskon små och lättgörliga så kunde jag lura dom att ta på elstaket. Jag anordnade tävlingar där vinnaren var den som åt mest brödskivor...detta enbart för att själv slippa äta den gamla torra brödlimpan. Lysande Sickan! En gång efter att vi varit på Mc Donalds och jag plockat på mig massa salt och pepparförpackningar lovade jag min lillebror en tia om han åt upp allt salt. Han kräktes och pappa blev rasande. Jag tillverkade egen glass som smakade fruktansvärt, men mina småsyskon stoppade i sig i tron på att få betalt. Jag lagade omelett som brändes. Min lillebror kräktes. Mina andra lillebror fick torka upp. Han kräktes också. Jag är skyldig många tior.
Är det viktigaste i vår existens att synas och vara någon i andras ögon? Är det att åskådliggöra våra tankar och åsikter för resten av världen, för den stora kärleken, för familjen och vännerna. Eller är det mest för vår egen skull vi tycker och tänker. Är vi beroende av respons, kritik och beröm. Är det först när vi blir någon i andras ögon, när någon lägger märke till oss som vi verkligen finns?
Är vi intresserade av andra eller låtsas vi bara för att få deras intresse tillbaka. Är det ett givande och tagande.
Kan inte allting bara vara enkelt? Idag önskar jag att mitt liv vore en Pete Doherty text i en M.I.A. video.
"You seem the type to follow the line
Went from cheery vagabondage to cold blooded luxury in four years
No lick spittle or pickthack from sycophant claw back flunky
Oh, i want to lay by your side
Oh, i will lay down and die if I can't lay by your side
Weaker vessel or better half?
That Woman's tears could be the death of me...oh dear
You know when she's had a few she'll be onto you there's no letting up
But, I want to lay by your side
Oh, I will lay down and die if i can't lay by your side
It may hap that these these are they - the golden years
So don't despair don't dismay dry your tears
Everything is for the best in the best of all possible worlds
I had a blast off with the cast of a play on the radio
They were more liberal times
Destined to drone in monotone on your radio
It's a little dream of mine
Oh but comments were less than complimentary
And the deft left hand it followed the right
I think about my happiest times and one of them
was sat in bed watching a documentary on murderers
A bearcat, a memosa and a view of arcady
Oh, I want to lay by your side
Oh, I will lay down and die if I can't lay by your side
Oh, I want to lay by your side
Oh, I'll surely lay down and die
I can't lay by your side
Oh, I want to lay by your side
Oh, I'll surely lay down and die by your side
Oh, I want to lay by your side"
I love jesus
Idag undrar jag om man kan fuska sig genom livet? På radion pratar dom om fusk, dåligt samvete, vad som är tillåtet eller inte. Fusk är faktiskt behövligt i vissa samanhang. Men vad är det som avgör om det är fusk eller inte. Handlar det om regler igen? Att vissa bestämmer vad som är rätt och fel, och vi andra helt enkelt rättar oss efter detta. Eller avgör vi själva vad som är tillåtet eller otillåtet? Idag tycker jag att allt som gör livet lättare att leva är okej. Så länge andra inte blir lidande. Jag tror att gränsen finns inom oss. Så länge vi kan leva med oss själva utan att ångesten tar kål på det som är vi, så är det tillåtet. Ingen annan kan bestämma vad som är rätt och fel när det är mina handlingar som präglar mig och den jag är. Min moral och etik avgörs bara av mig.
Jag fuskade otroligt mycket i skolan. Hade anteckningar längs med hela armarna, på suddgummin, små lappar instoppade i pennfodralet. Och min bästa kompis och jag hjälptes åt genom de tuffaste proven. Jag fuskade inte för att jag inte kunde svaren. Nej, mer bara för att det var så jäkla spännande. Jag tror nästan att jag ville bli påkommen. Jag ville få kvarsittning, få skäll, få argumentera för min rätt till fuskandet. Nu är det för sent. Men jag tror ändå att fuskandet hjälpt mig att bli den jag idag är. Och jösses vad jag är värdelös på geografi, historia och naturkunskap. Men jag skyller det på lärarna. Behöver vi inte alltid, jämt och ständigt någon att skuldbelägga för att det går dåligt. Det är så mycket lättare att lägga över orsaken till allt som ter sig mindre bra och lyckat på andra. Min naturkunskapslärare var fransk och uttalade mitt namn med mer brytning än vad som egentligen var nödvändigt. Hon avskydde mig för att jag ett par gånger råkade prata lite för högt under hennes lektioner. Sedan den dagen torterade hon mig genom att ställa alla obesvarliga frågor till mig, som jag såklart inte kunde svaret på. På datalektionerna sov jag mest, förstod ingenting över huvud taget. Min bästa kompis kopierade över alla uppgifter hon färdigställt på en diskett åt mig. Jag skrev dit mitt namn, lämnade in den och fick datakörkort. Jag förstår fortfarande inget av datorer. Det fanns ingen spänning alls med mina datalektioner. Jag passade mest på att läsa igenom hotmailen.
Är fusket mer utbrett hos män än hos kvinnor, hos fattiga än hos rika, hos lågutbildade än hos högutbildade...eller helt enkelt hos uttråkade än hos välstimulerade varelser?
Jag tror på det sistnämnda.
Jag har alltid sökt spänning. Jag har snattat mer än de flesta jag känner. Det började med smågodis, pennor och badkulor. Det var spännande, men inte tillräckligt. Jag övergick till kläder och jesusgrejer. Egentligen är hela jesusgrejen ganska absurd. I staden som jag växte upp finns en kristen affär, där dom säljer religösa skrifter, skivor, skrivmaterial och dyligt. Vi snattade ballonger och pennor med budskapet "I love jesus". Inget har gett mig så dåligt samvete som jesusgrejerna. Även om jag alltid hävdat att jag inte tror på nån jesus eller gud så finns det ändå ett litet tvivel där inne. Om dom nu finns, är jag då för alltid dömd? Jag har snattat jesus budskap. Jag vill tro på godhet, högre makter och en fin himmel där jag får träffa alla mina förebilder, far- och morföräldrar, familj och vänner. En ställe där det bara finns kärlek och godhet, choklad och katter.
I helgen som nyss varit packades hela familjen in i lilla minibussen, för att besöka farfars grav. Han fyllde 100! Jag tog med serpentiner och kamera. Vi hade delade meningar om hur hans 100-års jubileum skulle firas. Dom andra tyckte att det skulle vara mindre festligt och stal min festutrustning. Pappa såg tårögd ut, och jag fick dåligt samvete. Som vanligt när hela hälften av min familj är återförenad så väcker vi dom döda till liv. Tystnad är en dygd. En läxa vi måste lära oss.
Jag har två farmödrar. Jag har inte träffat någon av dom. Dom vilar i samma grav. Tillsammans med min farfar. Det är lite underligt. Men väldigt talande för min familj.
Okej! Tillbaka till fuskandet igen. Jobbansökningar och alla lögner dom innehåller. Är det inte snarare en regel än ett undantag. Förväntar sig inte arbetsgivarna att ansökningarna till 90% består av lögner? Den som lyckas bäst, har klokast fantasi och bäst urskiljningsförmåga vinner. Räknas det som fusk? Och i slutändan är det ju ändå den med dom rätta kontaketrna som får jobbet.
När jag besökte min vän i Göteborg för ett par veckor sedan så åkte jag tåg i tre timmar utan att betala. Jag måste medge att jag var relativt nervös. Och det var inte så att jag inte tänkt betala. Det bara hände. Fick mitt hjärta att slå lite snabbare och gav mig den där härliga obestående känslan av frihet och makt. Jag fick ta emot konstiga skuldgivande blickar från mina medpassagerare och tvingades lämna min plats åtskilliga gånger till dom som faktiskt hade biljett, platsbiljett dessutom! Räknas det som fusk, eller stöld eller rentav som en oskriven regel när man är fattig. Efteråt fick jag höra att jag skulle fått dyra böter om jag blivit påkommen. Och jag som trodde att det värsta som kunnat ske vore att bli avslängd nånstans ute i ingenstans. Tvingas ta itu med mina tanlar och framtida planer, i brist på annat.
Vad fusk än är så är min slutsats att det blir svårare ju äldre man blir. Är inte åldrande också feghet. Modet försvinner och tryggheten hävdar sin rätt till att ta plats, att växa och bli till ett stort träd med enorma röttet som suktar efter mer näring.
Talking about my generation med Patti Smith spelas just nu väldigt högt på min stereo.
ifyllnad
Vad är det vi försöker fylla våra liv med? Är det minnen? Eller strävar vi bara efter att bli ihågkomna. Är det vad alla artister, författare, musiker och konstnärer försöker uppnå. Att bli ihågkomna. Att skapa något som blir beundrat och synat. Att leva genom det man åstadkommer. Är det meningen med det hela? Att producera sådant som går att ta på, som sprids, som finns och bevaras. Ligger människans mening i att föra saker vidare. Texter som blir lästa, musik som spelas, målningar som blir sålda och upphängda.
Gör det då någon skillnad att nå den status och berömmelse som hela världen strävar efter. Är ni lyckligare? Känns era liv meningsfullare? Jag är inte fullt övertygad om detta. Glöms vi inte alla bort till slut. Vissa snabbare än andra. Det är något som står helt klart.
Och alla specialister som vi utser i livets spel. Alla dom som vi väljer att se upp till, som vi tycker vet bättre än oss själv. Vad är det som gör vissa mer utmärkande än andra? Varför märks en del, ett helt rum tystnar så snart dom träder in. Respekt. Medan andra helt osynliggörs och glöms bort. Deras åsikter räknas inte. Kanske har dom inte ens åsikter längre. Eftersom att dom alltid glömts och helt medvetet fått tyna bort.
Ger det mer att fylla sitt liv med resor, möten, skilda kulturer och minnen. Nyfikenhet på omvärld och medmänniskor. Upplevelser och seende. Mod. Eller är det i slutändan bättre att välja utbildning, karriär och pengar. Eller familj och barn kanske. En husvagn, betald semester, banklån och trygghet. Jag vet inte. Det är därför jag undrar. Jag tror inte på en kombination. Inte om man brinner. Jag vill helt förlora mig i kunskapens värld. Leva i en annan verklighet. Litteraturens. Förlora mig i drömmar och påhitt. Inget elände, fattigdom, orättvisor eller laptops.
Men någon måste kanske fortsätta att skaffa barn. Om någon hinner innan alla is hunnit smälta. Det går tydligen med en ryslig fart. Jag minns mina simlektioner som barn. Vi låg i sanden och gjorde arm och benrörelser. Funkade rent teoretiskt. Men i praktiken var jag nära att drunka. Kanske lyckas någon bättre med sina barn.
Kommer jag någonsin säga:
-jag älskar dig
Och riktigt mena det. Då menar jag till en man. Inte för att det är något fel på att älska kvinnor. Det har jag full förståelse för. Jag vill inte nöja mig med något som jag inte vill ha. Jag söker inte efter sådant längre. Nu vill jag ha på riktigt.
Vad betyder ord när man redan använt dom. Hur ofta kan dom återanvändas? Om man redan glömt dom. Räknas dom då fortfarande. Är inte dom flest ord lögner. Något som försvinner och begravs så fort dom yttrats. Men om dom skriv då? Det som skrivs här, är det något jag måste stå för när det redan är skrivet? Är inte ord endast en ifyllnad. Om jag inte längre minns mina ord, räknas dom ändå? Jag är föränderlig. Inte den jag var innan.
Vad heter min fina blomma?
Vad heter din fina slingerväxt?
Det finns alla dessa olika aspekter av livet. Men ingen manual som berättar vilken väg jag ska ta. Ska jag se livet genom mina nyinköpta blommiga solglasögon. Dom är mörka och jag ser inte så mycket. Det är den egenskap jag högst värdesätter hos mina nya fina solglasögon. Ska jag införskaffa linser. Då är allt klart som korvspad. Eller ska jag fortsättningsvis låta min egen blick styra mitt seende. Det är gansk grummligt, suddigt och jäkligt föränderligt.
Att orka, att tro, att välja sig själv före allt det andra. Att kunna lyssna till sin egen röst utan att tvivla på att det verkligen är den som leder mig rätt och tar mina beslut. Jag vet att jag styrs och påverkas av allt. Av er. Miljö, reklam, tv, media, familj, vänner, politik. Formar det mig till den jag är? Eller förstör det den jag var?
Jag gillar lampor och belysning. Neonskyltar tillhör mina favoriter. Gärna stora och färgglada.
Jag trivs även med mina feberdrömmar.
Gör det då någon skillnad att nå den status och berömmelse som hela världen strävar efter. Är ni lyckligare? Känns era liv meningsfullare? Jag är inte fullt övertygad om detta. Glöms vi inte alla bort till slut. Vissa snabbare än andra. Det är något som står helt klart.
Och alla specialister som vi utser i livets spel. Alla dom som vi väljer att se upp till, som vi tycker vet bättre än oss själv. Vad är det som gör vissa mer utmärkande än andra? Varför märks en del, ett helt rum tystnar så snart dom träder in. Respekt. Medan andra helt osynliggörs och glöms bort. Deras åsikter räknas inte. Kanske har dom inte ens åsikter längre. Eftersom att dom alltid glömts och helt medvetet fått tyna bort.
Ger det mer att fylla sitt liv med resor, möten, skilda kulturer och minnen. Nyfikenhet på omvärld och medmänniskor. Upplevelser och seende. Mod. Eller är det i slutändan bättre att välja utbildning, karriär och pengar. Eller familj och barn kanske. En husvagn, betald semester, banklån och trygghet. Jag vet inte. Det är därför jag undrar. Jag tror inte på en kombination. Inte om man brinner. Jag vill helt förlora mig i kunskapens värld. Leva i en annan verklighet. Litteraturens. Förlora mig i drömmar och påhitt. Inget elände, fattigdom, orättvisor eller laptops.
Men någon måste kanske fortsätta att skaffa barn. Om någon hinner innan alla is hunnit smälta. Det går tydligen med en ryslig fart. Jag minns mina simlektioner som barn. Vi låg i sanden och gjorde arm och benrörelser. Funkade rent teoretiskt. Men i praktiken var jag nära att drunka. Kanske lyckas någon bättre med sina barn.
Kommer jag någonsin säga:
-jag älskar dig
Och riktigt mena det. Då menar jag till en man. Inte för att det är något fel på att älska kvinnor. Det har jag full förståelse för. Jag vill inte nöja mig med något som jag inte vill ha. Jag söker inte efter sådant längre. Nu vill jag ha på riktigt.
Vad betyder ord när man redan använt dom. Hur ofta kan dom återanvändas? Om man redan glömt dom. Räknas dom då fortfarande. Är inte dom flest ord lögner. Något som försvinner och begravs så fort dom yttrats. Men om dom skriv då? Det som skrivs här, är det något jag måste stå för när det redan är skrivet? Är inte ord endast en ifyllnad. Om jag inte längre minns mina ord, räknas dom ändå? Jag är föränderlig. Inte den jag var innan.
Vad heter min fina blomma?
Vad heter din fina slingerväxt?
Det finns alla dessa olika aspekter av livet. Men ingen manual som berättar vilken väg jag ska ta. Ska jag se livet genom mina nyinköpta blommiga solglasögon. Dom är mörka och jag ser inte så mycket. Det är den egenskap jag högst värdesätter hos mina nya fina solglasögon. Ska jag införskaffa linser. Då är allt klart som korvspad. Eller ska jag fortsättningsvis låta min egen blick styra mitt seende. Det är gansk grummligt, suddigt och jäkligt föränderligt.
Att orka, att tro, att välja sig själv före allt det andra. Att kunna lyssna till sin egen röst utan att tvivla på att det verkligen är den som leder mig rätt och tar mina beslut. Jag vet att jag styrs och påverkas av allt. Av er. Miljö, reklam, tv, media, familj, vänner, politik. Formar det mig till den jag är? Eller förstör det den jag var?
Jag gillar lampor och belysning. Neonskyltar tillhör mina favoriter. Gärna stora och färgglada.
Jag trivs även med mina feberdrömmar.
väderstrejk
Jag har kommit till insikt...på riktigt! Det är vädret som har störst makt över mig. Klimatet påverkar mig som inget annat. Jag sitter här och suckar, orkar inte ens gå ut, dansa eller måla. Jag har problem med att leva här och nu. Drömmer mig hellre bort, till varma breddgrader. Idag när jag efter många om och men ändå tvingade mig själv att gå en liten skogspromenad blev jag plötsligt övertygad om att jag borde lämna landet genast. Hur svårt kan det egentligen vara att skaffa ett jobb och lite lagom med tak över huvudet någon annanstans? Jag mår bra av frisk luft och solsken. Min bild av mig själv pryds alltid av klänningar och sandaler, kantad med blommiga solglasögon. Jag gjorde ett fynd igår, på ica. Blommiga solglasögon. Mitt i vintern. Dom var mycket dammiga. Och realiserade.
Mitt i min existentiella ångest kommer jag plötsligt framåt i mina tankegångar. Jag vill dansa mer, och jag har börjat sätta upp mål. Riktiga ordentliga mål. Sådana som ger vuxenpoäng skulle jag tro. Musik gör mig glad, därför ska jag alltid värdesätta den. Musiken hamnar högt på min "vad-som-som-gör-livet-värt-att-leva-lista". Kanske tillochmed allra högst.
Jag lider av att bli älskade. Att såra. Om jag bara vore ensam hade allting varit så otroligt enkelt. Nu måste jag bry mig om era känslor. Men jag kan inte stanna kvar. Trots tårar, hot och dödligt bra överatlningsförmåga så är jag min egen. Inte eran.
Killen jag träffar fortsätter att skicka sms. Jag tycker att hela historien är plågsam och opersonlig. Men han har känslor. Jag vet. Därför är jag snällare än jag är. Han undrade om han fick ringa till mig. Är det verkligen sexigt att fråga om lov?
Jag gillar mod. Värdesätter mod. Kräver mod.
Jag är skytt. Ständigt på jakt efter nya äventyr, rastlös, frihetskrävande och letar efter ständig obundenhet. Kommer detta alltid vara jag. Jag vill ha förändring. Jag vill vara stilla. Finna ro. Slappna av. Här och nu. Mitt i vintern.
Jag har precis anmält mamma till en kurs i pilates. Hon behöver komma ut, träffa folk. Hon måste släppa taget. Låta mig vara fri. Undrar nu bara om hon hanterar sin kropp. Själv har jag anmät mig till en kurs i afrikansk dans. Det verkar avslappnade och befriande. Jag vill bära lång kjol och tonvis av skrammelsmycken. Afrikansk dans kan bara inte vara färglöst, grått och svenskt.
Under min lilla promenad i skogen kunde jag inte låta bli att undersöka dom små kurerna som jägarna hänger i, under säsong. Dom skräpar ner. Godispapper, fimpar och deras samvete. Allt detta har dom lämnat efter sig. Jag som trodde att dom var renlevnadsmänniskor. Det är helt befängt att folk finner njutning i att döda oskyldiga små varelser som gör våra skogar mystiska och levande. Hur kan dom på allvar leva med sig själv. Deras hobby är mord. Tillochmed kungen gör det, och ingen finner något konstigt i detta. Mord för skojs skull. Helt befängt! Accepterad dålig moral.
När jag var liten skrev jag låttexter som jag delade ut till alla mina familjemedlemmar. Alla hade varsin låt som vi sedan sjöng och tonsatte. Varför har vi slutat med det? Jag hade roligt. Nu för tiden sitter alla mina familjemedlammar med varsin laptop bredvid varandra. Dom sitter på rad och skriver till varandra. Kommer denna utveckling kanske medföra att våra röster dör ut. Tänk själva...när använder vi samtalet? Sker inte allt med hjälp av datorer och apparater nu för tiden. Cybersex, shopping, dating, vänskap...
Jag har valt att tro att jag har en skyddsängel. Hädanefter följer hon var steg jag tar. Kännner mig obeskrivligt trygg. Och det är mitt eget val. Samsara!
Mitt i min existentiella ångest kommer jag plötsligt framåt i mina tankegångar. Jag vill dansa mer, och jag har börjat sätta upp mål. Riktiga ordentliga mål. Sådana som ger vuxenpoäng skulle jag tro. Musik gör mig glad, därför ska jag alltid värdesätta den. Musiken hamnar högt på min "vad-som-som-gör-livet-värt-att-leva-lista". Kanske tillochmed allra högst.
Jag lider av att bli älskade. Att såra. Om jag bara vore ensam hade allting varit så otroligt enkelt. Nu måste jag bry mig om era känslor. Men jag kan inte stanna kvar. Trots tårar, hot och dödligt bra överatlningsförmåga så är jag min egen. Inte eran.
Killen jag träffar fortsätter att skicka sms. Jag tycker att hela historien är plågsam och opersonlig. Men han har känslor. Jag vet. Därför är jag snällare än jag är. Han undrade om han fick ringa till mig. Är det verkligen sexigt att fråga om lov?
Jag gillar mod. Värdesätter mod. Kräver mod.
Jag är skytt. Ständigt på jakt efter nya äventyr, rastlös, frihetskrävande och letar efter ständig obundenhet. Kommer detta alltid vara jag. Jag vill ha förändring. Jag vill vara stilla. Finna ro. Slappna av. Här och nu. Mitt i vintern.
Jag har precis anmält mamma till en kurs i pilates. Hon behöver komma ut, träffa folk. Hon måste släppa taget. Låta mig vara fri. Undrar nu bara om hon hanterar sin kropp. Själv har jag anmät mig till en kurs i afrikansk dans. Det verkar avslappnade och befriande. Jag vill bära lång kjol och tonvis av skrammelsmycken. Afrikansk dans kan bara inte vara färglöst, grått och svenskt.
Under min lilla promenad i skogen kunde jag inte låta bli att undersöka dom små kurerna som jägarna hänger i, under säsong. Dom skräpar ner. Godispapper, fimpar och deras samvete. Allt detta har dom lämnat efter sig. Jag som trodde att dom var renlevnadsmänniskor. Det är helt befängt att folk finner njutning i att döda oskyldiga små varelser som gör våra skogar mystiska och levande. Hur kan dom på allvar leva med sig själv. Deras hobby är mord. Tillochmed kungen gör det, och ingen finner något konstigt i detta. Mord för skojs skull. Helt befängt! Accepterad dålig moral.
När jag var liten skrev jag låttexter som jag delade ut till alla mina familjemedlemmar. Alla hade varsin låt som vi sedan sjöng och tonsatte. Varför har vi slutat med det? Jag hade roligt. Nu för tiden sitter alla mina familjemedlammar med varsin laptop bredvid varandra. Dom sitter på rad och skriver till varandra. Kommer denna utveckling kanske medföra att våra röster dör ut. Tänk själva...när använder vi samtalet? Sker inte allt med hjälp av datorer och apparater nu för tiden. Cybersex, shopping, dating, vänskap...
Jag har valt att tro att jag har en skyddsängel. Hädanefter följer hon var steg jag tar. Kännner mig obeskrivligt trygg. Och det är mitt eget val. Samsara!
nytt gott år
Nya förhoppning, nya tag och ett nytt år. Jag vill tro att året har flertalet positiva överraskningar i beredskap åt mig. Jag är trött och behöver förlita mig på ett öde. Mitt öde. Jag tror på ödet, men så här långt i min livscykel har jag helt och hållet själv behövt ta alla beslut, som tagit mig till dom mest skilda ställen. Och gett mig chansen att träffa vitt skilda människor, som berikat mitt liv. Fyllt det med glädje och en härlig magkänsla av frihet. Dom vänner som skänker mig trohet och bidrar till laglöshet håller jag allra närmst mitt hjärta. Sen finns såklart alla idioter, alla dom som jag vill packa ner och begrava i en stor flyttkartong, tejpa den helt oigenkännbar med kilometervis silvertejp och skicka iväg på ett stort lastfartyg till andra sidan jordklotet. Det är vad jag vill. Det här är ett år av tro. Stark tro. Min tro!
